söndag 16 oktober 2011

Detta är verkligheten


Shining - Claws of Perdition by noir-desir
Så var det dags igen. Jag är så trött på att läsa snusförnuftiga analyser med meningar som "Det är liksom lättare att hantera hot i form av en vampyr eller en demon än den sortens diffusa hotbilder som vi lever med idag - ekonomisk kollaps, miljöförstöring, kärnkraftsolyckor."
Den här gången är det Heberlein som får bre ut sig på en helsida om skräck i DN. Hon refererar lite till Ajvide-Lindqvist, Theorin och lite annat smått och gott och analyserar skräckläsaren. Som givetvis framstår som lätt efterbliven. Någon som tar sin tillfykt till vampyrer för att han inte pallar med det mer diffusa blodsugandet som exempelvis vårt finanssystem sysslar med.
   Jag leder en kurs i att skriva skräck och fantasy och till denna hade jag med mig "Hälsans mysterium" av Antonovsky. Lite kort handlar den om att författaren kom fram till att de judar som mådde bäst efter sin vistelse i koncentrationslägren också hade en särskild inställning till livet. De upplevde världen som begripliglig, dvs förnuftsmässigt gripbar, möjlig att hantera samt meningsfull. Skräck handlar helt enkelt om människor som befinner sig i situationer som vänder upp och ner på de begreppen. Skräck är också ett specifikt sätt att gestalta förlusten av begriplighet, oförmågan att hantera tillvaron och förlusten av mening. Lovecraft som Heberlein uppehåller sig vid gestaltar detta på ett mycket tydligt vis. Monstren är oftast obegripliga - vilket till och med uttrycks av Lovecraft genom att beskriva dem med en radda adjektiv - och omöjliga att överkomma. Om huvudpersonen inte dör beror det mer på att de övernaturliga varelserna helt enkelt inte lade märke till honom/henne eller inte har något intresse av  personen ifråga. Det här är varken demoner eller änglar, bara mäktiga väsen med sina egna intressen och prioriteringar. Mötet med dem förorsakar ofta en känsla av meningslöshet och medvetenhet om tillvarons skörhet hos huvudpersonen.
   All konst handlar om gestaltning och avgränsning. I en roman som är bokstavstroget realistisk gestaltas miljöförstöring och liknande av enskilda människor och händelser. Det är likadant i skräcklitteraturen, förutom att man där har möjligheten att föra in fantastik i sina gestaltningar. Franzen använder sig till exempel av en familj för att gestalta hur USA förändrats. Eller är det så att det liksom känns lättare att hantera en enskild familjs vedermödor än att skildra ekonomisk kollaps, miljöförstöring och kärnkraftsolyckor?
   Jag läser skräck för att jag känner igen mig i den. Som jämförelse känner jag till exempel inte igen mig särskilt i Underdog av Flygt. Det nördiga och nostalgiska uppräknandet av tidstypiska detaljer tröttar mig bara. Känns verkligen som ett rotande i symboler för det välbekanta, ett besvärjande av nutiden genom att grotta ner sig i det förflutnas förtecken. Hans sexito-sjuttiotal var inte mitt. Mitt hade med människor och känslor att göra, mitt hade andra förtecken trots att jag växte upp i ungefär samma Malmö. Däremot känner jag igen mig i den litenhet som Lovcrafts huvudpersoner upplever, deras rädsla för en tillvaro de inte kan hantera. Det liknar nämligen mer min egen upplevelse av exempelvis uppväxt och skola. Liknar på ett metaforiskt plan. Inte ens i mitt eget hem gick det omkring människor med fiskfjäll. Men känslan av främlingskap, av närmast slumpmässigt våld mot kropp och psyke, upplevelsen av en omgivning som med lätthet kunde överträda ens gränser är något jag kan relatera till. Det är också vad jag försöker förmedla när jag själv skriver fantastik. Det övernaturliga blir en metafor, en katalysator. Och jag tror att det finns fler därute som har ett sådant förhållandet till skräck. Ett där de inte bara använder det som något slags snuttefilt med fläckar av syntetblod för att gömma sig.

