torsdag 25 december 2014

Livide

--> -->

 

 

Jag såg den surrealistiska skräckfilmen Livide, av samma par som gjorde À l'intérieur (Inside). De båda filmerna är på många sätt varandras motsatser. Inside är en minimalistisk slasherfilm, ett våldsamt kammraspel. Den utspelar sig i ett vanligt bostadshus där en gåtfull kvinna försöker stjäla barnet från en gravid journalist. Innan det är fött. Poliser, en kriminell, redaktörer och en mamma spelar blodiga biroller när de av olika anledningar kommer till huset.

   Livide börjar på ett nästan klassiskt vis, i ett kråkslott med en gammaldags spökhusestetik. Huvudpersonen arbetar inom hemtjänsten och gör vad hon ska med den gamla damen som närmast verkar ligga i koma i huset med syrgasmask och dropp. Sedan följer en skildring av hur gränserna mellan mardröm och verklighet, liv och död löses upp och endast hålls ihop hjälpligt av en historia om en sträng balettlärarinna och hennes dotter.

   När jag såg den tänkte jag att det här är en sådan film som får pisk av rätt många. Och mycket riktigt. Jag gick bl a in på Nyheter 24 och läste kommentarerna.

”Filmen kan inte riktigt bestämma sig om den vill vara gore, fantasy, skräck eller vad.”

   Det här är en av filmens styrkor. Den är inte förutsägbar. Den översvämmar kategorierna, blandar dem i en hämningslös orgie där alla kombinationer är tillåtna. Det skrämmer förstås de som vill vara kyska och hålla sig till en.

”men man får veta för lite om historian, karaktärerna och vad som egentligen har hänt. De skulle ha gjort den längre och förklarat mer”

   När man sitter i skräckpaneler så är det alltid någon som börjar prata om att allt det läskiga försvinner när monstret visar sig. Det gäller väl någon femtiotalsfilm där det dyker upp en gräslig – på ett tråkigt vis - utomjordning i slutet, men om man sett Alien eller för den del Ringu eller The Descent så vet man att det stämmer sisådär. 

De som klagar på att allt läskigt försvinner när monstret visar sig borde älska den här filmen. I Livide så får tittaren stiga in i en främmande verklighet som inte riktigt visar sig - någonsin. Övernaturliga lagar som vi inte känner till träder i kraft och vi får aldrig riktigt reda på hur de egentligen fungerar. Det är med andra ord som det är i livet. Man får känna sig fram. Läskigt att leva utan förklaringar.

”… sen spårar den ur rejält och det förstör tyvärr.”

   Det är just urspårningen som gör den så bra. Särskilt slutet, som någon skriver är rena katastrofen, är så oväntat och ändå på något sätt konsekvent. Mer urspåring och åkningar utanför bekvämlighetszonen borde vara mer uppskattat av skräcktittaren, men tyvärr inte.

 

lördag 20 december 2014

Kultur, nation och den Andre.



Det mediala språkspelet - de inre, hatiska rösterna


   Allt det här med Björn Söders tal om nationer och vem som är svensk, privilegiedebatten, Sverigedemokraterna och att samer hellre vill bli kallade lappjävlar än svenskar har fått mig att fundera över mitt eget ursprung och bakgrund. Om att vara svensk och ändå inte, att vara en del av samhället och ändå inte. Att vara infödd i svensk kultur men se den utifrån. Fast inifrån. Att vara från ett annat land men som är en näraliggande kultur - och sedan närmast vidga klyftan.
   Mina föräldrar är finlandsvenskar och kom hit som arbetskraftsinvandrare. De har berättat för mig flera gånger hur de utsattes för rasism och diskriminering när de kom till Sverige. Min mamma hade en märklig vana att gå igång och hålla en halv föreläsning om hur hon alltid jobbat. Hela ansiktet började liksom hänga, meningarna kom ut mellan halvt ihopbitna tänder medan hon naglade fast mig med sin blick. Sedan kom hennes arbetshistoria. Hur hon jobbat som liten, hur hon jobbat som städerska och inom hemtjänsten i Sverige, så och så många timmar i veckan och så vidare. Det var som ett långt, långt röstmeddelande som alltid stod på väntning. Bara någon råkade komma åt knappen så gick det igång. Ibland undrade jag om det var mig hon var arg på. 
Vi håller ihop

   Ett exempel på hur mina föräldrar såg på svenskar är följande berättelse: Jag och min pappa skulle köra ut ur ett garage. Min pappa sträckte ut handen genom bilfönstret och drog i ett rep som fick garagedörren att långsamt öppna sig. När dörren långsamt och gnisslande lyftes såg jag en av grannpojkarna stå på andra sidan. Han stod mitt i vår körväg och såg överraskad ut, verkade inte riktigt veta vart han skulle vända sig. Han gjorde en hastig rörelse och svängde sedan runt och försvann utom synhåll.
   ”Svekfulla svenskar …!” väste min pappa mellan tänderna.
   ”Vad menar du?” frågade jag.
   ”Men såg du inte?! Han tänkte kasta en sten på oss!”
   Jag sa ingenting. Vi hade inte haft någon nämnvärd kontakt med pojkens familj och vad jag minns var vi aldrig i gräl med dem. Jag visste att det inte var okej att säga emot. Det var inte heller någon enskild incident. Gick något att tolka till något dåligt, till något värre än vad det var så gjorde mina föräldrar det.
    Då och då åkte vi till Finland för att hälsa på släkt. Vid ett tillfälle satt min mamma och grät när jag och pappa kom in i stugan. Hon och morfar måste ha diskuterat något. Med tanke på att morfar upprepade gånger sagt till sina barn under deras uppväxt att han borde ha stått redo med hammaren och slagit till när de stack ut huvudet ur skötet, och gjort vad han kunnat för att kompensera denna första brist på tuktan i efterhand, så utgår jag ifrån att hon inte grät för någon skitsak. Min pappa började läxa upp morfar varpå de var nära att börja slåss. Morfar hade gripit tag i pappas skjorta och skulle lappa till honom med sin köttiga näve när min syster kom springande nerför trappan och skrek att morfar inte fick slå hennes far. Jag har ett minne av att hon själv såg rätt arg ut och hade knutit sina nävar. Ingen match för en stor man men morfar kom av sig och lade ner.
   Min farmor sydde kläder som hon skänkte åt släktingar. Åt min syster gav hon de kläder som hon misslyckats lite med.
   Förhållandet till släkten var komplicerat. Min pappa skickade ett brev till en av sina systrar och krävde att hon skulle gå över till Jehovas vittnen. I annat fall så skulle hon vara dömd till undergång. Efter det dröjde det många år innan jag åter träffade mina kusiner.
   Man skulle kunna tro att mina föräldrar gillade att vara i Sverige men det gjorde de inte. Tvärtom glorifierades Finland hela tiden medan Sverige var rena skiten. Jag kommer ihåg tillfällen då jag satt i vardagsrummet med dem medan de lät sin frustration läcka ur dem. Det kändes som om luften blivit gul och svårandad av något slags mental smog. Som att sitta i ett rökfyllt rum eller simma genom ett avlopp. Stanken som trängde in i huden. Känslan av smuts. Att inte höra hemma.
   Mina föräldrar var egentligen inte föraktfulla. Det var många gånger väldigt politiskt korrekta. Man fick inte tala illa om fattiga, förakta romer eller nedvärdera människor från andra kulturer och länder. Inom familjen kallade vi inte varandra idiot eller svor åt varandra. Svordomar var förstås förbjudna.
   De sympatiserade med Israel och tyckte att svensk media alltför ofta höll på palestinierna. De identifierade sig med judarna. Med det förföljda folket. 
Familjesammankomst

