fredag 30 augusti 2013

Utanför normen


Kristian Lundberg skriver om arbetarlitteratur och normer i Arbetaren: "- Ja, vad är arbetarlitteratur egentligen? Är det bara traditionellt manliga arbete vi ser framför oss när arbetare ska skildras? Vi ser inte mönstret när vi lever i normen och bara tänker på arbete som det där männen funnits. Boken "Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer, om hemtjänsten, eller "Tjänster i hemmet" av Marie Hållander. Dessa talades det inte mycket om på kultursidorna, men Johan Jönson, som i och för sig är precis lika bra, diskuterades desto mer."
Men visst är det svårt när man är mitt i normen. Litteraturnormen till exempel. "Borde vara död" handlar om hemlösa/missbrukare och socialt arbete i den miljön. men den har fått avsevärt mindre uppmärksamhet på kultursidorna än samtliga ovan nämnda författare. Den har dessutom både en kvinnlig och en manlig huvudperson. Men just det, den ser inte ut som någon av böckerna som nämns ovan.   


lördag 24 augusti 2013

Ligist-litt och litt-ligister


Kolla - inga flaskregn, tillhyggen eller knivar. Göteborg har som vanligt mer stil än Stockholm.

Huliganslagsmål är en intim del av handlingen i "Borde vara död" även om det knappast tar upp huvuddelen av romanen. Det gör de däremot i Johan Höglunds "En av grabbarna". När jag skrev "Borde vara död" hade jag inte läst den och knappt ens sett några spelfilmer om fotbollsfirmor.
   Höglund verkar ha varit med när från början då det inte fanns några riktiga firmor i Sverige utan slagsmålen var en angelägenhet mellan den galnaste delen av fotbollspubliken. Det som slog mig var hur ofta det förekom vapen. Flaskor haglar lite hur som helst, gärna som ett slags motsvarighet till forna tiders fältslag då man öste pilregn över motståndarna. I vissa fall har man avsågade hockeyklubbor, järnrör och till och med knivar.
   Höglund gör knappast någon hemlighet av att han gillar att slåss. Själv reagerade jag på sådana saker som att när han kommit efter de andra kunde tänka sig att slita undan folk som inte hade med saken att göra medan han sprang uppför en trappa - bara för att komma i tid till slagsmålet som han anade snart skulle braka loss.
   Höglund är knappast särskilt litterär. Det påminner mer om någon som kan berätta bra historier över en öl. Men han lyckades hålla mitt intresse uppe under hela läsningen och det är ju inte det sämsta. Han bjuder också på en del funderingar över vilken miljö som han kommer ur, hur det där vrålet känns när ligisterna rusar mot varandra och hur våldskulturen genomsyrar hans liv. Vill man få en skildring av huliganism från insidan är det utmärkt läsning.
   Något som jag tänkt på under läsningens gång var hur det skulle bli om bokläsare hade samma inställning till sitt intresse. Kanske kunde det bildas firmor kring olika förlag, men man kan även tänka sig föreningar lite mer på tvären. BFF - Bokbloggarnas Fina Flickor skulle kanske bjuda upp till dans mot tidskriften "Vi läsers" bokligister "Vi slåss". Småförlagen kunde säkert samlas i en enda firma, "Lillasyster" under Textmässan och ta ut lite frustration på exempelvis Bonniers motsvarighet. Göteborgs bokmässa skulle bli årets event då alla grupper möttes på stan. Föräldrar skulle förmodligen försöka hålla sina barn hemma för att de inte skulle ljuga och säga att de skulle på Liseberg medan de i själva verket bara ville in till stan för att se de olika littligisterna jaga varandra på stan.
   Själv kan jag tänka mig att ta mig an Styxx firma. Kanske kunde man kalla den Cerberus. Jag kan inte låta bli att tänka på hur kul det skulle vara att binda ihop tre psykade pitbulls och kliva i täten med dem.

onsdag 21 augusti 2013

Radiobrus


Idag blev jag intervjua på Radio P4 Göteborg om min roman "Borde vara död". Man kan lyssna här. Spola bara framåt till till 00:31:00.

lördag 17 augusti 2013

Tjänster i hemmet

Jag läste Hållanders "Tjänster i hemmet" i somras. Jag försökte länge hålla mig borta från hemtjänsten men gjorde någon månad innan jag till slut fick arbete som behandlingsassistent. Åren innan dess hade jag däremot arbetat betydligt längre perioder på boende för autister, pensionärer med olika mentala handikapp/mentala sjukdomar, som lärarassistent för ungdomar med mentala handikapp, sommarkollo för barn med mentala handikapp, och som personlig assistent. I många fall kommer man i kontakt med människans mest intima vanor när man arbetar inom de verksamheterna. Som deras skit och piss. Eller för att citera Hållander:
"Sedan lutar du dig fram, trycker på i korta intervaller. Din mun blir smal. Som på ett träningspass. När du är klar kan jag se tre svart korta korvar ligga i botten. Smala.
Inte som hos Bengt där det till och med är svårt att spola eftersom avföringen är stor som granatäpplen. Som två granatäpplen, som lägger sig som lock i botten av stolen. Här är det istället maskar som slingrar sig fram. Svåra att få ur den flyttbara toalettstolen när jag ska spola ner dem."

