lördag 25 oktober 2014

Jag begår handlingar av övergreppsnatur



-->
   Perny Lindgren har skrivit en analys på sin blogg av manligt/kvinnligt/normer/etc min roman ”Borde vara död”. Hon betonar att det är just analysen av de specifika områdena som är av intresse. Jag brukar lämna recensenter ifred, även om de skriver ner mina alster. Men det här är alltså ingen regelrätt recension. Sålunda är recensionstabut inte verkningsfullt enligt min mening. Och därför skriver jag denna replik.
   När jag var i Kina tillsammans med några andra författare diskuterade vi bland annat feminism med publiken under ett framträdande på den internationella bokhandelsrestaurangen The Bookworm. Jag yttrade mig inte jättemycket, men vid ett tillfälle sa jag: ”I write about women who are´nt beautiful and do ugly things.”
   Och läser man ”Borde vara död” så står det klart att Isa aldrig beskrivs som vacker. Någon gång står det att hon är amfetaminmager. Det är inget som får plats i den här analysen trots att det här med fixeringen vid kvinnors yttre företräden är något som folk som kritiserar ”normen” ofta debatterar.
   Jag är inte heller intresserad av att beskriva kvinnor som enbart goda och fina. Det vore att ställa dem på piedestal. Inte heller Sebastian beskrivs som någon enbart fin och trevlig person. Däremot har jag svårt att se hur Lindgrens totala demonifiering av honom har något berättigande.
   Lindgren utgår från Bechdeltestet, ett test som ursprungligen togs fram för att bedöma filmer. Att en roman fungerar på lite annat vis tas inte mycket hänsyn till. Inte heller att att den miljö som jag beskriver – och som jag har personlig erfarenhet av – ofta befolkas av män. Förfallna män.
   Det är inte särskilt intressant med svepande bedömningar utan jag utgår från Lindgrens text och kommenterar valda stycken.
Jag börjar från slutet:

”Kvinnorna förefaller vara stereotypt passiva i de flesta fallen”

I början av romanen beskrivs hur Isa klarar av att döda tre män(niskor), fylla två torskars ansikten med ilskna insekter och nästan ta ner ytterligare en som bara blir galen och löper amok på Lundbygården (Jamal). I slutet slåss hon tillsammans med fotbollshuliganer.
Är det vad som kallas passiv aggression?
   Ugly things.
   Vad gäller Janina blir det ännu värre. Jag har försökt vara tydlig med att Janina 1) lockar med sig tjejer på rymmen 2) allierar sig med män som ser till att de går ner sig och att Janina sedan får de infångade flickorna att ta livet av sig. Hon är ingen dam i nöd. Hon skapar nöd.
   Enligt min mening påminner hon mest om en värre variant av den bordellmamma som styrde över traffickingoffer i Göteborg. Här är ett textutdrag om det ”Förra året dömdes en bordellmamma till fängelse efter att ha hotat kvinnor med hjälp av voodoo.
– Om du inte gör som jag säger, du vet att jag har dina trosor, sa bordellmamman till en av kvinnorna i ett avlyssnat samtal.
Eftersom trosorna är ett plagg som bärs nära kroppen kan den som har dem, enligt voodootron, styra ägarens vilja.”(Läs mer här)

   Jag tror inte det är särskilt svårt att se likheterna mellan Janina och bordellmamman som nämns. Men Lindgren skriver alltså att Sebastian “utför handlingar som alla är av övergreppsnatur då han tvingar sig på människor och gör intrång på deras privatliv.”
Av ordet “övergreppsnatur” kan man anta att Sebastian utför något slags våldtäkt eller slår henne eller tillgriper Janinas ägodelar. Det enda han gör är att genom magi lura henne att berätta om sig själv för att på så sätt kanske få någon ledtråd till hur han och Isa kan upplösa Isas förbannelse.


   Lindgren beskriver fientligheten mellan Janina och Isa som ”dispyt” med Isa. Isa hålls i princip fången av Janina, faktiskt på ett sätt som påminner om bordellmammans. För att överleva blir hon som sin fångvaktare och jagar åt Janina. När Isa väl lyckas fly sätter Janina först en avdankad indrivare och sedan ett helt gäng fotbollshuliganer på Isa. Menar man att Janina är passiv så är varje befäl som kommenderar styrkor också passiv.
   När Isa finner att hon inte kan fly från Janina tar hon alltså över beteendet hos den de fruktar. Hon börjar ”mata” Janina och överlever på så sätt en tid, men när hon blir inträngd i ett hörn förvandlas hon till det som fängslat henne fullt ut och blir på så sätt fri. Men samtidigt fångad i samma förbannelse/beteendemönster.
   Isa försöker lösa sin situation. Hon flyr från sin far. Blir fångad av Janina och de män som samarbetar med henne – men lyckas fly från dem också. Hon får dock betala ett högt pris. För att vara en mö i nöd är hon rätt handlingskraftig. Och desperat nog att inte lägga några fingrar emellan.
   Möer in nöd? Nog är både Janina och Isa i nöd alltid, men de har inte särskilt mycket gemensamt med Rowena, eller ens Rebecca.