   En stor del av min vakna uppväxt tillbringade jag med att lyssna på föredragshållare på Rikets sal som framställde världen utanför som en öken av synd och förfall. En värld som, på grund av detta, snart skulle gå under. Full av onda människor som skulle slaktas. Etisk - inte etnisk - rensning.
   Inte för att någon egentligen var god. Men om man åtminstone insåg sin uselhet och underkastade sig Gud och Hans enda representant på jorden, Sällskapet Vakttornet, så kunde man skyddas på den yttersta dagen av Guds oförtjänta omtanke. Men till dess så skulle man inte vara en del av världen. "Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom." Världen var denna tingens ordning. Inte rösta i val, inte fira några högtidsdagar – bara Jesu död – och ägna sig åt att predika Guds ord från dörr till dörr istället för att syssla med karriär, sport, hobbies och annat.  
   "Ni trolösa, vet ni in­te att vänskap med värl­den be­ty­der fi­end­skap med Gud? Den som vill va­ra vän med värl­den blir fi­en­de till Gud." Världen utanför var i Satans våld och han ville snärja så många som möjligt för han visste att hans tid var kort. Det var en främmande kultur – en teokratisk nation mitt i Sverige. En gudskultur. Som enprocentarversionen av kristendomen. 
   Trots att Jehovas vittnen suttit i koncentrationslägren så fick jag höra att Rikets sal förde tankarna till Tredje riket. När jag och min mamma predikade från dörr till dörr så var det en kvällspostenförsäljare som ropade ”Judar!” åt oss. Min mamma fick för sig att det var någon form av komplimang. Men ju sämre jag behandlades desto mer skulle jag glädjas:  "Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till."
Guds oförtjänta kärlek

   När jag blev äldre försökte jag lite försynt tala om att Sverige kunde vara rätt okej. Jag berättade om någon svensk jag kände som inte vara rasist till exempel och hade sagt något bra. Det var inte okej. Min mamma blev nästan argare för att jag sa det. Tillrättavisade mig med nästan sammanbitna tänder. Stirrande ögon.
   Sverige var dåligt. Svenskarna dåliga. Det var så det skulle vara och ingen skulle säga emot. Världen var dålig. Världens människor var inte bra. Inom Jehovas vittnen var det också människor som betedde sig illa. Man måste vara på sin vakt. Vara bättre än de. Vara noga med att följa reglerna så att man inte blev påhoppad. Och påhoppad kunde man bli överallt. Bara Finland var åtminstone lite bra. Något bättre. Inte fullt så dåligt. 
   Därhemma rådde ett ständigt könskrig. Mamma mot pappa. Visst var de gifta – är det fortfarande förmodar jag. Det hängde ett ständigt hot om skilsmässa i luften och flera gånger i veckan bröt bittra strider ut som egentligen aldrig avslutades, bara rann ut i trötthet och tystnad. Bedrägeri, anklagelser, skrik, pikar, ältande, bitterhet och hat. Självmordsförsök. Vi barn enrollerades i kampen. Jag och mamma mot min pappa och min syster. Inte för att jag och min syster egentligen stod emot varandra, men vi agerade ändå som någon form av måltavlor eller stödtrupper. Fast mest sökte vi skydd från de rikoschetterande kulorna och granatsplittret från föräldrarnas strider.
Det levande vapnet

   Mina föräldrar genomskådade till slut Jehovas vittnen och gick ur. Eller genomskådade - det blev en schism mellan vår familj och inflytelserika JV. Men inte förrän mina föräldrar funnit en ny fiende att befolka sin värld med. Dels bröt de i omgångar med min syster när hon gift sig, men framförallt byggde de upp en omgivande fiende i form av en förföljande släkt. Det var en släkt som svärmade fram genom Malmös gator och hus, både i Jehovas vittnen och utanför, på min mammas arbete och bland mina kompisar. Klaner på flera hundra som hatade oss. Och allt för att min mamma en gång ställt upp för några mobbade personer. Så lydde i alla fall berättelsen. Min mamma och pappa stod rygg mot rygg mot en ond omvärld. Världsliga. Svenskar. Mobbarklaner. Sin egen dotter och hennes makes släkt.
   Under några år var jag fortfarande en del av Jehovas vittnen men gick allt mindre på deras möten. När jag var yngre var det förstås viktigt att stå upp för min tro men efter gymnasiet talade jag allt mindre om min religiösa tillhörighet och historia - trots att jag på många sätt levde efter dess bud. Jag och mina föräldrar blev en sekt i sekten. I den teokratiska nationens utkant. I ett land som jag fostrats att se som främmande. Omgivna av flera hundra av en främmande, fientlig släkt som ville oss ont. 
   Det var förstås inget jag kunde berätta för någon. Det var bara att hålla käft och se ut som om man  någon annan. Låta som det. Lukta som det. Vara försiktig så att det inte ekade i de stora hålen som uppstod när jag utplånade historia, känslor och tankar med tystnad. Det var ensamma år.
Välj vapen - välj mask

   Mina föräldrar flyttade tillbaka till Finland. Konstigt nog blev det inte så bra där som de trodde. Den grannen betedde sig konstigt. I den affären sa de något otrevlig och så vidare och så vidare.
   I ett av mina sista samtal med min far frågade han om min syster. Jag sa att jag hälsat på henne i Malmö och att jag kom bra överens med henne. Han sa att en dag skulle jag också bli tvungen att välja sida.
   Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med den här berättelsen. Jag vet inte riktigt i vilken grad mina föräldrar var utsatta för diskriminering. De hittade på så mycket, och litade på så mycket påhittat att jag inte vet vad jag ska tro. Jag tillhörde en annan kultur. Vi var en annan nation. Fast ändå inte. Vi var från ett annat land och frossade på ett närmast bulimiskt vis i att vara det. Vi såg nästan lite för normala ut, men hade kommit ut på andra sidan. Vi såg svenska ut, men inga normala svenskar klädde sig på det där tråkigt prydliga viset och gick omkring från dörr till dörr i det då väldigt ateistiska Sverige och pratade om Gud med vilt främmande människor.

samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. /Ur Sverigedemokraterna och nationen

