lördag 18 augusti 2012

"Scalped" av Jason Aaron

"They [the Indians] are a conquered nation, and when you are conquered, the people you are conquered by dictate your future. This is a basic philosophy of mine. If I'm part of a conquered nation, I've got to yield to authority... [The FBI must function as] a colonial police force."
- Norman Zigrossi -
ASAC Rapid City
1977

När jag köpte albumet ”You gotta sin to be saved” i Jason Aarons serie ”Scalped” bestämde jag mig för att läsa om serien från början.
   Scalped handlar om Dashiell Bad Horse från FBI som ska infiltrera Casinoägaren Red Crows organisation. Som namnen antyder utspelar sig serien i ett nutida indianreservat, en plats som Dashiell egentligen inte har någon lust att återvända till. I själva verket pressas han av sin överordnade att anta rollen som stampolis, vilka lyder under Red Crow.
   En stor del av behållningen av serien är just skildringen av reservatet. Det är mycket arbetslöshet, fattigdom, metamfetamin, våld och prostitution. I ett kapitel beskriver Aaron tonårspappan Dino Poor bears vardag. Han mekar med en bil som han hoppas en dag ska kunna ta honom från reservatet, rensar i en toalett som proppats full av ett småsyskon med fetalt alkoholsyndrom, lever med en överviktig morbror som fått amputera benen på grund av sin diabetes, och så vidare.
   Historien spelar en avgörande roll i serien. Dashiell och många i den yngre generationen är ointresserade av traditionella indianska seder och bruk, medan Red Crow – och Dashiells mamma Gina – i unga år hörde till en revolutionär indiangrupp, Dog Soldiers. Det är också orsaken till att FBI:s intresse eftersom Dog Soldiers var inblandade i mordet på två agenter.
   Det här påminner förstås om fallet Leonard Peltier, som var med i AIM, American Indian Movement och som vissa menar är oskyldigt fängslad för mordet på två FBI-agenter. I viss mån kan man väl även säga att det berör COINTELPRO, FBI:s hemliga, ickeortodoxa och ibland illegala aktioner mot socialister, kommunister, Ku Klux Klan, Martin Luther King och den svarta medborgarrättsrörslen och andra grupper som var i opposition mot det rådande systemet.
Dashiells förhållande till sin mor och hennes historia är komplicerat. Hans mor, Gina …, ser honom som en man som gått över till fienden när han går i tjänst hos Red Crow. Dashiell å sin sida minns med bitterhet hur moderns engagemang för indianernas rättigheter hela tiden överskuggade hans behov som barn.
   Aaron växlar mellan mer intrig/handlingsbaserade berättelser och mer karaktärsorienterade. Det är våldsamma räder mot laboratorier för metamfetamin ena avsnittet och skildringar av uppväxt och utveckling av enskilda personer i nästa. Dashiell är i en liknande situation som poliserna i The Wire vilka inte bara försöker jaga kriminella utan även måste hantera de som står över dem i hierarkin. Liksom i TV-serien nöjer sig inte Aaron med att skildra poliserna utan ger läsaren en god inblick i exempelvis Red Crows leverne och motiv. Ingen är bara psykopat eller allmänt god utan förklaring. Gränsen mellan kriminell och polis är dessutom ibland så grumlig att rollerna är närmast utbytbara.

söndag 5 augusti 2012

Alla säger att det var bättre förr...