Det fick mig att tänka på hur många recensioner som tar upp bajsduschscenen i "Borde vara död".



 En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla.
(Inte så)anonyma biblioholister

I jobbet får Sebastian se mycket skit även bokstavligt, beskrivningen av hur han rengör en dusch någon använt som toalett är vidrigt ingående.
Pia Lindestrand


Han arbetsdag innefattar att städa upp nerskitna gemensamhetsutrymmen, prata med de boende om deras problem, se till att de inte förstör för mycket.
Socialistsimon

Borde vara död är något så ovanligt som en socialrealistisk skräckroman, vår hjälte är en socialpedagog som skrubbar nerbajsade duschar på ett boende i Hisingen och som har vissa magiska förmågor.
Verdinelli i Göteborgsposten


När flera sidor ägnas åt att beskriva hur Sebastian rengör ett avlopp från bajs, då blir det alltför naturalistiskt för min smak.
Skuggornas bibliotek


Inte sällan måste han kavla upp ärmarna och rensa nedbajsade duschar eller ta reda på om folk fortfarande är i livet.
Swedishzombie

torsdag 15 augusti 2013

Förvildade


”Han åt mitt hjärta” är en berättelse om varulvar i dagens Malmö, blodtörstiga varelser som måste finna ett sätt att hantera sitt begär efter att döda, att få vara rovdjur. Det är också en ljuvlig bladvändare. Henrik Johansson menar att Algren skriver distanserat och att det inte är något för den som vill sugas in i texten. Jag vet inte riktigt vad han menar faktiskt. Att det är en jag-berättelse som kommer i efterhand tycker jag mest ger den en lite ödesbestämd klang. Och själv ville jag hela tiden läsa ett kapitel till. Jag var absolut inte distanserad till texten utan sjönk in i den från första stavelsen varje gång jag slog upp den.
   En annan bok som jag sjönk allt djupare i för varje gång jag läste vidare var ”Varför vara lycklig när man kan vara normal”. Man kan finna vissa likheter mellan den och ”Han åt mitt hjärta”. Båda böckerna skildar personer homosexuella som dessutom kan vara ganska våldsamma. Varulvarna kommer bland annat tillrätta med sin lust att döda genom att bilda en stadsgerilla medan Wintersson beskriver sig själv så här vid ett tillfälle: "Barn slogs nästan jämt - både pojkar och flickor - och jag växte upp utan att bry mig så mycket om fysisk smärta. "Jag brukade klippa till mina flickvänner ända tills jag insåg att detta inte var acceptabelt. Än idag får jag, när jag blir ursinnig, lust att golva personen som väckt min vrede."
   Winterssons bok är en självbiografi om uppväxten i engelsk arbetarklass och som adopterad av en religiös familj där särskilt mamman sticker ut med sin fanatism. Romanen är så vacker och gripande att det var en lättnad att läsa ut den. Jag vet inte om jag stått ut med att läsa något om berörde så mycket i hundra sidor till. Fast hade den varit hundra sidor till hade jag inte kunnat sluta läsa.
   Båda böckerna kändes personliga på sitt särskilda vis. Winterssons uppväxt i en religiös miljö och hennes skrivande men även svärtan kändes nära. "Språket övergav mig. Jag befann mig på platsen från innan jag hade ett språk. Den övergivna platsen."
   Algren gör egentligen något som jag själv medvetet undvek. Han låter sina monsters behov av att döda styra dem mot att döda dem som de bedömer förtjänar det. I ”Borde vara död” gjorde jag allt för att undvika detta och låta monstrens behov av att döda vara mer godtyckligt. Monstrens dödande skulle inte ha några försonande drag utan vara monstruösa rakt igenom. 
   En annan bok som jag läst är ”Konkurrens till döds” av Houellebecq. Jag tycker att en kompis gav den bästa beskrivningen av den; att författaren beskriver människor på samma sätt som vi brukar beskriva djur. Ingen person som beskrivs är särskilt sympatisk heller, men det är också en del i det underhållande att läsa boken.
   Jag läste "Skräck och avsky i Euroland" också, men den hamnade i bakvattnet efter Wintersson och kändes blek och opersonlig just på grund av det. Egentligen var det en helt okej bok om krisen i Europa med en del intressanta resonemang varför den uppstod och skildringar av krisens effekter.

