torsdag 10 december 2015

Från verkligheten till det som är mer än verkligt.



Förövare. Offer. Två ord som karakteriserar skräckgenren mer än något annat. Ibland kallar jag min roman för fantasyskräck (fast helst skulle jag vilja säga mörk fantastik) och jag dikotomin förövare - offer har alltid fascinerat mig. Det är ett laddat begreppspar. Ingen vill vara förövare och alla tar avstånd från dem - ändå blir vi det då och då. Att vara ett offer är närmast ett skällsord - var det faktiskt när jag växte upp: "Ditt jävla offer!" Inte mycket har förändrats sedan dess.
Offer och förövare kan också blandas samman, det ena skyllas på den andra, användas för att skylla ifrån sig och det ena kan leda till det andra.



   Isa är ett offer, för sin far, för strukturer i samhället, men också för Janina - kvinnan som smittade henne. Förhållandet mellan Janina och Isa har verkliga förebilder varav den mest direkta är en artikel i GP om rymlingar.
   Journalisten Anna Wallberg berättar om hur flickor på rymmen fångas upp av män som vet hur de ska manipulera och utnyttja dem. Janina är förstås ingen man, men hon har så att säga identifierat sig med aggressorn, och det är något som även Isa gör när hon tar efter Janina. Det här har förstås en förebild i artikeln.

"Kristina drog med sig flera jämnåriga tjejkompisar till lägenheterna. I början tyckte hon att det kändes häftigt att kunna erbjuda dem sprit, droger och äldre killar.
- Jag blev som killarna. Jag gjorde det för att killarna tjatade på mig och för att slippa ha sex med de allra värsta, de som var äckligast."



Det här förhållandet har förstås långtgående konsekvenser, och det är det som "Borde vara död" handlar om. Något som äger sin spegelbild i verkligheten.

"- Jag träffade en tjej på Göteborgskalaset som sa att jag hade förstört hennes liv."

Isa i "Borde vara död" är en förövare. Hon lever ju faktiskt av andra människor. Hon är inte heller förmögen att döda dem snabbt och effektivt, utan hennes tillvägagångssätt är utdraget och förnedrande. Deras sista stund på jorden är ovillkorligen ett komprimerat återupplevande av de mörkaste stunderna i sina liv.
    Hon kan inte heller bara döda dem som förtjänar det enligt någon moralisk måttstock - tvärtom är det utsattheten - fattigdomen - sorgen som gör att hon kan äta dem. På sätt och vis blir offrens sorg hennes tänder, offrens förtvivlan hennes klor. I verkligheten är skadeverkningarna kanske inte alltid så tydliga som i min roman, men de finns där:

"- Jag träffade en tjej på Göteborgskalaset som sa att jag hade förstört hennes liv."

Vän af ordning frågar sig förstås varför jag måste dra in magi och fantastik i det här och inte bara skriva som det är. Men hade jag bara velat skriva "som det är" så hade inget blivit skrivet. Då hade det räckt med Anna Wallbergs artikel.

Ur "Borde vara död"