fredag 16 september 2011

Kulan som kommer

Ingenting annat än smärta kvar här. / Ingenting annat än kulor och smärta / och den hopsjunkna blodsutgjutelsen / och alla fan och jävlar / och Herre Gud från de sårade. / Ingenting kvar här utom smärtan / Tro på det när du ser det / Tro på det när en tolvåring / rullar en handgranat i rummet. / Eller när en prickskytt stansar ett hål / djupt in i någons huvudskål. / Tro på det när fyra män /stiger ur en taxibil i Mosul / och skickar en skur av mässing och eld / över gatan. Öppna smärtans evig boning / och se vad som finns där av knivar / och tänder. Öppna smärtans eviga boning och se / hur våldsamma män går på jakt efter själar.
Jag var och lyssnade på Brian Turner när han läste ur och berättade om bakgrunden till sin diktsamling "Kulan som kommer" om hans tid som som soldat i Irak. Det hölls även paneldiskussioner med Jenny Tunedal och några andra deltog, men eftersom jag inte har någon lust att skriva om det och det här inte är något slags professionellt forum väljer jag att inte skriva om det.
 För att tydliggöra vilken stress man kunde uppleva som soldat berättade Turner lite om den konvoj som han åkte med in i Irak. Eftersom man inte kunde räkna med att motståndet som helhet bar uniform undrade han hur man skulle avgöra vem man skulle skjuta emot. ”Ser du någon med en AK47:a så skjut”, blev svaret. En bit längre fram fick han syn på ett par män som gick med gevären vid sidan, som om de gömde dem. De gick dock att se att det var AK47:or varför Turner gjorde sig redo för eldgivning. I sista sekunden ropade någon annan ”Badge!”, dvs signalerade att de två männen i själv verket var security contractors. Legoknektar.
 Han talade också lite om hur uppdragen i Irak kunde se ut. Ett uppdrag kunde t ex vara att eskortera några andra till någon form av bygge där takpannorna skulle räknas så att de inte stals eller såldes av. Han fann dock att detta egentligen inte var uppdraget. Det var istället att få alla att gå över gatan på ett tryckt sätt. Han beskrev det som en ganska omfattande uppgift där man fick kolla överallt, gå en och en, ordna med täckning ställa sig frågor som varför så många bilar var parkerade just då osv osv.
Han sa också att krig mest gick ut på att ha tråkigt under långa tider. Däremellan kunde något hända som tog all uppmärksamhet i anspråk varpå man hade tråkigt igen. Det var svårt att från hans position förstå hur saker hängde ihop. Han skrev på diktsamlingen medan han var i Irak men till de andra i plutonen sade han bara att han skrev hem. Det visade sig dock i efterhand att tre andra – varav en tog livet av sig – också skrev dikter. Han hade också sett klotter/anslag på en vägg någonstans om diktuppläsning. Någonstans arrangerade alltså soldater diktuppläsningar.
 Själv berättade han dock inte under tiden han var i Irak att han skrev dikter. Han var sergeant och ville inte underminera den persona som han skapat inför de andra soldaterna. Apropå det tyckte han inte att han själv var en särskilt strålande sergeant, men att han kände sina soldater och därför fungerade det. Han beskrev det som att han t ex visste att soldat X var smart men klumpig och att han lätt kunde välta något om han måste smyga. Turner kunde ta med detta i beräkningen, vilket ett bättre men nytt befäl inte skulle kunna. Han upplevde det inte som att han genomgick något slags katarsis när han skrev om kriget medan han var i Irak. Däremot när han kom hem, mötte publik och gjorde uppläsningar så kunde han använda poesin till att tänka kring det han varit med om. Han och Tunedal talade också om hur man genom poesin skala av förförförståelsen och betrakta ett fenomen med nya ögon, avbekantifiera språket.
 Turner beskrev sitt deltagande i krig som en tradition, något han gjorde för att andra i släkten gjort det före honom. Han talade om hur han som liten pojke kunde sitta bredvid morfar och se på en krigsfilm om andra världskriget, och förstå att han egentligen satt bredvid en som varit där – men som aldrig talade om det. Så för att få del av det som aldrig talades om gick han själv i krig.
 Han var själv stillsamt kritisk mot insatsen i Irak, och talade om hur han blivit kallad ”coward” av en man som också tjänstgjort. Det lustiga var att mannen som kallat Turner feg själv berättade om en incident där han skjutit mot folk i en buss i tron att det var upprorsmän som sedan visat sig vara civila. Där avslutades berättelsen vilket Turner tyckte var intressant i efterhand. Som om anklagaren ändå velat berätta om att han själv begått illdåd men likafullt inte riktigt kunde tillåta sig att inse konsekvenserna av sina upplevelser. Diktsamlingen har recenserats här.