   Jag minns en annan historia. Min mamma varnade mig en gång för att någon kanske skulle säga åt mig att ställa mig framför flaggstången och sedan fotografera mig. Då skulle de kunna skicka bilden till tidningen och hävda att här stod ett Jehovas vittne och hälsade flaggan. Eftersom det är en amerikansk religion så var det här med flagghälsning en grej som togs upp i tidskrifterna. Och eftersom vi inte skulle vara en del av världen så var det inte okej att hälsa flaggan. Eller sjunga nationalsången.
   Men jag oroade mig mest för hur jag skulle kunna luras att ställa mig framför flaggan. De kunde ju hitta på alla möjliga sätt som jag inte kunde förutse för att få mig dit.


torsdag 27 november 2014

Borde vara död - The Blockbustermovie



För närvarande läser jag igenom ett filmmanus. Av någon anledning har det samma titel som min senaste roman, och texten känns märkligt bekant. Det är faktiskt någon som fått för sig att min roman borde bli film. Folk är galna helt enkelt. Men jag är inte den som upplyser dem om att de borde käka neuroleptika istället för att försöka göra film av något jag skrivit.
I våras hörde en kille av sig och ville omvandla "Borde vara död" till filmmanus. Han har ett eget bolag med en ganska blygsam produktion men tänker satsa på att erbjuda manuset till ett större bolag. Jag har ingen aning hur det går utan tar ett steg i sänder. Så får vi se vad som kommer ut av det. Allt kan hända. I vilket fall som helst tar jag det som en komplimang att någon vill skriva om min roman till manus.

tisdag 25 november 2014

Skullfuck

Jag har sett en video med dejting-coachen Julien Blanc där han visar hur man ska ragga på japanska tjejer. Han böjer helt enkelt ner deras huvud mot sitt skrev och de bara fnittrar. Jag läste en text om hur man kunde bemöta honom som gick ut på att män helt enkelt skulle ragga på och flirta med honom. Man kan väl gissa att han inte är bisexuell och till slut skulle tycka det var lika jobbigt som de otrevliga raggningsknep han lär ut.
   Jag har faktiskt gjort så själv när jag var ung, mot killar som försökte köra med mig. Det var bara att börja stöta lite på dem så kom de av sig. Tafsa, slicka sig själv på överläppen, prata om hur sexiga de var när de tuffade sig.                    
   Jag tycker att man skulle göra ungefär som Julien själv lär ut mot honom. Böja ner hans huvud mot sitt skrev. Sen kunde man jucka honom i ansiktet. Gärna med en thaisusp av gjutjärn.
   Det skulle ge begreppet skullfuck en helt ny dimension.

onsdag 12 november 2014

Det verkliga Lundbygården

"Lundbygården var ett oansenligt hus i ett lika oansenligt bostadsområde nära Rambergets fot på Hisingen. Det var tre våninga högt och hade fyra ingångar. Det var inte som de andra husen i området"

Sådär beskrivs Lundbygården i början av Kapitel fyra i "Borde vara död". Och här nedan ser ni förebilden. Där arbetade jag under ett antal år. Ingången till kontoret går via dörren på kortsidan.







måndag 10 november 2014

Dödsekonomin



"Han tänkte på när han läst hur Marmot förklarade att ens samhällsposition påverkade livslängd och hälsa. Det handlade inte bara om hur mycket pengar man tjänade utan om vad man tyckte att man kunde göra med sina pengar i förhållande till andra."

"Isa såg sig om på folket som kom och gick på de breda trottoarerna. Gatubelysningen som strålkastare från fängelsetorn, lysande skyltar och varumärken som förbudstecken /--/ Bara att gå där väckte tanken på att den enda hon borde döda var sig själv. En mindervärdig konsument som existerade på nåder för att hon slukade andra defekta konsumenter som krälade omkring på samma nivå."
 
ur "Borde vara död"


lördag 8 november 2014

Anefur, romer och tiggare



Anefur


   Jag var på konferens om Bostad Först* för en tid sedan. Bland annat så lyssnade jag på Anefur. Han pratade om tiggare och beskrev hur det blivit en fråga som bara växt på hans skrivbord under hans tid som den förra regeringens hemlöshetssamordnare. Han sa flera intressanta saker. Bland annat så menade han att de som sitter på våra gator idag tidigare sökte arbete eller tiggde i länder som Grekland, Portugal och liknande, men i och med att den ekonomiska krisen främst drabbade den sydliga delen av Europa så sökte de sig till nordligare breddgrader. Det är helt enkelt Europas mest enorma fattigdom som sitter på våra gator. Och ett symtom på ett större systemfel i vår kapitalistiska ekonomi. Sug på den.
   Många av de som tigger är romer från Rumänien och Bulgarien. En romsk pension är på 380 kr/månad. Om man då kan tjäna typ 70-100 kr/dag på att tigga så är det kanske inte något konstigt att de kommer hit. Särskilt med tanke på att de ofta inte kan få arbete i hemlandet.
   Givetvis är de inte särskilt politiskt korrekta i länderna som tiggarna kommer ifrån. Man ser ner på romer. Om jag fattade det rätt - det låter nästan för galet för att vara sant - så hade Anefur varit i kontakt med rumänska myndigheter om tiggarproblematiken. De hade erbjudit sig att skicka poliser. För att röja tiggare från våra gator. Då har man en lite - annorlunda syn på problemet.
   Anefur talade om en händelse som uppmärksammats en del; ett slagsmål mellan två bulgariska tiggare där det sedan visat sig att den ena hade 53 000 i behån. Det här har tagits som intäkt för att tiggeriet är något slags kriminell organisering och att de egentligen har mycket pengar - för mycket pengar. För ingen går väl omkring med 53 000 i behån?
   Jo - inom romsk kultur så agerar helt enkelt en person i familjen/släkten kassör och samlar in pengarna. Att ha pengarna med sig är också minst lika tryggt som att lämna dem kvar i ett tält- eller husvagnsläger som kan utsättas för olika former av stöld eller attentat. Och om man är tio personer som tigger varje dag under några månader är det kanske inte så konstigt att man kan få ihop 53 000.
   Anefur pekade också på hur svenskar går till kyrkor och liknande och får matkassar gratis eller för en väldigt billig penning. Vi har en välfärdsstat i vårt land men även våra egna medborgare söker alltså någon form av bidrag från frivilliga ibland.
   En av mina kollegor berättade en intressant anekdot apropå tiggare. Han har träffat rumäner som tigger och som inte är romer. Tvärtom uttrycker de förakt för romer. Ändå kommer de förmodligen hit för att romerna banat vägen. En annan kollega berättade för mig att hon gått på Linnégatan när hon sett en gubbe skälla ut en tiggare. När min kollega undrade varför hon skällde på tiggaren började han skrika åt henne. Skälet? Tiggaren förfulade gatubilden. Själv undrar jag hur gubben såg ut. Uppfyllde han omgivningens estetiska krav? Vi kanske skulle börja skälla ut varandra för att vi tycker folk är feta och fula?
Bra sammanfattning av våldet mot tiggare. Länk.

Fast ni ska inte tro att jag bryr mig. Perny Lindgren vet något om mig som inte jag själv vet om hur fördomsfull jag är när hon skriver i sin analys av min roman:  "En av de som arbetar på boendet beskrivs som mörkhårig och att hon har ett romskt utseende, men det poängteras även direkt att det absolut inte är så." Insinuant skrivet? Förstås.

