söndag 30 december 2012

Brinn era djävlar! Brinn!

Jag är intervjuad i tidningen Skriva i artikeln "Svensk fantasy anar morgonluft - Långt bort från Midgård."



Men det är så tråkigt att citera sig själv så jag saxar lite vad min redaktör Anna Henriksson säger i samma artikel: "Visst finns det fortfarande mycket förutfattade meningar om att det handlar om trollkarlar med toppiga hattar. Men genren rymmer ju så oändligt många variationer. Urban fantasy är till exempel jättestort utomlands. och en accepterad genre även för vuxna. Och i själva verket kan du hitta alla sorters berättelser även inom fantasy. Här finns deckare, romantik och äventyr. Men det som är så spännande med fantasy är att du kan ställa frågor som du inte kan göra i mycket annan litteratur. Icke-fantasy är ju så bunden till de förutsättningar vi har i vår värld, både fysiskt och historiskt."



I februari kommer ett nytt nummer av antologin Eskapix som heter "Brinn Era Djävlar! Brinn!" Jag medverkar med en novell. Den heter "Brinnande betong" och börjar så här: "I vanliga fall brukade Jibril åka in till centrum och träffa sitt gäng för att slåss men när hon förstod hur hon skulle locka våldet till sina egna kvarter stannade hon där. I alla fall för några kvällar."
Till våren spricker knopparna till det ondas blommor som briserande splitterbomber...



söndag 23 december 2012

Economic horror


Jag är fascinerade av de spanska spökstäderna som uppstod i krisens spår. Jag tänker på hur det skulle kännas att gå på de där breda gatorna utan att knappt se några bilar, betrakta husväggarna och bara mötas av mörka fönster. Lyssna på en tystnad som blir så mycket djupare för att man vet att det borde vara ett ständigt stadsbrus där.
   Och som fantastikförfattare tänker jag förstås på de varelser som flyttar in istället för människorna, på spökena efter döda förhoppningar som hemsöker gatorna.
   Jag tänker också på hur man kan gestalta ett skeende som finanskrisen. Man kan förstås skildra dess verkningar, men jag tänker mig att man - som fantastikförfattare - skulle kunna gå ett steg djupare. Ge det abstrakta bankskredet en form, odla kropp och röst åt det ekonomiska våldet.
   Jag tänkte förstås på detta när Vetenskapens värld visade en väldigt pedagogisk och intressant dokumentär i ämnet. Jag fick lära mig att konventionella makroekonomiska modeller fokuserar på aktörerna hushåll, stat och företag. Man tar inte med bank - och i förlängningen - finanssektorn eftersom dessa bara anses vara smörjmedel för systemet. Man ser följaktligen inte heller skulder och det anses inte heller spela någon roll eftersom skulder och lån anses ta ut varandra. IMF-chefen Mikael Kumhof säger apropå detta: ”De ekonomiska modellerna utgår ifrån att bankerna bara är en mellanhand. De sitter bara och väntar på insättningar som den kan låna ut. I verkligheten är det precis tvärt om, jag vet detta, jag är bankekonom, jag har gjort detta och det går att läsa om på flera centralbankers hemsidor ... När bankerna tycker att ekonomin är bra och är optimistiska lånar de ut pengar utan att vänta på några insättningar. När de lånar ut skapar de samtidigt insättningen. Banker skapar pengar ur tomma intet.”
   I och med att man avreglerade bank- och finanssektorn blev emellertid den här modellen alltmer daterad. Smörjmedlet växte till en parasit. Tillväxten byggde alltmer på lån och lånepengar användes i allt större omfattning till konsumtion. Konsumtionen kom alltså att drivas av skulder. Men man såg inte detta eftersom man inte hade någon karta för det. Eller rättare sagt, ett fåtal som orinternade sig efter terrängen istället såg det, exempelvis Steve Keen som intervjuades i programmet.
  Den globala företagsvärlden har blivit alltmer sammankpplad. Inte särskilt konstigt, men den domineras av ett hundratal bolagsjättar varav de flesta är finansinstitut och banker. Det kan ha bidragit till att krisen spreds så snabbt och vidsträckt.
   De senaste trettio åren har de ekonomiska klyftorna vidgats. De rika har dragit ifrån. Det här är enligt flera inget man ska bekymra sig om, och menar att överklassen driver och investerar i verksamheter som skapar arbeten och tillväxt för alla. Men är det så enkelt? IMF-chefen Mikael Kumhof menar att de rika istället för att investera lånade ut pengarna till alla andra. Bankerna växte och lånade ut till övriga befolkningen som, trots att vi halkade efter, ändå kunde öka vår konsumtion. Klyftorna växte, skulderna ökade och till slut sprack bubblan.
   Mot detta står sådana som nobelpristagare som Robert Lucas som ,apropå om man skulle ha kunnat förutsäga krisen, för ett resonemang om hur man inte kan förutsäga om någon kommer att trilla på en isfläck på trappan. Men vi talar inte om någon isfläck nu, utan om hur någon hällt ut vatten över hela jävla trappan och låtit det frysa till. Alltmedan sådana som Lucas för länge sedan struntat i trappor och istället tar hissen.

måndag 17 december 2012

Fruktans psykosomatik


Jag blir allt mer trött på att läsa om åtskillnad mellan psykologisk och … annan skräck. Jag vet fortfarande inte vad den där andra skräcken är som inte är psykologisk är för något, den har liksom inget namn verkar det som. Den får inte ens det. Men man anar förstås att den är … kroppslig. Huga. Typ blod och kön då kan man förmoda. Svett och saliv. Muskler och fett. Inte så konstigt att sådan skräck är för skräckig, med tanke på bantningstips, anabolamissbruk, vestibulit, anusblekningar och hollywoodstjärnornas obligatoriska träningsorgier. Vi ska vara frigjorda och bekväma i oss själva - när vi väl är perfekta. Vi tränar och bantar och larvar oss, fast vi gör det förstås bara för vår egen skull. Tänker aldrig på hur andra ser oss. Och nej, den del av hjärnan som vi satt skygglappar på tänker inte på det, men det gör resten av den grå tankepöbeln, det kan jag lova dig. Klart man inte vill läsa böcker om hur kroppar och klor löper amok bland kött och blod.
Kroppsskräck verkar också förutsätta något slags idiotskräck. Idioter som blir mördade av iditoter typ. Med köttkrok. Men den kroppsliga skräcken är ofta en del även i filmer och böcker som funnit nåd inför de som föredrar vad de kallar psykologisk skräck. Lovecrafts berättelser hade inte varit något utan lite blodstänk och monster som äter människor. I Ringu geggar huvudrollsinnehavaren omkring i en brunn och får upp ett äckelskelett ur vattnet. Vampyrtjejen i ”Låte den rätte komma in” löper amok på slutet, och sprutar blod ur kroppen när hon bryter mot de odödas tabu. Otäcka förlossningsscener, som i en av Ju on-filmerna vilken det nu var, är avgjort kroppsliga. Att barn dör eller att det som växer i magen inte är ens barn är en standardgrej inom skräck. Vad skulle Alienfilmerna vara utan parasitgraviditet och monstrens övervåld?

tisdag 4 december 2012

Vårens böcker och jag är med

Styxx Fantasy har lagt ut vårens böcker på sin hemsida. Min roman är med. Surfa dit och läs vad den handlar om.