Den extrema mitten

*Favorit i repris*


Jag är en sådan jävla sucker på media. Den dompterar mig som en pavlovsk hund, skandalklockorna får mig att dregla. Tidigare var det polismannen kallad kapten klänning som jag blev smått besatt av, nu är det våldtäktsdebaclet i Bjästa. Jag såg debatt på TV och Uppdrag granskning-avsnittet som tog upp det. Min favoritfeminist Katarina Wennstam var med i båda inslagen. Jag läste "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" för många år sedan och mindes vad hon skrev om våldtäktsmän som fick medhåll och sympati medan offret föraktades. Wennstam är inte mer extrem än att hon utan att blinka citerar en våldtagen tjej som säger att förövarens tjejkompisar fördömde henne hårdast. Jag minns också hur hon skrev om snygga killar som inte tycktes "behöva" våldta för att få ligga, men likafullt blev förövare.
I förhållande till offret var förövaren en form av auktoritet. Han var schysst, social och kunde fråga okända människor hur de mådde. En populär kille helt enkelt. Sådan auktoritetstro har varit aktuell nyligen i denna parodi på ett välkänt psykologiskt experiment, som replikerades för inte så länge sedan . Man kan också tala om blågult hedersvåld. Det är naturligtvis inte helt fel att tala om könsmaktsordning heller, detta förbjudna uttryck. Att kvinnor deltog i smutskastningen och förövaren försvaras av sin mamma förändrar ingenting. Det är trevligt att gänga med vinnarna. Vad har en förlorare att erbjuda?
Bjästafallet är också ett typexempel på hur vi förblindas av att stå mitt i etablissemangets strålglans. Allt ont förläggs till skuggorna; hos vänsterextremister, nynazister, muslimer, blattar, kriminella, psykopater och andra. "Jag förstår inte hur man kan göra så" är en vanlig fras när man konfronteras med ett beteende som är främmande för en själv. Som om man vore bättre om man inte fattar vad som får folk att ticka. Som om man skulle bete sig likadant bara för att man försöker se bakom kulisserna. Men när man bländats av sin egen strålglans är det förstås lätt att stiga rätt i skiten och då sitter man där med, låt oss säga talibanskägget i brevlådan.
Jag har skrivit om detta på ett mer globalt plan i det här inlägget, men även i min kommande roman "De döda fruktar födelsen". Jag citerar mig själv (eller en av mina romanfigurer, vilket faktiskt är en viss skillnad):

”Du betraktas inte som extremist, ingen lag har skapats som
kommer åt dig – eller så finns det i alla fall ingen institution som
bekymrar sig särskilt mycket om att komma åt dig och dina sam-
manhang. Du befinner dig hela tiden i samhällets mitt, i den blinda
punkten där du inte blir sedd. Det gjorde att du – bokstavligt talat
– kunde komma hur långt som helst.”