Svensk tiggare som förfular gatubilden i Bangkok



 * = Jag kanske ska förklara vad Bostad Först går ut på. Enkelt uttryckt innebär det att den hemlöse får flytta in i en lägenhet där det egentligen bara ställs tre krav på att hen ska få bo kvar: betala hyran, undvik störningar och se till att bostaden inte blir osanitär. Övriga åtgärder och insatser bestäms individuellt. Boende och behandling hålls alltså åtskilda. Tidigare var behandling i olika former ofta ett krav för att få någon typ av boende.
   Det här är en amerikansk modell men som så många andra dylika modeller går den inte riktigt att överföra i sin helhet. I USA har man t ex tillgång till fler lägenheter så att man lättare kan låta den boende flytta inom det egna bostadsbeståndet om de t ex involverar sig i lokala gäng. Sådant finns än så länge dåligt med möjligheter till på den svenska bostadsmarknaden.

tisdag 4 november 2014

Incident








Den här boken lånade jag hem från biblioteket någon gång i förpuberteten. Kommer inte ihåg hur gammal jag var. Jag läste den aldrig och visste knappt vad den handlade om eller vem författaren var. Jag tyckte mest att omslaget i sig var spännande. Konstiga varelser som såg ut som människor som var för feta eller för smala, för stora eller med för många ben eller inga ben i alls. Ett myllrande folkslag. Att en av monstren dessutom verkade lyfta ett fällgaller var extra spännande eftersom det antydde medeltid, slott, riddare och sådant.
Men när jag lät boken ligga framme tittade min pappa på den. Jag tror inte han kollade baksidestexten eller bläddrade i den. Såg bara på omslaget med granskande blick. Sedan sa han: "Det här är sjukt, det här är sjukt ..." Jag lämnade tillbaka den dagen efter.
Men min sjuka hjärna fick jag behålla.





lördag 25 oktober 2014

Jag begår handlingar av övergreppsnatur



-->
   Perny Lindgren har skrivit en analys på sin blogg av manligt/kvinnligt/normer/etc min roman ”Borde vara död”. Hon betonar att det är just analysen av de specifika områdena som är av intresse. Jag brukar lämna recensenter ifred, även om de skriver ner mina alster. Men det här är alltså ingen regelrätt recension. Sålunda är recensionstabut inte verkningsfullt enligt min mening. Och därför skriver jag denna replik.
   När jag var i Kina tillsammans med några andra författare diskuterade vi bland annat feminism med publiken under ett framträdande på den internationella bokhandelsrestaurangen The Bookworm. Jag yttrade mig inte jättemycket, men vid ett tillfälle sa jag: ”I write about women who are´nt beautiful and do ugly things.”
   Och läser man ”Borde vara död” så står det klart att Isa aldrig beskrivs som vacker. Någon gång står det att hon är amfetaminmager. Det är inget som får plats i den här analysen trots att det här med fixeringen vid kvinnors yttre företräden är något som folk som kritiserar ”normen” ofta debatterar.
   Jag är inte heller intresserad av att beskriva kvinnor som enbart goda och fina. Det vore att ställa dem på piedestal. Inte heller Sebastian beskrivs som någon enbart fin och trevlig person. Däremot har jag svårt att se hur Lindgrens totala demonifiering av honom har något berättigande.
   Lindgren utgår från Bechdeltestet, ett test som ursprungligen togs fram för att bedöma filmer. Att en roman fungerar på lite annat vis tas inte mycket hänsyn till. Inte heller att att den miljö som jag beskriver – och som jag har personlig erfarenhet av – ofta befolkas av män. Förfallna män.
   Det är inte särskilt intressant med svepande bedömningar utan jag utgår från Lindgrens text och kommenterar valda stycken.
Jag börjar från slutet:

”Kvinnorna förefaller vara stereotypt passiva i de flesta fallen”

I början av romanen beskrivs hur Isa klarar av att döda tre män(niskor), fylla två torskars ansikten med ilskna insekter och nästan ta ner ytterligare en som bara blir galen och löper amok på Lundbygården (Jamal). I slutet slåss hon tillsammans med fotbollshuliganer.
Är det vad som kallas passiv aggression?
   Ugly things.
   Vad gäller Janina blir det ännu värre. Jag har försökt vara tydlig med att Janina 1) lockar med sig tjejer på rymmen 2) allierar sig med män som ser till att de går ner sig och att Janina sedan får de infångade flickorna att ta livet av sig. Hon är ingen dam i nöd. Hon skapar nöd.
   Enligt min mening påminner hon mest om en värre variant av den bordellmamma som styrde över traffickingoffer i Göteborg. Här är ett textutdrag om det ”Förra året dömdes en bordellmamma till fängelse efter att ha hotat kvinnor med hjälp av voodoo.
– Om du inte gör som jag säger, du vet att jag har dina trosor, sa bordellmamman till en av kvinnorna i ett avlyssnat samtal.
Eftersom trosorna är ett plagg som bärs nära kroppen kan den som har dem, enligt voodootron, styra ägarens vilja.”(Läs mer här)

   Jag tror inte det är särskilt svårt att se likheterna mellan Janina och bordellmamman som nämns. Men Lindgren skriver alltså att Sebastian “utför handlingar som alla är av övergreppsnatur då han tvingar sig på människor och gör intrång på deras privatliv.”
Av ordet “övergreppsnatur” kan man anta att Sebastian utför något slags våldtäkt eller slår henne eller tillgriper Janinas ägodelar. Det enda han gör är att genom magi lura henne att berätta om sig själv för att på så sätt kanske få någon ledtråd till hur han och Isa kan upplösa Isas förbannelse.


   Lindgren beskriver fientligheten mellan Janina och Isa som ”dispyt” med Isa. Isa hålls i princip fången av Janina, faktiskt på ett sätt som påminner om bordellmammans. För att överleva blir hon som sin fångvaktare och jagar åt Janina. När Isa väl lyckas fly sätter Janina först en avdankad indrivare och sedan ett helt gäng fotbollshuliganer på Isa. Menar man att Janina är passiv så är varje befäl som kommenderar styrkor också passiv.
   När Isa finner att hon inte kan fly från Janina tar hon alltså över beteendet hos den de fruktar. Hon börjar ”mata” Janina och överlever på så sätt en tid, men när hon blir inträngd i ett hörn förvandlas hon till det som fängslat henne fullt ut och blir på så sätt fri. Men samtidigt fångad i samma förbannelse/beteendemönster.
   Isa försöker lösa sin situation. Hon flyr från sin far. Blir fångad av Janina och de män som samarbetar med henne – men lyckas fly från dem också. Hon får dock betala ett högt pris. För att vara en mö i nöd är hon rätt handlingskraftig. Och desperat nog att inte lägga några fingrar emellan.
   Möer in nöd? Nog är både Janina och Isa i nöd alltid, men de har inte särskilt mycket gemensamt med Rowena, eller ens Rebecca.

