onsdag 6 april 2016

Kan arbetarlitteratur se ut hur som helst?

"Hjälp mig Marduk och Belsebub, imorgon är det lönesamtal ..."


   Lyssnade på senaste Fantastisk podd, denna gång av Stockholmsgruppen. Avsnittet heter "Stil och ton", och Boel Bermann kastar ut frågan om inte fantasyn är den nya arbetarlitteraturen. Det utlöser en diskussion där Anders Björkelid säger: Arbetarlitteraturen ville skildra en faktisk verklighet /--/ De ville ju vara samhällsomstörtande, men de ville ju faktiskt skildra något befintligt. /--/ Jag tycker ju om det, men jag tycker att det är en skillnad för att det är ... arbetarlitteraturen är ju utpräglat mimetisk, det är ju verkligen inte fantasyn, eller science fiction eller skräcken ..."

Äntligen fick vi arbetskläder


   Och här är Björkelid helt ute och felorienterar. Som alla annan litteratur förändras arbetarlitteraturen. Det fina med att använda fantastik är att man kan gå ut över det utpräglat mimetiska, inte att det inte finns där. Henrik Johansson gör till exempel det redan i romanen "Av kött och blod", och även i den senaste novellsamlingen, vilket Livsmedelsarbetarnas tidning "Mål och medel" gör, där recensenten förklarar en av fördelarna med att inte låta sig begränsas till en bokstavstrogen tolkning av verkligheten: "Det är själva uppskruvningen – att bli osäker och inte känna igen det välbekanta – som är behållningen av att läsa Henrik Johanssons noveller och dikter."
I "Borde vara död" skildrar jag människor på samhällets botten, samt socialarbetare. Skildringen är många gånger utpräglat mimetisk, men blandar det med inslag av fantastik. Dessa är gestaltningar som går ut över den avbildande beskrivningen. Isa är till exempel en gestaltning av inkomstförhållanden som man kan läsa i om "Statussyndromet"av Marmot. Det finns ett litet omnämnande av Marmot i samband med den ökända scenen där Sebastian är tvungen att tvätta ur en nerbajsad källardusch som den uppmärksamme läsaren kan använda för att nysta vidare.
Chefen gnäller alltid om hur ensamt det är på toppen











lördag 2 april 2016

Den extrema mitten

*Favorit i repris*


Jag är en sådan jävla sucker på media. Den dompterar mig som en pavlovsk hund, skandalklockorna får mig att dregla. Tidigare var det polismannen kallad kapten klänning som jag blev smått besatt av, nu är det våldtäktsdebaclet i Bjästa. Jag såg debatt på TV och Uppdrag granskning-avsnittet som tog upp det. Min favoritfeminist Katarina Wennstam var med i båda inslagen. Jag läste "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" för många år sedan och mindes vad hon skrev om våldtäktsmän som fick medhåll och sympati medan offret föraktades. Wennstam är inte mer extrem än att hon utan att blinka citerar en våldtagen tjej som säger att förövarens tjejkompisar fördömde henne hårdast. Jag minns också hur hon skrev om snygga killar som inte tycktes "behöva" våldta för att få ligga, men likafullt blev förövare.
I förhållande till offret var förövaren en form av auktoritet. Han var schysst, social och kunde fråga okända människor hur de mådde. En populär kille helt enkelt. Sådan auktoritetstro har varit aktuell nyligen i denna parodi på ett välkänt psykologiskt experiment, som replikerades för inte så länge sedan . Man kan också tala om blågult hedersvåld. Det är naturligtvis inte helt fel att tala om könsmaktsordning heller, detta förbjudna uttryck. Att kvinnor deltog i smutskastningen och förövaren försvaras av sin mamma förändrar ingenting. Det är trevligt att gänga med vinnarna. Vad har en förlorare att erbjuda?
Bjästafallet är också ett typexempel på hur vi förblindas av att stå mitt i etablissemangets strålglans. Allt ont förläggs till skuggorna; hos vänsterextremister, nynazister, muslimer, blattar, kriminella, psykopater och andra. "Jag förstår inte hur man kan göra så" är en vanlig fras när man konfronteras med ett beteende som är främmande för en själv. Som om man vore bättre om man inte fattar vad som får folk att ticka. Som om man skulle bete sig likadant bara för att man försöker se bakom kulisserna. Men när man bländats av sin egen strålglans är det förstås lätt att stiga rätt i skiten och då sitter man där med, låt oss säga talibanskägget i brevlådan.
Jag har skrivit om detta på ett mer globalt plan i det här inlägget, men även i min kommande roman "De döda fruktar födelsen". Jag citerar mig själv (eller en av mina romanfigurer, vilket faktiskt är en viss skillnad):

”Du betraktas inte som extremist, ingen lag har skapats som
kommer åt dig – eller så finns det i alla fall ingen institution som
bekymrar sig särskilt mycket om att komma åt dig och dina sam-
manhang. Du befinner dig hela tiden i samhällets mitt, i den blinda
punkten där du inte blir sedd. Det gjorde att du – bokstavligt talat
– kunde komma hur långt som helst.”