Detta är verkligheten

Shining - Claws of Perdition by noir-desir
Så var det dags igen. Jag är så trött på att läsa snusförnuftiga analyser med meningar som "Det är liksom lättare att hantera hot i form av en vampyr eller en demon än den sortens diffusa hotbilder som vi lever med idag - ekonomisk kollaps, miljöförstöring, kärnkraftsolyckor."
Den här gången är det Heberlein som får bre ut sig på en helsida om skräck i DN. Hon refererar lite till Ajvide-Lindqvist, Theorin och lite annat smått och gott och analyserar skräckläsaren. Som givetvis framstår som lätt efterbliven. Någon som tar sin tillfykt till vampyrer för att han inte pallar med det mer diffusa blodsugandet som exempelvis vårt finanssystem sysslar med.
   Jag leder en kurs i att skriva skräck och fantasy och till denna hade jag med mig "Hälsans mysterium" av Antonovsky. Lite kort handlar den om att författaren kom fram till att de judar som mådde bäst efter sin vistelse i koncentrationslägren också hade en särskild inställning till livet. De upplevde världen som begripliglig, dvs förnuftsmässigt gripbar, möjlig att hantera samt meningsfull. Skräck handlar helt enkelt om människor som befinner sig i situationer som vänder upp och ner på de begreppen. Skräck är också ett specifikt sätt att gestalta förlusten av begriplighet, oförmågan att hantera tillvaron och förlusten av mening. Lovecraft som Heberlein uppehåller sig vid gestaltar detta på ett mycket tydligt vis. Monstren är oftast obegripliga - vilket till och med uttrycks av Lovecraft genom att beskriva dem med en radda adjektiv - och omöjliga att överkomma. Om huvudpersonen inte dör beror det mer på att de övernaturliga varelserna helt enkelt inte lade märke till honom/henne eller inte har något intresse av  personen ifråga. Det här är varken demoner eller änglar, bara mäktiga väsen med sina egna intressen och prioriteringar. Mötet med dem förorsakar ofta en känsla av meningslöshet och medvetenhet om tillvarons skörhet hos huvudpersonen.
   All konst handlar om gestaltning och avgränsning. I en roman som är bokstavstroget realistisk gestaltas miljöförstöring och liknande av enskilda människor och händelser. Det är likadant i skräcklitteraturen, förutom att man där har möjligheten att föra in fantastik i sina gestaltningar. Franzen använder sig till exempel av en familj för att gestalta hur USA förändrats. Eller är det så att det liksom känns lättare att hantera en enskild familjs vedermödor än att skildra ekonomisk kollaps, miljöförstöring och kärnkraftsolyckor?
   Jag läser skräck för att jag känner igen mig i den. Som jämförelse känner jag till exempel inte igen mig särskilt i Underdog av Flygt. Det nördiga och nostalgiska uppräknandet av tidstypiska detaljer tröttar mig bara. Känns verkligen som ett rotande i symboler för det välbekanta, ett besvärjande av nutiden genom att grotta ner sig i det förflutnas förtecken. Hans sexito-sjuttiotal var inte mitt. Mitt hade med människor och känslor att göra, mitt hade andra förtecken trots att jag växte upp i ungefär samma Malmö. Däremot känner jag igen mig i den litenhet som Lovcrafts huvudpersoner upplever, deras rädsla för en tillvaro de inte kan hantera. Det liknar nämligen mer min egen upplevelse av exempelvis uppväxt och skola. Liknar på ett metaforiskt plan. Inte ens i mitt eget hem gick det omkring människor med fiskfjäll. Men känslan av främlingskap, av närmast slumpmässigt våld mot kropp och psyke, upplevelsen av en omgivning som med lätthet kunde överträda ens gränser är något jag kan relatera till. Det är också vad jag försöker förmedla när jag själv skriver fantastik. Det övernaturliga blir en metafor, en katalysator. Och jag tror att det finns fler därute som har ett sådant förhållandet till skräck. Ett där de inte bara använder det som något slags snuttefilt med fläckar av syntetblod för att gömma sig.

Vad är det för fel på att hata?

En av mina bloggkamrater, Fredrik skrev så här nyligen: "Just nu, då folket runt omkring mig på den här planeten börjar ruska av sig den sinnessjuka rasistnorrmannens vansinnesdåd, börjar en annan debatt att ljuda.
Den som handlar om att man inte får tycka vad som helt, hur som helst. Alltså, det handlar inte om att folk säger att hey: sluta kasta sinnessjuk rasism runt omkring dig. Utan nu vänds kritiken mot hatet."

Det är rätt intressant med tanke på att Breivik själv ansåg att islamism, nazism och kommunism var hatideologier. Han var alltså mot hat.