Över till nästa mening:
Den manliga huvudkaraktären i boken utför handlingar som alla är av övergreppsnatur då han tvingar sig på människor och gör intrång på deras privatliv.”

Den manliga? Det finns ju knappt en person i romanen som inte ”utför handlingar som alla är av övergreppsnatur”. Både Isa och Janina ger sig ofta på förhållandevis oskyldiga personer som de förnedrar och dödar. Men det nämns inte med ett enda ord.

”Den kvinnliga huvudkaraktären är passiv i att försöka göra något åt sin egen situation som den manliga huvudkaraktären senare tar sig rätten att ansvara över.”

Just ansvar dyker upp i diskussionen mellan Isa och Sebastian på sid 199:

”Jag tycker du verkar ha mycket bra inom dig trots allt.”
”Trots allt?” sa Isa och fnyste.
”Trots att du dödat två personer som jag kände och hade ansvar för … ”, sa Sebastian långsamt och med viss kyla i rösten.
”Men kom igen, vad fan är du, Gud eller socionom? Är det bara därför du bryr dig, för att du har ansvar för folket här?”
Sebastian kände det plötsligt som han satt illa, kände sig obekväm. Undrade om han rodnade.
”Jag tror jag förstår vad du menar, att jag låter styltig och korrekt när jag använder ett sådant ord. Men alltså, jag menar att jag har ett ansvar mot dem som bor här att de ska kunna känna sig trygga, att de ska kunna leva bra liv. Och det ansvaret kommer också av att jag gillar många av dem har rätt att leva trygga liv där ingen försöker döda dem.”
”Okej då, du lät bara så jävla …”, sa Isa och lät meningen dö ut.

   Det här är alltså ett typiskt exempel enligt Lindgren på hur Sebastian går in och tar över hennes liv. Isa fnyser och svär åt honom, anklagar honom för att överdriva sin egen betydelse. Sebastian känner sig fånig, medger att hon har delvis har rätt och förklarar att han vill att människorna som han har hand om ska leva bra liv. Framförallt få fortsätta leva. Jag har lite svårt att se det auktoritära draget här.
   Vissa bipersoner menar Lindgren är betydelselösa för Sebastian. Ja, det är säkert därför han tänker såhär:
”Ann-Sofie gick bort till kontoret medan Sebastian stod kvar lutad mot väggen. Knappt hade hon gått förrän han kände sig lite osäker. Han höll noggrann uppsikt över mannen på golvet ifall han skulle vakna till. Han föreställde sig hur mannen skulle ruska yrkvaket på sig. Fokusera Sebastian med blicken och beskylla honom för att han legat utslagen i soprummet. Bli hotfull. Våldsam.
   Sebastian kände sig ensam och utlämnad när Ann-Sofie var borta men det var bara att bita ihop. Hon kunde förmodligen inte göra så mycket om Jamal vaknade upp och blev aggressiv, men Sebastian kände sig alltid tryggare när han var med henne.”

Det här är en aspekt som Lindgren helt förbiser. Att Sebastian inte alls ser sig som överlägsen utan tvärtom beroende av sin kvinnliga kollega är helt ointressant i hennes bedömning av synen på manligt/kvinnligt i romanen.
   Det finns mycket mer att säga om den här analysen men det har redan blivit en för lång text. Det får vara för den här gången

söndag 19 oktober 2014

Jag är nazist


   Här ovanför ser ni "Äganderätten måste ständigt omförhandlas" av Pär Thörn och Lars Krantz. Bredvid den ligger min egen roman från 2010, "De döda fruktar födelsen". "De döda ... " kom ut på Järnringen förlag och som en liten aptitretare lade man ut omslaget på sin blogg med frågan om vad besökarna tyckte om den. Själv var jag väldigt förtjust i omslaget, inklusive typsnittet som förstärkte det gotiska intrycket. Men givetvis började det gnällas. Några menade att typsnittet var tvivelaktigt. Bland annat var det en som skrev att det såg ut som ett omslag från en vit makt-skiva och att han inte skulle ta i boken med tång om han inte visste att den kom ut på Järnringen förlag.
   Typsnittet är nämligen gotisk frakturstil vilket till en början proklamerades som den enda riktiga tyska stilen. Den skarpa iakttagaren lägger märke till att även "Äganderätten måste ständigt omförhandlas" är skrivet i frakturstil. Det har dessutom en SS-dolk med inskriptionen "Meine Ehre heist treue", min ära heter trohet. Om något omslag skulle kunna väcka associationer till Vit makt-musik så är det väl detta. Men vad har hänt?
   Ingenting förstås. Och inte för att jag tycker att Thörn eller Krantz förtjänar det. Det är en jävligt skön skildring med utgångspunkt från en SS-dolk som vandrar från hand till hand genom historien. För övrigt så förbjöds fakturstilen 1941 eftersom man ansåg den alltför judisk. Det är ett judiskt typsnitt. Förbjudet av nazistpartiet. Sen är det ju intressant att döma ut en roman utifrån typsnittet. Det är väl lite som att döma människor utifrån hudfärg.

lördag 18 oktober 2014

Santa Muerte



Jag gick på en föreläsning om Santa Muerte som hölls av Fredrik Gregorius på Humanisten här i Göteborg. Föreläsningen anordnades av religionsvetenskapliga föreningen.
Jag har tidigare skrivit en novell, "Den nostalgiske guden", där jag skildrar något slags variant på Santa Muerte-gestalten så jag var nyfiken på vad den här forskaren hade att säga.
   Santa Muerte är ett folkhelgon, alltså inte erkänd av katolska kyrkan. Här finns en likhet med San Simón som jag figurerar i "Borde vara död". Liksom man offrar cigarrer och sprit till San Simón så offrar man tequila, marijuana, sedlar, blommor, choklad och vatten till Santa Muerte. Hon - Santa Muerte framställs oftast som en kvinnlig gestalt - sägs göra saker snabbt och blir därför törstig snabbt, därav vattenoffret. Gregorius spekulerade dock i att törsten hade något med hennes tequiladrickande att göra. Kort sagt så offrar man alltsomoftast sådant som man tycker om att äta och dricka. Vissa äter inte förrän de offrat en del av maten till Santa Muerte. Det anses hädiskt att låta dålig frukt och vissna blommor stå framme åt henne. Det ska vara nytt och fräscht.
   Det är en väldigt kommersiell kult, bl a berättade Gregorius om en Santa Muerte klädd i en klänning av dollarsedlar. Det finns tvålar, kepsar, ljus och allt möjligt som man kan köpa på Botanicor, ockulta affärer, men i enstaka fall även i vanliga varuhus. Kulten sägs ha fem miljoner anhängare i Mexiko men har även spridit sig till USA.
   Santa Muerte nämns första gången i ett inkvisitionsdokument från 1792. Det berättas om att hon bands och piskades av indianerna som på det sättet försökte få henne att uppfylla deras önskningar. Hon har dykt upp i media under 1900talet i samband med ett fall där man fångade in en kidnappare som skar av öronen på sina kidnappare. Han fick ta med sig sin gud in i fängelset, något som vållades viss uppståndelse.
   Mycket av kunskapen om Santa Muerte-tempel kom till en början från polisens razzior men hon dyrkas inte bara av galna magiker och drogbaroner utan alltsomoftast av vanlig, fattiga katoliker. Däremot så kan det väl sägas att hon ofta dyrkas folk som befinner sig i en tillvaro där de kan drabbas av våld. Det gäller poliser och kriminella men också HBTQ-folk. Och folk inom sexindustrin. Lite paradoxalt kan man tycka med tanke på att det inte anses okej att visa sig naken inför helgonet varför de prostituerade täcker över henne när de utför sitt värv.
   Något jag själv tycker är intressant med den här typen av religiösa rörelser är blandningen av nytt och gammalt. Exempelvis är en av hymnerna till Santa Muerte egentligen en fotbollsramsa där man blytt ut lagets namn.
Och för den som vill läsa min novell "Den nostagliske guden", klicka på länken nedan. Novellen har tidigare publicerats i tidskriften Minotauren och även i antologin "Syner i natten: Ett skräckgalleri" (Aleph Bokförlag 2003)
Om man trycker på menu (download doc) så kan man ladda ner ett mer läsligt dokument.