måndag 12 september 2011

À l'intérieur

Det här är nog en av de värsta filmer jag sett. Det är minimalistisk slasherskräck om en höggravid kvinna vars hem invaderas av en kvinna utan namn som är väldigt händig med sax. Några andra personer gör kortare, och blodiga gästspel. Det är överhuvudtaget en väldigt blodig film. Redan förtexterna visas mot en fond av blod som trögt väller fram över någon yta. Blod i sig är förstås inte skrämmande men här spetsas det med en klaustrofobisk känsla, våld riktad mot något av det mest sårbara som finns - en gravid kvinna - och en vildsint grymhet. När jag såg Martyrs i somras kollade jag runt lite på nätet och då nämnes den här filmen flera gånger. Någon skrev exempelvis att Martyrs inte var någon ny "À l'intérieur" och det är det inte. Dock tycker jag inte att jämförelsen utfaller till Á l'intérieurs fördel. Den senare är som sagt minimalistisk och även om det var omöjligt att tycka att Sarah, den höggravida kvinnan, var någon papperfigur med allt lidande och tårar som man upplevde genom henne, så blev personskildringen lite väl kompakt. Det är likadant med själv historien. Inte den minsta utvikning eller utsvävning. Manuset är som en krypskytts kula. Hursomhelst, vill man se riktigt blodig film som egentligen är för mycket finns det ingen anledning att vänta med att ta del av À l'intérieur. Den är sublim i all sin grymhet.

onsdag 7 september 2011

Frontier(s)

Jag såg Frontier(s), fransk tortyrskräck. Våldsamma upplopp följer när en högerextrem regering tar över i Frankrike. Några ungdomar av utländsk härkomst kommer över en stor summa pengar - genom någon form av rån kan man förmoda - och flyr mot Amsterdam. När de tar in på ett litet lantligt hotell hamnar de i klorna på en nazistisk kannibalklan. Jag blev lite fascinerad av hur klanen skapat sig ett eget universum där man faktiskt äter upp de som gör intrång utifrån. Medan jag såg på filmen började jag fundera över hur en berättelse om medlemmarna skulle se ut. Det finns ett spännande mönster av avund, sträng hierarki, pennalism, lojalitet, hat och till och med något slags kärlek - inte mycket av den varan förstås - i den milt talat dysfunktionella släkten. Jag tänkte mig en längre berättelse där man närmade sig familjemedlemmarna, deras erfarenheter och känsloliv till upplösningen som gestaltas i filmen.

lördag 3 september 2011

Black swan

Såg äntligen "Black swan". En film om tyll, fjädrar, självhat och perfektion. Blod, sex och vansinne. Jag har förstås sett ett par uppsättningar av Svansjön och lyssnade sönder Tjajkovskijs musik en gång i tiden. Jag försökte mig även på ett litet skrivprojekt en gång i tiden som tog avstamp i dansföreställningen. Min relation till Svansjön är särskild och jag var lite orolig för att filmen inte skulle kunna leva upp till den. Det är ju så att mycket som man gillar slaktas och misshandlas när det når filmatiseringsstadiet. Inte för att det här en filmatisering av Svansjön, men jag vill inte att filmindustrin går in och vanhelgar en till berättelse som berört mig. Jag blev dock inte besviken den här gången. Underbar film.

torsdag 4 augusti 2011

Vad är det för fel på att hata?


