måndag 14 december 2009

Du ska göra det andra inte vill kännas vid


Nu har jag läst Kristian Lundbergs ' Yarden'. Den är bara på 140 sidor, inget mot monsterdeckare på 450 sidor. Vissa böcker är som berg av späck där någon hugger med köttyxa, ibland väldigt slö. Men Yarden är precisa piskrapp på en graciös kropp.
Lundberg var med i Malmöligan, en samling poeter där bland annat Lukas Moodyson ingick, som gjorde uppläsningar och hade en viss framgång i breda lager. Han har sedan dess fortsatt skriva poesi men även deckare. Jag läste en del av hans poesi för länge sedan och när jag fick reda på vad Yarden handlade om tyckte jag det var dags att kolla upp honom igen.
Yarden är självbifografisk och handlar om hur Lundberg inte får mer kulturjobb och tvingas bli daglönare i Malmö hamn, längst ner på samhällets botten. Samtidigt får läsaren ta del av hans uppväxt och historia. Man kan väl säga att hans liv gått i en cirkel.
Så här kan han skriva:

"Jag har inte kontroll över mitt värde; knappt ens mitt språk längre.
Det är andra faktorer som styr. Det är en kaosvärld. Det är en skuggvärld. Jag är en liten del av ett stort maskineri. Bilindustrin. På sätt och vis är jag inom bilindustrin. På ett annat plan är jag bara en sådan som kommer och går, en sådan vars namn man aldrig lägger på minnet. Det tar ett par veckor innan jag får ett eget skåp i omklädningsboden. Nere på godsspeditionen, som jag också arbetar för under nätterna, får jag varken skåp eller ett eget namn.
Det är ändå ingen som pratar med mig. Jag är fyrtiotvå år gammal. Jag är en hund. Om mig kan man säga: "Låt honom göra det! Vi skall fan inte behöva städa!" och så gör jag allt som alla andra inte vill kännas vid."

Lundbergs farsa var framgångsrik men det var inget som påverkade hans uppväxt till det bättre eftersom fadern drog illa kvickt - och höll sig borta. Såhär skriver han om sin pappa:

"Det finns speciellt en episod som jag aldrig kommer att glömma; i mitt minne antar den närapå mystiska proportioner. Det händer att jag måste fråga mina sysken: "Var det verkligen sant? Sade han verkligen så?"
Deras svar: "Ja. Det är sant. Det var så." Min far bodde i en större exklusiv bostadsrätt i centrala Malmö. Det var verkligen en vacker våning; högt i tak, knarrande parkett. Nu skulle han fylla jämnt, femtio eller sextio minns jag verkligen inte. Han ringde runt till oss syskon och frågade om vi ville arbeta för honom under den här kvällen - ta emot ytterrockar och servera mat. "Men ni behöver ju inte säga att ni känner mig? Ni kan ju vara personal. Och tjäna en hacka.""

Häng med på Lundbergs rasande välskrivna skildring av en omvänd klassresa och se om din världsbild står pall för den.