Eggert-Nostalgiske_guden

tisdag 14 oktober 2014

Mörkerseende


"Pål Eggerts ”Gå till döden som till en älskare” är en av höjdarna och jag blev förvånad över vändningen historien tar en bit in." Läs mer här.
   Vill man höra lite om vad som inspirerar mig i mitt novellskrivande kan man lyssna på det här. Och en massa annat. Jag säger bara: ölmuggar och hängbröst. Vad jag menar? Klicka och lyssna på Fantastisk podd så får du veta.

fredag 3 oktober 2014

Americanah - en harlekinroman


   För en tid sedan diskuterade jag och en person fantastik, särskilt fantasy. Hen menade att om man gröpte ur fantasyromanen allt fluff så återstod bara en äventyrsroman. Underförstått något sämre.
   Intressant att man kan se på romaner på det viset. Man tömmer dem på blod, skär noggrant allt kött från benen och sedan när skelettet återstår så säger man: Se, det var egentligen så den såg ut.
   Kvinnan på bilden ovan skriver romantik. Hon har blivit väldigt känd för en bok som handlar om hur en man och en kvinna får ihop det, skiljs åt och beger sig ut i världen. De försöker göra karriär, träffar andra människor som de blir kära i, och råkar ut för ruffel och båg-personer. De får sina törnar men lyckas ändå bygga upp sina liv var för sig. Men de saknar något och när de till slut möter varandra igen många år senare i hemlandet bryter de än en gång upp. Men denna gång är det inte för att färdas till fjärrran länder utan för att möta - varandra.
    Författaren är Adichie och boken är förstås Americanah. Jag har själv läst romanen och tyckte mycket om den. Likväl är det fullt möjligt att beskriva den på det här viset. 

   Och om man rensar ut allt, eh, fluff ur Americanah så återstår alltså en Harlekinroman.

lördag 20 september 2014

Arbetarskrivare


Ove Allansson pratar om sin bakgrund och skrivande


   Föreningen Arbetarkskrivare har haft turné över hela landet och jag fick förmånen att delta i när den kom till Göteborg. Tillsammans med Ove Allansson, Sara Beischer, Torgny Karnstedt, Agneta Thomasin Svensson, Aino Trosell och den ständige konferencieren Victor Estby framträdde jag på Restaurang Traktören.
   Medan jag stod och väntade och inte riktigt visste vad jag skulle göra upptäckte jag att en av böckerna som stod uppställda var ett prosalyriskt verk om hemlösa. Jag presenterades för Agneta som skrivit "Den vita baracken" och det visade sig att hon arbetat med hemlösa på lite olika ställen under en tid. När jag träffade henne igen i samband med Författarcentrum Västs fyrtioårsjubileum visade det sig att vi tidvis t o m arbetat på samma ställen. Märkligt ...
   Under framträdandet berättade Sara Beisher att hennes roman "Jag ska egentligen inte jobbar här" om hemtjänsten fått nobben från flera förlag med motiveringen att ingen ville läsa skildringar av bajs och hemorrojder. Jag behärskade en impuls att rycka till mig boken direkt för att se om hon verkligen var värre än det jag skrivit. Jag har ju fått liknande reaktioner ...
   Jag har hört talas om att Torgny Karnstedt använder sig av en verktygslåda när han pratar litteratur ute i skolorna och även skrivit ett lektörsomdöme om "Jag har ett språk" som handlar om just detta. Han inkluderade mitt omdöme på samma sätt som han inkluderade de andra författarna i sitt eget framträdande. Jag försöker själv tänka på att bekräfta andra som jag samverkar med men han gjorde det verkligen metodiskt. Framförandet i sig var nästan något slags performance utifrån en gammal väska och innehållet i den. En fartfylld och konkretiserande framställning som fick mig att fundera över hur jag själv skulle kunna framträda.


Agneta pratar om "Den vita baracken"

onsdag 17 september 2014

Ghayath Almadhoun




Jag hade förmånen att stå på samma scen som Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun när jag var i Kina. Ghayath har nyligen publicerats i Holland och talar i holländsk TV om sin flykt från kriget i Syrien, sin kärlek till staden Damaskus, Israel och Auschwitz. Det är lite obegriplig holländska i början av programmet, och Ghayath läser lite på arabiska men mest talar de engelska. Titta här.
Och som sagt kan man läsa hans och Maries poesi i "Till Damaskus".




onsdag 10 september 2014

De döda och den dolda formeln bakom arbetslöshet

Ikväll handlar Uppdrag granskning om den dolda formeln bakom arbetslöshet. Jag berör faktiskt den som hastigast i "De döda fruktar födelsen"
Sebastian träffar en gammal vän, Victoria, som frågar honom:

"Jaja, men har du jobb?"
Sebastian log överseende, som om Victoria berättat ett skämt han fann opassande.
"För tillfället ägnar jag mig åt inflationsbekämpning ... "
"Förlåt?"
"Jag saknar arbete i ordets snäva bermärkelse och eftersom arbetslöshet sägs hämma inflationen är jag sålunda en inflationsbekämpare. Jag har faktiskt funderat över att starta eget som inflationsbekämpare. Arbetslös kan man vara i hela världen så det är en framtidssysselsättning på dagens globaliserade marknad."

Det var på den tiden jag fortfarande kunde skriva humoristiskt. Sebastian är också väldigt annorlunda i "De döda fruktar födelsen". Jag var inspirerad av Oscar Wilde och serien Invisibles - samt av det här omslaget. 