En av mina bloggkamrater, Fredrik skrev så här nyligen: "Just nu, då folket runt omkring mig på den här planeten börjar ruska av sig den sinnessjuka rasistnorrmannens vansinnesdåd, börjar en annan debatt att ljuda.
Den som handlar om att man inte får tycka vad som helt, hur som helst. Alltså, det handlar inte om att folk säger att hey: sluta kasta sinnessjuk rasism runt omkring dig. Utan nu vänds kritiken mot hatet."

Det är rätt intressant med tanke på att Breivik själv ansåg att islamism, nazism och kommunism var hatideologier. Han var alltså mot hat.

Hat är ganska ärligt.
På en annan blogg, Rent principiellt, har jag läst om en kristen som "kommit ut" som antisemit. Han har en väldigt PR-mässig attityd till antisemitism. Absolut ingen hatare. Så här skriver han i kommentarerna om hur man bäst går till väga med "judekritik":
"Ta bara tabuet mot att säga, ”Hollywood domineras av judar”. Alla vet att det är så, ägarförhållanden talar sitt tydliga språk. Judarna själv medger det ju, även mediajudar (Joel Stein; även Judisk Krönika har haft det på förstasidan en gång på 1990-talet). Kruxet är att veta om att det är en het potatis. Man ska inte indignerat utropa, ”Hollywood domineras av judar”!!! Man ska nämna det mer ”en passant”, i förbigående. Man får raljera lite, dock med målet i ständigt sikte. Så tampas man med denna hydra, på alla plan – Holocaustics, Anne Frank, judisk historia mm.
Som judekritiker får man akta sig för att ge intryck av badwill, då förlorar man de intelligenta läsare som i övrigt är kritiska mot PK-ism och multikulti. Att nämna ”judar” fungerar som en rött skynke, det är som jag sa i inledningen: ”Var vad du vill men var inte rasist. Var inte antisemit”. Många stänger av mentalt när de ser judekritik framföras. Därför får man som sagt ta det med lämpor, sidsteppa, ”dance like a butterfly and sting like a bee”. För övrigt tror jag judekritik är på vippen att bli mainstream snart, det där antisemit-kortet är med förlov sagt väldigt nött nu. Judekritiker är inte längre rädda för att bli stämplade som antisemiter eftersom beteckningen är utnött, uttjatad. De har ropat ”vargen kommer” alltför ofta. Att kritisera Israel är t ex inte liktydligt med att återuppföra Auschwitz. Judarna har missuppfattat det där och frikostatigt satt antisemit-stämpeln på envar Israelkritiker."
Bloggaren är förresten associerad med Motpol.nu, en bloggportal som omhuldar många av de idéer som inspirerade Breivik. Just nu håller bloggarna på och svär sig fria från att Breivik kan ha något som helst med dem att göra. Förstås.
Men en gång i tiden sågs nazismen och många av de tankar den torgförde som ganska normal. I vår tid demoniseras den ibland på ett sätt som gör att vi inte förstår hur folk en gång lockades av den. Hitler gapar lite i en talarstol och vi skakar på hvuudet åt att man kunde gå på det. Det är lätt att vara efterklok. Men amerikanska storföretag hade exempelvis inga problem med att handla med nazityskland, även under brinnande krig, något man kan läsa mer om här. Med undantag för Hearst fanns det nog många som inte hatade. Det var business as usual.