Över till nästa mening:
Den manliga huvudkaraktären i boken utför handlingar som alla är av övergreppsnatur då han tvingar sig på människor och gör intrång på deras privatliv.”

Den manliga? Det finns ju knappt en person i romanen som inte ”utför handlingar som alla är av övergreppsnatur”. Både Isa och Janina ger sig ofta på förhållandevis oskyldiga personer som de förnedrar och dödar. Men det nämns inte med ett enda ord.

”Den kvinnliga huvudkaraktären är passiv i att försöka göra något åt sin egen situation som den manliga huvudkaraktären senare tar sig rätten att ansvara över.”

Just ansvar dyker upp i diskussionen mellan Isa och Sebastian på sid 199:

”Jag tycker du verkar ha mycket bra inom dig trots allt.”
”Trots allt?” sa Isa och fnyste.
”Trots att du dödat två personer som jag kände och hade ansvar för … ”, sa Sebastian långsamt och med viss kyla i rösten.
”Men kom igen, vad fan är du, Gud eller socionom? Är det bara därför du bryr dig, för att du har ansvar för folket här?”
Sebastian kände det plötsligt som han satt illa, kände sig obekväm. Undrade om han rodnade.
”Jag tror jag förstår vad du menar, att jag låter styltig och korrekt när jag använder ett sådant ord. Men alltså, jag menar att jag har ett ansvar mot dem som bor här att de ska kunna känna sig trygga, att de ska kunna leva bra liv. Och det ansvaret kommer också av att jag gillar många av dem har rätt att leva trygga liv där ingen försöker döda dem.”
”Okej då, du lät bara så jävla …”, sa Isa och lät meningen dö ut.

   Det här är alltså ett typiskt exempel enligt Lindgren på hur Sebastian går in och tar över hennes liv. Isa fnyser och svär åt honom, anklagar honom för att överdriva sin egen betydelse. Sebastian känner sig fånig, medger att hon har delvis har rätt och förklarar att han vill att människorna som han har hand om ska leva bra liv. Framförallt få fortsätta leva. Jag har lite svårt att se det auktoritära draget här.
   Vissa bipersoner menar Lindgren är betydelselösa för Sebastian. Ja, det är säkert därför han tänker såhär:
”Ann-Sofie gick bort till kontoret medan Sebastian stod kvar lutad mot väggen. Knappt hade hon gått förrän han kände sig lite osäker. Han höll noggrann uppsikt över mannen på golvet ifall han skulle vakna till. Han föreställde sig hur mannen skulle ruska yrkvaket på sig. Fokusera Sebastian med blicken och beskylla honom för att han legat utslagen i soprummet. Bli hotfull. Våldsam.
   Sebastian kände sig ensam och utlämnad när Ann-Sofie var borta men det var bara att bita ihop. Hon kunde förmodligen inte göra så mycket om Jamal vaknade upp och blev aggressiv, men Sebastian kände sig alltid tryggare när han var med henne.”

Det här är en aspekt som Lindgren helt förbiser. Att Sebastian inte alls ser sig som överlägsen utan tvärtom beroende av sin kvinnliga kollega är helt ointressant i hennes bedömning av synen på manligt/kvinnligt i romanen.
   Det finns mycket mer att säga om den här analysen men det har redan blivit en för lång text. Det får vara för den här gången

söndag 19 oktober 2014

Jag är nazist


   Här ovanför ser ni "Äganderätten måste ständigt omförhandlas" av Pär Thörn och Lars Krantz. Bredvid den ligger min egen roman från 2010, "De döda fruktar födelsen". "De döda ... " kom ut på Järnringen förlag och som en liten aptitretare lade man ut omslaget på sin blogg med frågan om vad besökarna tyckte om den. Själv var jag väldigt förtjust i omslaget, inklusive typsnittet som förstärkte det gotiska intrycket. Men givetvis började det gnällas. Några menade att typsnittet var tvivelaktigt. Bland annat var det en som skrev att det såg ut som ett omslag från en vit makt-skiva och att han inte skulle ta i boken med tång om han inte visste att den kom ut på Järnringen förlag.
   Typsnittet är nämligen gotisk frakturstil vilket till en början proklamerades som den enda riktiga tyska stilen. Den skarpa iakttagaren lägger märke till att även "Äganderätten måste ständigt omförhandlas" är skrivet i frakturstil. Det har dessutom en SS-dolk med inskriptionen "Meine Ehre heist treue", min ära heter trohet. Om något omslag skulle kunna väcka associationer till Vit makt-musik så är det väl detta. Men vad har hänt?
   Ingenting förstås. Och inte för att jag tycker att Thörn eller Krantz förtjänar det. Det är en jävligt skön skildring med utgångspunkt från en SS-dolk som vandrar från hand till hand genom historien. För övrigt så förbjöds fakturstilen 1941 eftersom man ansåg den alltför judisk. Det är ett judiskt typsnitt. Förbjudet av nazistpartiet. Sen är det ju intressant att döma ut en roman utifrån typsnittet. Det är väl lite som att döma människor utifrån hudfärg.