   Jag var faktiskt med på det vampyrlajv där den här mycket smaktfullt utstyrda mannen uppträdde. I "De döda fruktar födelsen" är Sebastian mycket mer affekterad i sin språkdräkt och hela texten var mycket mer satirisk. 
   Järnringen som gav ut "De döda fruktar födelsen" lade ner - fast de har återuppstått - men jag ville skriva mer om Sebastian. Samtidigt hade jag också förändrats och tröttnat på den eleganta Sebastian. Tröttnat på att försöka vara rolig. Jag hade överhuvudtaget tröttnat på det mesta. Sebastian i "Borde vara död" blev alltså ganska annorlunda än i "De döda ... ". 
Och nä - böckerna är helt fristående från varandra. I min egen privata kronologi ser jag "De döda fruktar födelsen" som den nollte boken om Sebastian och "Borde vara död" som den första boken om "De bortvalda". 

tisdag 2 september 2014

Dödsänglar


"När de andra barnen ritade bilar och boxare i 10-årsåldern tecknade han dödsänglar, människor som halshöggs och målade så mycket blod med en röd penna att papperet gick sönder."
   Jehovas vittne och satanist, Aftonbladet

"Blodet som runnit från såren hade levrat sig och såg ut som något slags pervers glasyr. Även fingertopparna såg att ha sandpapprats blodiga, och de manliga änglarna hade fått könsorganen avslitna. Inte avskurna utan avslitna."
   Ur Borde vara död


fredag 29 augusti 2014

Smutsen. Trasorna. Orenheterna



En läsare skrev till mig att min novell i antologin "Mörkerseende" "stack verkligen ut i mängden med ett originellt upplägg. Och sen skriver du ju förbannat bra också. Snuskigt, skitigt och närgånget"

Om jag skulle vara som det jag skriver så hade jag varit en frånstötande person. En otvättad gris som kladdade på andra och blåste min stinkande andedräkt i deras ansikten.

Får mig att tänka på bloggaren Metroyx:
"Den är äcklig, jag kände mig nästan i behov av en dusch efter att ha läst den."

Feuerzeug:
"Den grundläggande frågeställningen, karaktärernas komplexitet, människoöden, intima möten. Obehaglig närhet."


In another library:
Berättelsen är köttig, kladdig, mörk och för nära inpå, både i språk och handling. Den värjer inte undan för verkligheten, hur smutsig eller otrevlig den än är.

Skuggornas bibliotek
"På sätt och vis kan det kännas befriande att läsa om miljöer där inte allting är så välpolerat och tillrättalagt, men jag kan tycka att det blir litet väl mycket av det här på sina ställen i boken."



onsdag 27 augusti 2014

Vi äger orden

Jag försöker föra ut fantastiklitteraturen ur fållorna den ofta hamnar i. Därför känns det som både en bekräftelse på att jag lyckats åtminstone lite grann, och som ytterligare en möjlighet att ta ett steg i rätt riktning när jag blir inbjuden att delta i föreningen Arbetarskrivares turné. På onsdag 3/9 klockan 19.00 framträder jag och en handfull andra författare på Restaurang Trappan i Folkets hus på Järntorget i Göteborg. Här kan du läsa mer.





lördag 23 augusti 2014

Hjälpkällan


En historia om oändlig ensamhet - Metronyx
   Ibland tror man att man har något gemensamt med andra som man tycker liknar en. Med grupper och individer som varit med om samma sak, som kommer från samma förhållanden, som brutit upp från samma saker.
   Det finns en organisation som heter Hjälpkällan och som "erbjuder stöd och information till personer som varit, är, inte längre vill vara, eller funderar på att bli medlemmar i ett slutet religiöst samfund – det vi vanligtvis kallar för en sekt." Vad jag vet var det före detta Jehovas vittnen, XJV:s, som startade upp den men numera är till exempel författaren Magnus Utvik, som varit medlem i ett litet sekteristiskt kommunistiparti, en medarbetare.
   Hjälpkällan är en av få organisationer som man kan vända sig till när man har sektproblem och vill ha kvalificerad hjälp och för detta förtjänar de allt beröm. Man informerar också allmänheten om sektproblematik genom exempelvis workshops men också genom att lyfta fram böcker och artiklar skrivna av eller om människor med sektbakgrund.
   Jag är själv XJV och är även med i ett slutet, svenskt forum för XJV på Facebook. Som bekant har jag använt min bakgrund inom JV i mycket av det jag skrivit. Redan i debutromanen "Ars Moriendi - konsten att dö" så skildrar jag en slags sektliknande grupp i ett medeltida kloster. I "De döda fruktar födelsen" har huvudpersonen Sebastian en bakgrund inom Jehovas vittnen. Mina föräldrar är inte ens med i Jehovas vittnen längre men de tyckte att det jag skrev i den romanen var så anstötligt att de tog avstånd från mig. Det var länge sedan jag talade med dem nu.
   "Borde vara död" är helt fristående från "De döda ... " men Sebastian är en av två huvudpersoner i den romanen och hans sektbakgrund spelar en viktig roll, mycket större än i "De döda...". Man får följa hur livet kan gestalta sig för någon som måste hantera att man haft en väldigt annorlunda och bitvis destruktiv uppväxt. Eftersom det är en fantastikroman så gestaltas den religiösa erfarenheten även i en övergiven himmel där arga, vilsna änglar som gör vad som helst för att få kontakt med den Gud som lämnat dem.
   Bloggerskan Metronyx som själv har en kristen uppväxt är väl den som bäst förstått det här när hon skriver:

    "Ibland säger ens recension mer om ens eget tankesätt än författare, och med det i åtanke så läser jag in ganska mycket i att Sebastian har kommit ifrån Jehovas Vittnen, precis som författaren själv. Det här känns därför som en slags bearbetning och mindre uppgörelse av upplevelsen att uteslutas, kastas ut från en himmel man kanske trodde fanns. Jag kan som ex-troende känns medlidande för den våldsamma ängel som övergavs av sin skapare, för det är så det kan kännas först. Ilskan över känslan av att ha blivit lurad, eller övergiven, kanske för att man inte passade in i en mall, är svår. Om mallen vi ska passa in i är viktigare än vad vi är för våra närmaste då föds starka känslor. Som Isas eller Sebastians."

    Jag lade ut lite information på XJV-forat om att jag skrivit en roman som delvis handlar om min uppväxt inom JV och följde sedan upp med lite recensioner och något blogginlägg om det. Jag vände mig också direkt till Magnus Utvik, särskilt med tanke på att han recenserar böcker i morgonTV. Jag fattade ju att han förmodligen inte skulle recensera - att folk förmodligen hör av sig ständigt och jämt och att det något litet tjatigt med alla förhoppningsfulla författare som hoppas att just deras roman är det senaste sedan skivat bröd - men tänkte att jag hade väl någon mikroskopisk chans med tanke på sektkopplingen. Han var artig men lovade ingenting.
    Jag hade lagt märke till att Hjälpkällan uppmärksammade det mesta. Om någon skrivit en självbiografisk bok om sin uppväxt kunde de arrangera uppläsning och om någon blev intervjuad i typ Hemmets veckotidning så lade de i alla fall ut en länk på sin facebooksida till intervjun. Jag förväntade mig inget särskilt, men i alla fall någonting. Någon form av erkännande från de som jag trodde jag hade något gemensamt med.
   Tiden gick och inget hände. Jag tyckte det var rätt konstigt med tanke på att de verkade ha sådan järnkoll. XJV-världen är som sagt liten, och jag undrade om jag irriterat någon som var verksam inom Hjälpkällan varför jag skickade ett meddelande (2014-01-23) till en av dem:


Hej Hjälpis! Jag har alltid tyckt ni gjort ett bra jobb, har pratat med er som jobbar med hjälpis på nätet och bla bla. I våras förra året kom jag ut med en roman där personen är f d Jehovas vittne och en del av handlingen består i att följa hur han hanterar den bakgrunden. Jag har ju märkt hur ni uppmärksammar allt möjligt som har med exvittnen att göra men av någon anledning så hoppar ni över mig. Har ni något emot mig? Här är en recension som just tar upp den religiösa biten" (länk till Metronyx)

   Jag fick svar om att de förstås inte hade något emot mig men att de inte blivit uppmärksammade på att boken fanns. Jag tyckte det var jättekonstigt med tanke på att jag inte bara kontaktat deras medarbetare Utvik i ett tidigt skede och även skrivit om den på XJV-forat flera gånger. Men okej, skit i det. Hjälpispersonen skrev tillbaka att de kunde greja något arrangemang och de kunde t o m ordna det någonstans i Göteborgstrakten. Fantastiskt tänkte jag, det här blir bra. Tiden gick och till slut hörde jag av mig. Efter lite tjat fick jag svaret: 

"Jag har förstått att din bok inte handlar huvudsakligen om ditt avhopp? Hade du i första hand berätta om din bok, eller vill du berätta mer allmänt om hur man kan använda sin bakgrund i en skapandeprocess - vilka hinder och möjligheter som uppstår - med exempel från din egen skrivprocess?
Det enklaste är att ha en pubträff där vi bokar ett ställe som har lite mer avskilda rum. Ska vi hyra en lokal för 30+ deltagare är det bra om vi har fler personer som berättar eller föreläser på samma tema."

    Nej, det är ingen traditionell avhopparbok och den handlar inte bara om JV och livet efter dem, men okej, det verkade ju som man hade funderat lite i alla fall. Jag svarade och så väntade jag på respons.
   Som inte kom förstås.
   Senast idag fick jag ett inlägg på fin facebook-feed från Hjälpkällan. En länk till en artikel om "the essential tenets of Pastafarianism". Det roliga i sammanhanget är att jag talat och skrivit rätt mycket utifrån min JV-bakgrund. Till exempel på bokmässan, i ett radioprogram och i ett par intervjuer, t ex  här, men även här. Jag skrev nyligen om det på Epok bokförlags hemsida med anledning av att medverkan i deras novellantologi "Mörkerseende".
   Nämner Hjälpkällan något om detta? Självklart inte. Det är ju bra mycket mer relevant med en artikel om pastafarianismens teser.
   Jag skiter i Utvikrecensioner i TV, arrangemang och pubträffar. Jag ville ha något litet omnämnande av de som sysslar med det som jag skriver om. Det som är vår gemensamma bakgrund, vår gemensamma ovärdegrund. Det var tydligen för mycket begärt. Tack för ingenting.




söndag 17 augusti 2014

Den massproducerade författaren


Jag lade ut bilden ovan på facebook med texten:
"Barnbok som jag läste under min uppväxt. Lägg märke till texten om att köttet skulle frätas bort... " 
De flesta som kommenterade tyckte det var lite sådär att läsa det som barn eller så halvskämtade de om att det var därför som jag skrev skräck. Sen dök den här kommentaren upp:

"Aha därför gillar du zombies? För att det inte ska vara så farligt med bortfrätt hud och död, utan man kan invadera världen i alla fall?"

Det är en bekant som jag umgicks en del med för många år sedan som skrev den. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i zombies. Inte för att jag tycker illa om dem men jag har inte ens läst ut "Världskrig Z" än. Det förekommer knappast några zombier i de böcker jag skrivit och inte i mina noveller heller. Änglar förekommer däremot i tre av tre romaner.
Egentligen är kommentaren en bagatell. Men den väcker ändå tankar hos mig. Hur en person som jag trots allt umgåtts en hel del med och delat tankar med - mer hans tankar, mycket mera, än mina - tycker att han vet en vem jag är - och på något vis avslöjar sig i sin humor.


Konstverk som får mig att tänka på änglarna i "Borde vara död"


I "Borde vara död" kan det till exempel låta såhär: "Molnen välvde sig som mörka jättar ovanför de skyskarapor som ännu höjde sig, och kastade då och då ut klot av eld som exploderade som molotovcocktails när de träffade sina mål. Glassplitter låg som glänsande konfetti på gatorna bland utbrända bilar och döda kroppar. Människokroppar. De luktade inte så mycket. Stanken av eld och svavel tog ut alla andra lukter /--/Det var som om Botgörarna återskapat undergången i sin egen himmel. Sebastian undrade varför? Skulle himlen runtomkring vara paradiset? Fanns det någon plats utanför staden där folk gick omkring och log, lekte med fullvuxna lejon och åt ur stora prunkande fruktkorgar?"
   Zombier? Nä, inte precis. Däremot är det lätt att se kopplingen mellan bilden ovan och stycket ur romanen. Och bara för att vara tydlig så lägger jag in den här bilden ur en av Jehovas vittnens publikationer också så alla förstår referensen ovan:






   Men det är intressant att någon som ändå anser sig vara litterärt bevandrad tycker det är okej att skriva att jag gillar zombier trots att han uppenbarligen inte läst den boken eller några andra som jag skrivit. För som fantastikförfattare så gillar jag väl zombier? Ungefär som om jag var massproducerad med vissa inmonterade preferenser.
   En annan intressant sak är den instrumentella synen på litteratur. Jag skriver om zombier - vilket jag alltså inte gör - för att jag inte ska vara rädd för att anfrätt hud ska hindar mig att invadera världen. Det är förstås ett skämt. Samtidigt skulle man aldrig säga till författaren av "Korparna" att han skrev boken för att han vill bli en ny ÅsaNisse. (Nej, jag har inte läst den, men kommentatorn ovan har uppenbarligen inte läst "Borde vara död". Korparna utspelar sig på landet. Därav min skarpsinniga karakteristik av den.) Det skulle förmodligen inte ens uppfattas som särskilt roligt. Det är ett särskilt bra exempel med tanke på att personen som fällde ovanstående zombiekommentar rekommenderade mig att läsa just "Korparna". Inte ett skämt om den boken förstås. Den var så gripande och så bra.
   Det här yttrandet faller också in en rad mer allvarsamma uttalanden om att fantasy är ett sätt att fly verkligheten, att stå ut i en värld där allt är föränderligt, att gå in i en värld där allt är svart eller vitt osv. Typ att om man läser eller skriver fantasy eller skräck så är man inte fullt tillräknelig. Men ingen har dött av att betraktas som lite efterbliven.
   Att skriva fantastik har ibland varit mer jämställt med någon form av medicin för ett sjukligt tillstånd, inte som att man skapar litteratur. Skriver och läser man fantasy/skräck gör man det av någon annan anledning än för att man gillar god kultur.