Hat är ganska ärligt.
På en annan blogg, Rent principiellt, har jag läst om en kristen som "kommit ut" som antisemit. Han har en väldigt PR-mässig attityd till antisemitism. Absolut ingen hatare. Så här skriver han i kommentarerna om hur man bäst går till väga med "judekritik":
"Ta bara tabuet mot att säga, ”Hollywood domineras av judar”. Alla vet att det är så, ägarförhållanden talar sitt tydliga språk. Judarna själv medger det ju, även mediajudar (Joel Stein; även Judisk Krönika har haft det på förstasidan en gång på 1990-talet). Kruxet är att veta om att det är en het potatis. Man ska inte indignerat utropa, ”Hollywood domineras av judar”!!! Man ska nämna det mer ”en passant”, i förbigående. Man får raljera lite, dock med målet i ständigt sikte. Så tampas man med denna hydra, på alla plan – Holocaustics, Anne Frank, judisk historia mm.
Som judekritiker får man akta sig för att ge intryck av badwill, då förlorar man de intelligenta läsare som i övrigt är kritiska mot PK-ism och multikulti. Att nämna ”judar” fungerar som en rött skynke, det är som jag sa i inledningen: ”Var vad du vill men var inte rasist. Var inte antisemit”. Många stänger av mentalt när de ser judekritik framföras. Därför får man som sagt ta det med lämpor, sidsteppa, ”dance like a butterfly and sting like a bee”. För övrigt tror jag judekritik är på vippen att bli mainstream snart, det där antisemit-kortet är med förlov sagt väldigt nött nu. Judekritiker är inte längre rädda för att bli stämplade som antisemiter eftersom beteckningen är utnött, uttjatad. De har ropat ”vargen kommer” alltför ofta. Att kritisera Israel är t ex inte liktydligt med att återuppföra Auschwitz. Judarna har missuppfattat det där och frikostatigt satt antisemit-stämpeln på envar Israelkritiker."
Bloggaren är förresten associerad med Motpol.nu, en bloggportal som omhuldar många av de idéer som inspirerade Breivik. Just nu håller bloggarna på och svär sig fria från att Breivik kan ha något som helst med dem att göra. Förstås.
Men en gång i tiden sågs nazismen och många av de tankar den torgförde som ganska normal. I vår tid demoniseras den ibland på ett sätt som gör att vi inte förstår hur folk en gång lockades av den. Hitler gapar lite i en talarstol och vi skakar på hvuudet åt att man kunde gå på det. Det är lätt att vara efterklok. Men amerikanska storföretag hade exempelvis inga problem med att handla med nazityskland, även under brinnande krig, något man kan läsa mer om här. Med undantag för Hearst fanns det nog många som inte hatade. Det var business as usual.

Rent principeillt-bloggaren hatar knappast. Likafullt är han antisemit. Breivik tog avstånd från hatideologier, men planerade sina dåd med mordisk beräkning. Företag handlade med Tyskland under andra världskriget för att de tjänade på det och för att många av nazisternas idéerna var allmännt spridda. Och vem är du? En som bara fattar att något är fara å färde när någon heilar på fyllan med kängor och rakad skalle, eller begriper att män med kostym i regeringsställning vars ord är som knivar inlindade i siden är farliga på en helt annan nivå?

Vi gillar ojämlika

För en tid sedan lanserade Centerns ungdomsförbund kampanjen Fuck facket med denna posterboy:



Men de kunde lika gärna byta ut bilden på clownen mot den här gubben:



Farfar på bilden ovanför heter Esse Rosander. Han är nämndeman för Sverigedemokraterna i Malmö tingsrätt och entreprenör. En samhällets stöttepelare. SvD Näringsliv skriver om de en polsk gästarbetare, Marcin Wroblenski som arbetade på Esses företag. Där fick svenskar mer betalt och i Marcins kontrakt stod att han inte fick ansluta sig till någon facklig organisation och han inte heller fick kräva sjukersättning om han blev sjuk. Vilket han blev, och sedan fick han sparken. Go gubbe den där Esse. Och dessutom viril nog att knulla facket fast han är så gammal.
Vad har han då själv att säga om varför han ger polacker sämre betalt?
"De är inga yrkesmän, de gör sämre jobb. Det har jag många bevis på."


Jaddi Dalawi, lönegranskare på Kommunal berättar hur utländska arbetare luras och behandlas illa:

"Jag har hittat folk i pannrum, källare och husvagnar mitt ute i skogen. Människor som inte får gå ut och röka eftersom man gömmer dem, som tjänar 59 kronor i timmen och får ge hälften till arbetsgivaren för mat och boende."
Människor stängs in i växthus när de arbetar och sover i släpvagnar och lekstugor. Jag tror inte att alla som anställer dem är sverigedemokrater. Och de har indirekt fått hjälp av regeringen som skurit ner anslagen till Arbetsmiljöverket.

Är detta vad som menas när man skall lära blattar "svenska värderingar"?

Jag vill se svaga kvinnor

Jag har funderat över det här med Starka kvinnliga personer i fiktion. "Hon är en Stark kvinna" kan man höra om någon filmpersonlighet, men det kan vara ett ganska grunt porträtt med något påklistrat, typ att hon viftar med en pickadoll eller är i karriären. Vad är det för bra med det? Är det något fel på svaga kvinnor? Varför kan man inte göra en feministiskt trovärdig film om svaga kvinnor? Dessutom blir det lätt endimensionellt. Kvinnor är svaga ibland, precis som män. Det är mänskligt att vara bådeoch. Nåja, jag ska inte skriva så mycket om det utan helt enkelt hänvisa till inlägget på den här bloggen som handlar om just det.