lördag 18 oktober 2014

Santa Muerte



Jag gick på en föreläsning om Santa Muerte som hölls av Fredrik Gregorius på Humanisten här i Göteborg. Föreläsningen anordnades av religionsvetenskapliga föreningen.
Jag har tidigare skrivit en novell, "Den nostalgiske guden", där jag skildrar något slags variant på Santa Muerte-gestalten så jag var nyfiken på vad den här forskaren hade att säga.
   Santa Muerte är ett folkhelgon, alltså inte erkänd av katolska kyrkan. Här finns en likhet med San Simón som jag figurerar i "Borde vara död". Liksom man offrar cigarrer och sprit till San Simón så offrar man tequila, marijuana, sedlar, blommor, choklad och vatten till Santa Muerte. Hon - Santa Muerte framställs oftast som en kvinnlig gestalt - sägs göra saker snabbt och blir därför törstig snabbt, därav vattenoffret. Gregorius spekulerade dock i att törsten hade något med hennes tequiladrickande att göra. Kort sagt så offrar man alltsomoftast sådant som man tycker om att äta och dricka. Vissa äter inte förrän de offrat en del av maten till Santa Muerte. Det anses hädiskt att låta dålig frukt och vissna blommor stå framme åt henne. Det ska vara nytt och fräscht.
   Det är en väldigt kommersiell kult, bl a berättade Gregorius om en Santa Muerte klädd i en klänning av dollarsedlar. Det finns tvålar, kepsar, ljus och allt möjligt som man kan köpa på Botanicor, ockulta affärer, men i enstaka fall även i vanliga varuhus. Kulten sägs ha fem miljoner anhängare i Mexiko men har även spridit sig till USA.
   Santa Muerte nämns första gången i ett inkvisitionsdokument från 1792. Det berättas om att hon bands och piskades av indianerna som på det sättet försökte få henne att uppfylla deras önskningar. Hon har dykt upp i media under 1900talet i samband med ett fall där man fångade in en kidnappare som skar av öronen på sina kidnappare. Han fick ta med sig sin gud in i fängelset, något som vållades viss uppståndelse.
   Mycket av kunskapen om Santa Muerte-tempel kom till en början från polisens razzior men hon dyrkas inte bara av galna magiker och drogbaroner utan alltsomoftast av vanlig, fattiga katoliker. Däremot så kan det väl sägas att hon ofta dyrkas folk som befinner sig i en tillvaro där de kan drabbas av våld. Det gäller poliser och kriminella men också HBTQ-folk. Och folk inom sexindustrin. Lite paradoxalt kan man tycka med tanke på att det inte anses okej att visa sig naken inför helgonet varför de prostituerade täcker över henne när de utför sitt värv.
   Något jag själv tycker är intressant med den här typen av religiösa rörelser är blandningen av nytt och gammalt. Exempelvis är en av hymnerna till Santa Muerte egentligen en fotbollsramsa där man blytt ut lagets namn.
Och för den som vill läsa min novell "Den nostagliske guden", klicka på länken nedan. Novellen har tidigare publicerats i tidskriften Minotauren och även i antologin "Syner i natten: Ett skräckgalleri" (Aleph Bokförlag 2003)
Om man trycker på menu (download doc) så kan man ladda ner ett mer läsligt dokument.

Eggert-Nostalgiske_guden

tisdag 14 oktober 2014

Mörkerseende


"Pål Eggerts ”Gå till döden som till en älskare” är en av höjdarna och jag blev förvånad över vändningen historien tar en bit in." Läs mer här.
   Vill man höra lite om vad som inspirerar mig i mitt novellskrivande kan man lyssna på det här. Och en massa annat. Jag säger bara: ölmuggar och hängbröst. Vad jag menar? Klicka och lyssna på Fantastisk podd så får du veta.

fredag 3 oktober 2014

Americanah - en harlekinroman


   För en tid sedan diskuterade jag och en person fantastik, särskilt fantasy. Hen menade att om man gröpte ur fantasyromanen allt fluff så återstod bara en äventyrsroman. Underförstått något sämre.
   Intressant att man kan se på romaner på det viset. Man tömmer dem på blod, skär noggrant allt kött från benen och sedan när skelettet återstår så säger man: Se, det var egentligen så den såg ut.
   Kvinnan på bilden ovan skriver romantik. Hon har blivit väldigt känd för en bok som handlar om hur en man och en kvinna får ihop det, skiljs åt och beger sig ut i världen. De försöker göra karriär, träffar andra människor som de blir kära i, och råkar ut för ruffel och båg-personer. De får sina törnar men lyckas ändå bygga upp sina liv var för sig. Men de saknar något och när de till slut möter varandra igen många år senare i hemlandet bryter de än en gång upp. Men denna gång är det inte för att färdas till fjärrran länder utan för att möta - varandra.
    Författaren är Adichie och boken är förstås Americanah. Jag har själv läst romanen och tyckte mycket om den. Likväl är det fullt möjligt att beskriva den på det här viset. 

   Och om man rensar ut allt, eh, fluff ur Americanah så återstår alltså en Harlekinroman.