onsdag 14 augusti 2013

Berserk

Karmakult skriver att "Borde vara död" "...är svensk urban fantasy, i sin råaste och brutalaste form" och "In another library" menara att "Berättelsen är köttig, kladdig, mörk och för nära inpå, både i språk och handling." Det har med många saker att göra. Bland annat med att jag i samma veva började läsa Berserk av Kentaro Miura.



Eller rättare sagt, jag läste ett par böcker i serien och sedan letade jag på internet om jag kunde hitta den där. Jag ramlade över animeversionen som var utlagd på Youtube. Jag kan väl säga att jag föredrar den svartvita mangan, men som första bekantskap var animen klart godkänd. Jag tittade och hänfördes. Efter ett tag hittade jag serien utlagd här och läste den på skärmen. Sedan dess har jag köpt på mig albumen och läst om den.
Som läsaren förstår gjorde Berserk intryck på mig. Men egentligen handlar den på ytan om sådant som gör den lätt att avfärda. Den uspelar sig i en värld som är inspirerad av det medeltida Europa och handlar om Gatsu som har ett svärd lika långt som han själv. Det ser mer ut som "a slab of iron" som det står någonstans, än ett regelrätt svärd. Åtskilliga sidor ägnas åt extrema blodbad där huvuden krossas, lemmar flyger kors och tvärs, magar skärs upp.



Det fina med Miura är att han inte nöjer sig med splatteroverkill. Han vet att blodstänk mest blir tröttande och tråkigt om man inte bryr sig om personerna som utför/drabbas av det, och sådant kräver förstås personskildring. Gatsus förhållande till Griffith, ledaren för legosoldatbandet Hawks, byggs upp under flera volymer och är grunden för hela berättelsen - är berättelsen. Deras känslor för varandra - ömsesidig respekt och tillgivenhet som övergår i besvikelse, hat och arrogans - är drivkraften i allt. Författaren tar dessutom tid på sig och nöjer sig inte med stora gester utan spelar även på mer undflyende känsloströmmar. Det spänner från svårfångade ansiktsuttryck, något underförstått i en rörelse, till det extremt grova med demoniska slakter. Miura är överdrifternas mästare. Ibland blir det också för mycket, men förbluffande sällan med tanke på att han så ofta inte verkar ha några som helst hämningar. Men det balanseras av en förmåga att gå ner i det lilla, i detaljerna eller sväva ut spindelvävstunna stämmningar. Likaväl som där förekommer demongudar finns det också plats för exempelvis Nina, en helt obetydlig prostituerad som mest styrs av sin rädsla, som skildras osentimentalt men ändå inte nedvärderande.
Gatsu spökade någonstans i bakhuvudet hela tiden medan jag skrev "Borde vara död". Tidigare var det Elric som för det mesta hängde över axeln på mig när jag skrev. Uppenbarligen har jag en svårartad svärdfetisch. Varken Elrics själsslukande svärd Stormbärare eller Gatsus namlösa ”slab of iron” är vapen med finess. Deras liv är däremot inte okomplicerade med förräderi, grymhet och övergrepp i olika former. Förtvivlan, hat inte bara mot omvärlden utan i synnerhet även mot sig själv, revanschlystnad och en tillkämpad likgiltighet är välbekanta känslotillstånd i både Gatsus och Elrics liv.
Elric
Berserk påverkar mig på en abstrakt nivå. Sebastian kan knappast springa omkring i Göteborg med ett jättesvärd på ryggen, i synnerhet inte på arbetstid om han vill behålla jobbet, men jag ville ha samma känsla av överhängande våld och intensitet i ”Borde vara död”. Jag har också intresserat mig betydligt mer för offrens upplevelse under våldsutövande än för ”häftiga” strider. Kroppsliga uttryck för underordning och förtvivlan. Jag tyckte om omåttligheten, stämningen av ständigt hot men också den varsamma handen som då och då trängde djupare än ett skarpslipat svärd förmår. För trots att författaren/tecknaren tar till storsläggan många gånger försummar han inte att bearbeta stegringstrappan med betydligt mindre verktyg. Jag tycker också om persongalleriet. Griffiths barnsliga charm kombinerat med en fanatisk längtan efter makt eller Farneses erotiska pyromani och skuldmättade tro för att nämna ett par. Även miljöerna blir fonder för personskildring, som när Serpico blir bestulen på mat av andra barn i skuggan av den Heliga stadens myriader klocktorn, resta för att behaga en Gud som uppenbarligen inte ser till sina minsta.
Miura har inte avslutat sin berättelse, men mycket tyder på att Gud och Djävul är en och samma i det universum han skildrar. Lord Mozgus samlar kring sig de utstötta och tar dem i sin tjänst, skänker tillhörighet och en känsla av mening. I gengäld straffar och dödar de kättare. Offer som blir förövare. Som Isa blir i Borde vara död.
Till slut begåvas både Mozgus och flera av hans tjänare med vingar, likt änglar, men enbart för att förmå straffa hårdare. Kättarna å sin sida beter sig ungefär som ryktena om valdenser och liknande rörelser gjorde gällande under medeltiden, inkluderat sexorgier, rituell kannibalism och umgänge med demoner. Trösten för ett folk galet av hunger, godtyckligt och brutalt förtryck och fattigdom. Miura är överhuvudtaget elak mot de flesta i sin berättelse. Hån, svek, övergrepp och nyckfulla makter är vanliga företeelser i Berserk. Gatsu börjar sitt liv med att födas från en hängd kvinna. Sedan blir det bara värre.
Om du vågar läsa något som inte är på den trygga sidan om sofistikationens skrank, eller helt enkelt vill ta del av något som är mer extremt åt flera håll samtidigt - inte bara köra över "lagom" utan även backa tillbaka över begreppet - är Berserk värda att pröva.