Rent principeillt-bloggaren hatar knappast. Likafullt är han antisemit. Breivik tog avstånd från hatideologier, men planerade sina dåd med mordisk beräkning. Företag handlade med Tyskland under andra världskriget för att de tjänade på det och för att många av nazisternas idéerna var allmännt spridda. Och vem är du? En som bara fattar att något är fara å färde när någon heilar på fyllan med kängor och rakad skalle, eller begriper att män med kostym i regeringsställning vars ord är som knivar inlindade i siden är farliga på en helt annan nivå?

tisdag 2 augusti 2011

Mitten bestäms av var extremerna ligger

Hittade ett underbart citat idag:

"Denna neutraliserings mekanism formulerades redan 1938 av Robert Brasillach, den franska intellektuella fascisten, som såg sig själv som en “moderat” antisemit och uppfann formeln för rimlig antisemitism. “Vi ger oss tillåtelse att applådera halvjuden Charlie Chaplin, på bio; att beundra halvjuden Proust; att applådera Yehudi Menuhin, en jude … Vi vill inte döda någon, vill vi inte att organisera någon pogrom. Men vi tror också att det bästa sättet att hindra den instinktiva antisemitismens oförutsägbara handlingar är att organisera en rimlig antisemitism.”

Hela texten kan läsas här.

onsdag 13 juli 2011

Systematiserat våld

Saxat från Aftonbladet idag:
"För tio år sedan avslöjades att skojätten Nike använde sig av barnarbetare och att arbetsförhållandena i många av företagets 1 000 utländska fabriker var allt annat än bra. Sedan dess har företaget vidtagit en rad åtgärder för att förbättra villkoren och rentvå sitt eget rykte.
Men dussintals arbetare i Indonesien som nyhetsbyrån AP har talat med vittnar om att det ännu finns mycket kvar att göra. De tillverkar alla skor av märket Converse, som Nike köpte 2003.
En arbetare på fabriken Sukabumi berättar att hon fick sparkar av en övervakare efter ha begått ett misstag när hon skar upp gummi som används till skosulor.
– Vi är maktlösa. Vårt enda val är att stanna och lida eller tala ut och bli avskedade, säger kvinnan, som vill vara anonym av rädsla för repressalier."

Favorit i repris från Blondinbella: "Vår generation är snarare mer kritisk än någonsin. Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda."

Polis skyddar Niketown mot tweetar under kravallerna i Seattle 1999

Och en liten påminnelse från No logo (2000) av Naomi Klein om protester mot Nikefabrikernas svältlöner och dåliga villkor:
"Ungdomarna - varav de flesta var mellan elva och tretton - skrek och hojtade och dumpade ett flertal soppåsar med stinkande gamla Nikeskor framför fötterna på en rad väktare som hade fått specialuppdraget att skydda de heliga Nikelokalerna."

Saint Ange


Barnhem och sjukhus är skiten

Saint Ange/House of whispers är Laugiers debutfilm, mer känd för den banbrytande tortyrfilmen Martyrs. Det är en franska-rumänsk samproduktion där skådespelarna talar engelska. Jag trodde först att jag fått tag i en remake, men det visade sig vara originalet.
Filmens huvudperson kommer till ett nedlagt barnhem för att arbeta. Hon är gravid i hemlighet och barnet tillkom förmodligen inte under några angenäma former. När hon kommer dit reser barnen därifrån och kvar blir en husmor och en kvinna med mentala problem som vuxit upp på barnhem. Det står psykologisk thriller på mitt omslag men det här är en spökhistoria.
Det är mycket stämning och atmosfär i filmen. Ett gammalt, fallfärdigt hus med en labyrint av korridorer och rum. Förruttnade golv och rostiga rör. Knakande dörrar. Stora fönster med gardiner som fladdrar i stormar. Blinkande lampor. Ruiner. Lådor med undanstoppade dokument. Oförklarliga ljud och händelser. Jämrande ljud som kanske kommer från vattenrör och luftens vinande. Fördolda utrymmen. Det stora, labyrintiska huset som en bild av hemligheterna och förvirringen hos människorna som bor kvar där.
Jag har läst lite på forum på nätet att en massa trådar lämnas lösa och att den är långsam och tråkig. Måste man ha action och inälvor hela tiden känns den säkert långsam, men det där med lösa trådar begriper jag inte. Jag hade inga problem med att förstå filmen och tyckte att det hände något hela tiden, om än inte på någon övertydlig nivå. Det var knappast det otäckaste jag sett, men välgjort och kusligt.