   Jag läste "Män av våld - om svenska huliganer" av Tommy Deogan för en tid sedan. Deogan har intervjuat ett gäng huliganer och andra som de kommer i kontakt med som deras fruar, flickvänner, en yrkeskriminell och en polis. Upprinnelsen till boken kommer sig av att Deogans storebror Tony dog i ett huliganslagsmål och han är knappast positiv till huliganföreteelsen.
   Deogan tar upp huliganismen utifrån flera perspektiv, exempelvis hur äldre utövare tycker att slagsmålen var lite ädlare förr - exempelvis att man kunde hjälpa sina motståndare upp - att den yngre generationens modefixering mest är trams och gör det lättare att identifieras av polisen och att man inte backar upp varandra lika kompromisslöst numera. De äldre rekryterades i högre grad utifrån lojalitet med fotbollslaget, medan de nyare huliganerna inte behöver visa samma intresse för just fotbollen i samma grad. Droger verkar också spela en större roll för yngre huliganer. "Men sen kom det här med kläderna. Och så började okontrollerade människor dyka upp och ena hälften sprang och andra hälften ringde och tipsade snuten. Det var alltid nya ansikten från samling till samling och jag störde mig mer och mer på det. Många av dem kom endast för laddet (kokainet) och ville endast slåss efter några linor. Jag fick nog. Sen var det Tony och flera andra ligister som jag kände som dog. Några av dem tog sitt liv, det var droppen".
   Det är lite småroligt när en yrkeskriminell och en huligan samtalar och den förre bara skakar på huvudet åt att slåss för att det är kul istället för att skaffa sig exempelvis ekonomiska fördelar. Tommy intervjuar också en person som lever på att ha rykte om sig att vara ledande huligan men i själva verket tipsar polisen mest hela tiden. Föräldrarna är bekymrade, skolan är bekymrade och socialen är bekymrade över killens våldsamhet men det är alltså mest snack och ingen verkstad.
   Deogans jämförelser med firmor i utlandet är intressant. Det verkar som om vårt relativt jämlika samhälle även har en inverkan på hur huliganscenen ter sig. Han jämför med Ryssland där huliganerna kan ha slagits för sina liv på gatan sedan de var små och sålunda är betydligt brutalare än våra välfärdsfostrade motsvarigheter som kommer från olika skikt i samhället och är mer beskedliga.
   Deogan intervjuar även en polis som jobbar vid högriskmatcher som säger så här: "Jag vet några som blev poliser enbart för att de ville vara med om saker, inte för att de ville arbeta för ett samhälle fritt från kriminalitet och våld./--/Jag tror att en del poliser kan identifiera sig mer med huliganer och annat bus i förorten till exempel än med sina egna kollegor, eller rättare sagt med polismyndighetens ramar."

lördag 4 augusti 2012

Obarmhärtiga texter



   Warrebäck publicerade sig med "Kloth" i "Eskapix: Häxrötter och andra historier", en science fiction-novell. Jag gillar det erotiska anslaget och vissa andra idéer, som att drömmarna är sponsrade av företag. Det senare är ett ämne som förtjänar en egen novell. Warrenbäck skriver helt okej, men jag tror han borde fördjupa sina idéer och koncentrera sig mer på vad han verkligen vill ha sagt.
   Johann von Fritz har skrivit ett stycke surrealism, "En död opera". Det är lite som poesi, behagliga associationskedjor, men kanske inte helt min grej.
   Stewe Sundin skriver om obarmhärtig kriminalitet på landsbygden i "Skepnadsskiftare". Sundin börjar med att skildra lite vardagsgrymhet och låter sedan berättelsen spåra ut i något riktigt obehagligt.
   Malin Rydén skriver om någon som återvänder till sitt gamla hus, till sitt förflutna. Personen ifråga kommunicerar med sig själv via lappar. Enkla påminnelser om att köpa mjölk som sedan spårar ut i ren fasa. 
   "Mjölken i kylen var sur. Kartongen luktade mord när jag öppnade den. Klumparna samlades som slamsor i vasken när jag tömde och sköljde. Lite som stelnad sperma. Eller foster. Hade mjölken varit gammal när jag köpte den? Lappen på kylen sa till mig 'glöm inte att köpa mjök', och det var min handstil. Jag borde gå och köpa mjölk men det regnar ute och det gjorde honom alltid rastlös."
   "Häxrötter" innehåller även en del mindre artiklar. De jag tyckte bäst om, delvis för att de berättade sådant jag inte visste och för att de var lite längre, var "Dödens grymma vällust" om den belgiske konstnären Rops, samt artikeln om psykiatern Velikovskys teorier om Bibelmiraklens uppkomst. 
   Tidigare inlägg om "Häxrötter" finns här och här.