måndag 12 augusti 2013

Same same but different

"Jag spelade teater för mig själv. När jag tomtade runt i min lilla lägenhet kunde jag plötsligt, för mig själv, utbrista repliker med hög teaterröst: Petrovitj! Du bluffar din förbannade gycklare!"
ur "Han åt mitt hjärta" av Viktor Algren

"Dostojevskij var en betydelsefull författare för Henry och för June. När jag först träffade dem kände jag att de levde i hans klimat, de spelade personerna i hans böcker med samma glöd och omåttlighet."
Ur "Dagbok 1931-1934" av Anaïs Nin

lördag 3 augusti 2013

Propagandamaskinen

Sebastian i "Borde vara död" är ett före detta Jehovas vittne. Det här är en intressant video om hur hjärntvätt fungerar och går naturligtvis att tillämpa på andra situationer. Man går in på de sociopyskologiska mekanismerna bakom utanverket. Den som gjort videon har tydligen använt sitt studium av Jehovas vittnen för att ifrågasätta sin tro på mormonernas lära. Man kan förstås nöja sig med att utbrista "Jag förstår inte hur man kan hålla på med sådant där religiöst trams!" och tro att den egna bristen på förståelse är något slags tecken på intelligens.
   Men vill man förstå hur det kommer sig att folk stannar kvar i den här typen av rörelser - och kanske se hur man själv hamnat i destruktiva mönster - så är den en bra förklaring. Förklaring är som sagt inte samma sak som att fördra något. Eller förlåta.
Det här händer i ditt samhälle runt omkring dig. Kanske till och med inuti dig.

torsdag 1 augusti 2013

Kråkor på gravstenar och Kalihyllningar



Det har kommit lite nya recensioner på Dolas bokblogg, Books on my mind och Tystnad - läsning pågår. Cinnamon Books har också skrivit och har en lite särskild vinkel: "Jag gillar att Sebastian /--/lyssna på hårdrock som Satyricon. Så nämns också Jon Nödtveidt. Författaren, Pål Eggert, har gjort sin läxa."
När jag skrev "Borde vara död" försökte jag mig på en författalkemisk förvandling av metal till prosa. Den där känslan man får när man öronen blir intagna av en grottmansröst eller djävulskrik, basen vibrerar i hjärnbarken och kulsprutetrummor bearbetar amygdalan. Att metal har ett genomgående gotiskt anslag i sin estetik och inte räds för vulgär kroppsskräck var också inspirerande. Sen tycker jag att det är alldeles för många referenser till Morrissey i dagens litteratur och bestämde mig för att  det behövdes lite röj i svenska böcker.
Här är Satyricon:


Referensen till Nödtveidt spelar en lite annan roll än bara något som Sebastian gillar. Nödtveidt tog ju dessutom sitt liv, och självmord är en viktig del av "Borde vara död". Reinkaos av Dissection, Nödtveidts band, är likafullt en fantastisk skiva. Här är ett litet smakprov om Kali, med text. Musikalisk ockultism.