torsdag 14 oktober 2010

Jag vill se svaga kvinnor

Jag har funderat över det här med Starka kvinnliga personer i fiktion. "Hon är en Stark kvinna" kan man höra om någon filmpersonlighet, men det kan vara ett ganska grunt porträtt med något påklistrat, typ att hon viftar med en pickadoll eller är i karriären. Vad är det för bra med det? Är det något fel på svaga kvinnor? Varför kan man inte göra en feministiskt trovärdig film om svaga kvinnor? Dessutom blir det lätt endimensionellt. Kvinnor är svaga ibland, precis som män. Det är mänskligt att vara bådeoch. Nåja, jag ska inte skriva så mycket om det utan helt enkelt hänvisa till inlägget på den här bloggen som handlar om just det.

lördag 2 oktober 2010

Darling River


"Mitt huvud är ett strerilt rum. En operationssal. Ett väntrum med sjuka kvinnor som har suttit där i veckor. Ett träd behängt med laxrosa och smutsvita klänningar och bränt linne. Där hänger mors kappa med sina skyar av sot. Mors fläckiga linnen. Mors underkläder. Mors broderier som om hon varit en sådan mor som broderar."

Darling River är allt annat än ett sterilt rum. Det är en intensivt fysisk roman där skeendet är intimt förknippat med kroppens förfall och svaghet. Dåliga tänder, illasittande kläder, självsvält, menstruationslöshet, hår som ramlar av i tussar, ögon så svaga att allt ljus är som från strålkastare, stinkande kön, skämda armhålor, valkar, förlossningsärr och så vidare. Romanens inledning där en flicka åker omkring med sin far i ett brinnande landskap känns nästan surrealistisk, som en dröm. Språket i sig är nog något av det bästa jag läst på länge. Vacker och otäckt på samma gång. Som en form av introvert splatter där ett vilddjur av psykosociala omständigheter gradvis förtär människorna.