Våldsamma kvinnor

Tidigare publicerad på Kabloggen.
Kristofer Ahlström skriver om flickgängsgenren, och våldsamma, beväpnade kvinnor på film, exempelvis de nya Foxfire, The blingring och Spring breakers i DN idag.

Lite lustigt då att det i nästan samtliga romaner/noveller jag skrivit förekommer våldsamma kvinnor. Det börjar lite mjukt i ”De döda fruktar födelsen” där en av huvudpersonerna är en f d autonom aktivist. Hennes våld ligger väl för det mesta bakom henne men hotar då och då att bryta ut och har förstås format henne. Att hon dessutom var indragen i ett incestuöst maktspel med sin syster och mor under uppväxten är en våldssituation med sexuella förtecken som inte skildrats särskilt ofta i litteraturen.

Sedan har vi Olivia i novellen ”Den nostalgiske guden” (Syner i natten, 2003). Olivias by hemsöks av kaibiler, guatemaltekiska elitsoldater, som tvingar byborna att turas om att piska hennes bror Velasques tills han dör. Istället för att låta sig knäckas piskar Olivia mer och hårdare än alla andra. På så sätt överträffar hon kaibilerna och kan ta herraväldet över våldet – mot dem. Så mycket det nu går. Det leder sedan till att hon blir gerillasoldat och andra, mer bisarra händelser.

För några månader sedan publicerades min novell ”Brinnande betong” i Eskapixantologin ”Brinn era djävlar! Brinn!”. Huvudpersonen är Jibril, en förortstjej som deltar i upplopp som påminner om de i Rosengård för några år sedan. Såhär introduceras hon: ”I vanliga fall brukade Jibril åka in till centrum och träffa sitt gäng för att slåss men när hon förstod hur hon skulle locka våldet till sina egna kvarter stannade hon där./--/ Jibril sprang och mindes hur hon själv börjat ge sig av till stan. Hon hade inte vetat varför förrän hon träffade andra som hon. Andra tjejer. Tills de blev ett gäng. De retade upp folk, omringade dem, slog ner och stal deras mobiler. Kanske deras jackor. Några gånger hade de slagit dem medan de låg ner. En känsla av makt som slog ut allt annat när foten fick offret att sprattla, att kura som en liten unge. Efteråt tejpade de ihop hela händelsen med flatgarv, fniss och beskrivningar av vilka luffare och rädda förlorare deras offer var. Isoleringstejp.”

Det är knappast frågan om personer vars våldsutövning är oproblematisk. Den har ett pris och det är oftast fult och smutsigt. Men häri skiljer de sig inte från männen som utövar våld i det jag skriver heller. Jämlikhet.

Läsaren kan inte vänta sig något moraliskt lättuggat våld i romanen ”Borde vara död” heller. Isa, som är en av huvudpersonerna, lever av att äta själarna hos dem som befinner sig på samhällets botten. Redan genom att samtala med dem kan hon översvämma dem med deras egna mörker tills de är helt i hennes makt. Redo att förtäras. Här är ett utdrag ur en scen där hon möter en pundare på spårvagnen.

”Vagnen rasslade fram över bron mot Hisingen. Det kändes som för mycket. Isa hade nyss varit jagad av en torped som förmodligen skickats av Janina, dödat en människa och äntligen börjat komma i balans. Så mycket balans som hon kunde klara med tanke på att hennes liv ständigt halkade neråt. Hon kände hur hon bet ihop tänderna. Kände hur nära Jamal var. Ett ord bort. Oskyddad. Minnena som en öppen bok. Bara nafsa lite på hans själ. Sätta honom på plats.

”Brevet”, sa Isa och stirrade Jamal i ögonen.

Hans blick var ögonklovad vid hennes. Hon var redan inne i honom. Hon kände hur hans tankar sprättades upp och blödde in i henne. Det var som om hon klyvdes i två. En Isa som talade sönder Jamal och en annan som lyssnade till den sönderfallande själen. Det var så man dog för henne. Inifrån och ut. Hon mindes vagt att hon bara tänkt skrämma iväg honom, men nu kunde hon inte sluta tugga sig ut ur Jamal, som en parasit som ville ut ur sin värdkropp.

”Du går inte bara på amfetamin”, hörde hon sig själv säga. ”Du går på heroin ibland också.”

Jamal såg henne inte längre i ögonen utan vred sig på sätet som om han satt fast. Vred sig på ett spett. Hennes ord en eld. Helveteseld.

”Hur … hur kan du?” sa Jamal och det lät som om han skruvade orden ur sig.”

Ahlström skriver förresten lite om filmen Springbreakers där en kvinna stoppar en pistol i munnen i något slags fellatioversion. Jag låter faktiskt huvudpersonen göra det på sin pappa i novellen ”Dockhuset” (Svenska monster och annat otyg, 1999). Bara så ni vet. Det är inte jag som apar efter Hollywoodfilmer.