tisdag 12 juli 2011

Franska martyrer


All you need is blood


Jag såg nyligen Martyrs av Pascal Laugier. Kände mig konstig och tom efteråt. Världen kändes på något sätt som om den kunde kantra vilken sekund som helst. Filmen hade fjättrat mig lika obevekligt vid skärmen som kedjorna i filmen fjättrade offren.
Kedjor. Väggar nedstänkta med blod. Gråt. Massor med gråt. Huvudpersonerna snyftade, hulkade, knep ihop ögonen mest hela tiden. Tortyrkammare, självskador och flådda kroppar. En extas som öppnade sig mot tomheten.
Jag har faktiskt inte sett saw- eller hostelfilmerna men tror inte att det skulle roa mig särskilt. Äckla måttligt och tråka ut. Jag har sett annat som jag tyckte var blodigt och tråkigt. Martyrs är blodig men får mig också att leva mig in i smärtan, känna desperationen i hämnarnas våld och utsattheten hos de misshandlade. Förövarnas våld är rationaliserat och genomkorsat av försvarsmekanismer som hindrar dem från att se vilka missfoster de i själva verket är.
Jag brukar inte bry mig så mycket om eventuella spoilers, men den här gången vill jag faktiskt inte berätta ett ord för mycket. Bara se den. Och förresten, det ska komma en amerikansk remake. För publik som inte orkar höra franska, läsa textöversättningar eller får utslag av något som inte liknar det de ser för det mesta.

tisdag 7 juni 2011

Vad som kan hända när man ska köpa balettbiljetter


Jag ska gå med min dotter på balett på lördag och cyklade ner för att hämta biljetter på Pustervik vid Järntorget. På vägen dit åker jag genom vägkorset vid Hagabion/Condeco och mot Haga. Det är mycket folk ute eftersom det inte bara är tid att gå hem från jobben och handla inför kvällen utan också varmt och skönt ute. Så det är många som ser de båda männen som bråkar. Eller rättare sagt, en av männen, en ganska smal, solbränd man med örhängen och en systemkasse i handen går väldigt nära en annan som mest ser ut som ett fettofyllo. Den magre mannen stänger nästan in fetfyllot och ger ett rätt aggressivt intryck. Den fyllefete ser å andra sidan skitskraj ut med ena axeln höjd i en menlös skyddande gest. Ansiktena är nära nog för att de utan problem skulle kunna kyssa varandra. Istället skallar den magre mannen den fete. Det är en rätt lagom skallning, ser inte ut som något knäckt näsben eller ens näsblod. Det ser rutinerat ut. Det huvudet har använts till lite annat än att tänka med. Men den fete såg långt ifrån kaxig ut, snarare vettskrämd, och en lagom skallning känns inte så lagom i ansiktet för den som tar emot... Kändes bara onödigt.
Ingen annan gör något så jag ropar till: "Hallå va fan gör du?" Eller jag snarare vrålar, sådan är jag. Den magre mannen ser sig om. Jag funderar om jag ska fortsätta cykla, men det är lite mycket folk och jag måste ändå varva ner. Jag stiger av cykeln och när han kommer närmare tar jag cykellåset i ena handen. Jag ställer mig med ena armen höjd och den andre bakom mig, beredd att slå det hårdaste jag kunde med låset. Tyvärr hade jag inte min överdimensionerade nyckelkedja med mig, annars hade jag tagit den istället. Givetvis irriterade jag mig på att jag gick omkring med 4-5000 på näsan. Dessutom tycker jag illa om att plötsligt få min synen bortslagen. Vi glasögonormar har svårt för spontant våld.
Skallaren och jag börjar tjafsa.
"Va fan vill du?" säger han
"Du skallade honom för fan," säger jag.
"Han pissade vid restaurangen fast jag sa till honom tre gånger."
"Du kan väl inte skall honom för det."
Och visst, jag kan tänka mig att han stod om dumpissade mot väggen, men karln såg verkligen uppskrämd ut. Skallningen var helt onödig.
"Varför står du sådär, vill du slåss också?"
"Jag tänker då inte låta dig skalla mig".
"Jag tänker inte skalla dig"
"Litar jag inte på för en sekund."
Vi säger håll käften till varandra och så rinner allt ut i sanden. Han avslutar stilenligt med att spotta åt mitt håll, så pass långt från mig att skuren inte når mig. Han går sin väg och jag hoppar upp på min cykel, trampar iväg och köper biljetter.

tisdag 24 maj 2011

Hillbillyland



Man kan lätt få för sig att USA består av dels vältränade botoxoffer , dels knarkande afro-amerikaner som spelar hip-hop som glider omkring bland skyskrapor och klubbar. Då är det skönt att se en film som Winters bone där alla är så jävla sletna och oglamorösa, om man nu inte tycker att rutiga skjortor/tygjackor är skiten. Det är hillbillyland som skildras, komplett med banjospelande och countrymusik. Skådespelarna är ett kapitel för sig. Inget överspel här, snarare tvärtom. Underdrifter och små gester regerar. Dialogen är skön med repliker som:
”Jag har alltid varit rädd för dig.”
”Det är för att du är klok.”
Det är kompromisslös socialrealism som uppehåller spänningen med ganska små medel. Våldet är latent och finns hela tiden där i ordväxlingar, hotfulla rörelser, ansiktsuttryck eller varningar. Det är ett otryggt, vardagsmässigt våld som man aldrig vet när det bryter fram, långt ifrån välregisserade slagsmål och biljakter.
På filmens trasproletära landsbygd verkar alla vara släkt med varandra och huvudpersonen Ree Dolly inte bara bryter mot den utsträckta klanens tystnadskod när hon börjar ställa frågor om sin försvunne far utan spelar samtidigt på sina blodsband. Det är ett farligt spel och blodsbanden hotar att bakbinda eller rentav strypa henne – och det är så jävla bra gjort.
Berättelsens underliggande gåta, den ödsliga bygden och de än ödsligare människorna fick mig av någon anledning att tänka på Twin Peaks. Det hade inte varit konstigt med någon loglady som yrade om att ugglorna inte är vad de ser ut att vara.
Den här filmen kommer jag att bära med mig som en förebild.

tisdag 15 februari 2011

Sådant som gör mig nöjd

Fick just ett kommentar från en läsare på det här inlägget. Tyckte det var lite roligt så jag klistrar in det här nedan:

"Jag hoppas du (din bok) får den uppmärksamhet som du (din bok) förtjänar. Jag läste klart den för några veckor sen och den dyker fortfarande upp i tankarna emellanåt. Jag gillade hur genomtänkt den kändes, och hur den lite spretiga inledningen vävdes ihop till en fint sammanvävd berättelse. Och med detta inlägg har jag på nåt vis gått varvet runt. Det började med att jag läste om din bok på bloggen Drömmarnas berg, och såg även att du kommenterat. Köpte sedan boken, och min fru skrev en kort blänkare om det på sin blogg, och som du hittade och kommenterade(!). Och nu är jag här och kommenterar. :)"

fredag 21 januari 2011

läsarreaktion

Jag är ibland inne på ett forum för ex-JV på Facebook och nämnde min roman i samband med att jag berättade om det som jag skriver om i det här inlägget. En kvinna beställde min roman på en gång. Hon har läst en del i den och skriver såhär:

"Jadu Pål... jag brukar kunna sträckläsa böcker.. men den här var tuff att läsa... oroar mig efter 189 sidor för att den kommer att ta slut alldeles för fort... älskar den hatar den... oroar mig... beundrar din teknik.... blir det någon fortsättning?
skrattade gott åt beskrivningen av paradiset.. dessa jävla ockrafärgade hus... silvergräsmattor.... skön blandning av allt.. och jag kan ju säga att jag inte är något stort fan av fantasyböcker.... men jag kanske får omvärdera min smak av böcker...."