söndag 15 december 2013

En av årets bästa böcker

Maria Ehrenberg på Kristianstadsbladet tycker att "Borde vara död" är en av årets bästa böcker. Jättekul - samtidigt måste jag kommentera lite saker i texten. Såhär skrev hon: Vampyrerna finns nu även på svensk mark. Märkligast är Viktor Algrens "Han åt mitt hjärta" där vampyrer jagar vanligt folk på Malmös gator. Paul Eggerts vampyrliknande varelser i "Borde vara död" knegar på vårdhem och vampyren eller what-ever i Anders Fagers "Jag såg henne idag i receptionen" bor på vinden i ett vanligt stadshus i Stockholm. Alla rör de om i sociala strukturer och invant liv."

Algren har skrivit en roman om varulvar. Inte vampyrer. Varulvar är rätt ointresserade av att suga blod. De sliter sönder och äter upp sina offer.
Jag heter inte Paul utan Pål. Men Maria E är knappast ensam om att skriva/säga fel på den punkten. Senast var det DN.
Isa som är "vampyrisk" - om än ingen vampyr - knegar inte på Lundbygården, hon bor där. Den som knegar är Sebastian, socialarbetaren. Och jag skulle aldrig kalla Lundbygården för ett vårdhem. Men visst, har man inte koll på alla gränsdragningar i det sociala träsket så kan man förstås ta fel.
Lite anmärkningar som knappast förtar glädjen i att läsa att jag skrivit en av årets bästa böcker.
Och här är en annan recension av min roman. Recensenten Lisa skriver: "Hur trött är man på vampyrer? Beror helt på vilka som har tagit tag i vampyrmyten och knådat till den, och serverat den i en eller annan form. Själva myten håller - hur många Hollywoodproducenter som än sötsliskar till den i highschoolmusikalstil med tjusiga ungdomar.
Som motsats till detta kan man ta och läsa Pål Eggerts bok "Borde vara död"."

En av mina avsikter med romanen har alltså infriats och erkänts. Signaturen Lisa avslutar med att skriva: "Romanen är en lyckad kombination av socialrealism och fantasy, skriven på ett bra språk och med ett medryckande driv i berättelsen." Ett gott hantverk alltså. Trevligt.


lördag 14 december 2013

Johan Jönson


Jag nämner ju i en intervju som gjordes för någon vecka sedan att jag är inspirerad av Johan Jönsons poesi. Jag har alltid haft någon idé om att läsa motsatta saker. Poesi och serier. Underhållningsfantasy och Klassisk västerländsk litteraturkanon. Konservativa och radikala. Kvinnor och män. Socialrealism och fantastik. Och sedan misshandla det, sparka alltsammans medan de ligger ner tills det ligger och gnyr i en hög tillsammans och bara måste omfamna varandra.
Här kan man se en film om Johan Jönson

Litteraturhuset tredje gången gillt




Sådär, nu har jag gjort ett framförande på Litteraturhuset för tredje gången. Vet inte hur det gick. Den här gången hade jag bara fem minuter på mig. De andra deltagarna var olika skrivargrupper, mindre pulikationer, Författarcentrum, en ryska som sjöng sånger, en asylaktivistgrupp och en tog en genväg och visade upp en film hon gjort. Lite blandat alltså. De som arrangerade har förresten lagt upp en recension av min roman. Kan läsas härhttp://litteraturhusetgoteborg.wordpress.com/2013/11/14/mork-urban-fantasy-med-socialrealism/

lördag 7 december 2013

Intervju

Amelie som skriver en blogg om metal har intervjuat mig här. Hon fokuserar en del på mina musikaliska referenser/inspirationstkällor men tar upp mycket annat. Läs!

Och här har vi en ny inspirationskälla....

fredag 6 december 2013

Andreas Roman, Frida Ulvegren och jag.


Snön föll och stormvindarna ven utanför när jag, Andreas Roman och Frida Ulvegren berättade om och läste ur våra verk. Andreas berättad till exempel att Doktor Joseph egentligen kom ur en förfrågan om att skriva en TV-serie i HBO-stil. Tyvärr blev det inte så men lyckligtvis gav Roman inte upp utan skrev om den till en bok – eller första boken i en trilogi rättare sagt. Jag har inte läst hela än men han låter sin humor, som det funnits antydningar om i tidigare böcker, blomma ut. Samtidigt är det en spännande bok.
   Från första början när jag träffade Frida Ulvegård så började vi prata. Jag hade sedan tidigare läst hennes ”Fridas resor”, ett självbiografiskt seriealbum om hennes tid som tonårsmodell, och det var intressant att höra (och bli förevisad) om hur serien utvecklats från en mer detaljerad, svartvit stil till en enklare, färglagd.
   Mitt eget framträdande gick bra. Jag kom ihåg vad jag skulle säga och gjorde som jag tänkt mig. Jag frågade ett personer efteråt om det varit rörigt men det verkade som budskapet hade gått fram.
   Efter framträdandet pratade jag med diverse folk, signerade och hade mig. Bland annat ville någon involvera mig i en verksamhet som jag skriver mer om om det blir av. Jag hade väl en tanke om att gå ut och ta en öl med Andreas och Frida men Andreas drog efter ett tag och Frida skulle åka tillbaka till Malmö.
   Det visade sig emellertid att hennes tåg var inställt på grund av stormen. Hon bokades in på ett hotell och jag tog tillfället att fråga om hon ville ta en öl och prata vidare. Det ville hon så när hon checkat in gick vi på lokal och pratade om serier, skapande, uppväxter, film, Necronomiconmusikalen och allt möjligt. En trevlig kväll på det stora hela.


måndag 2 december 2013

Skräck och serier på Litteraturhuset

På torsdag 5/13 kl. 18.00 är det dags för mig att framträda på Litteraturhuset tillsammans med Andreas Roman och Frida Ulvegren. Vi har en halvtimme på oss var. Kom och lyssna om du är i stan.


söndag 24 november 2013

Utvärdering av Författardagen

Inför Författardagen försökte jag lösgöra mig från manus så mycket som möjligt. Jag skulle bara stå på scen i tolv minuter - och läsa ett par, tre av dem - men jag ville inte stå och läsa halvt innantill utan i princip klara av att hålla hela anförandet utan stöd. Och dessutom framföra det på ett intressant vis. Jag ägnade en massa tid åt att försöka prata fram det bästa talet hemma och så, dagen innan Författardagen föll allt på plats och jag visste precis hur jag skulle göra. Nu behöver jag bara bygga på lite för att det ska fungera 5 december då jag framträder på Litteraturhuset igen, denna gång en halvtimme.
Det var intressant att lyssna på i princip alla författare. Linda Spåman var riktigt rolig när hon presenterade sin serieroman "BRF Ensamheten" och Dahlgrens anförande om "Fallna kvinnor" var gripande. Jeny Rengmans "Huset" verkade också rätt kul. Hon berättar om tillvaron på ett socialkontor och en av dikterna var till exempel bara en uppräkning av olika typer av möten.
   Jag hade tagit ut några semestertimmar och skulle jobba kväll, men tyckte det var lite tråkigt att de flesta författarna bara verkade komma till sina framföranden och sedan gå.
   Sara Danius, den nyaste akademiledamoten, var också där och höll ett längre föredrag utifrån sin bok "Den blå tvålen". Hon pratade alltså om en blå tvål i en av Flauberts noveller. Jag tänkte lite men va fan, men ju mer jag lyssnade ju bättre blev det. Riktigt intressant. En gymnasieklass var där och hon började fråga ut dem om deras ärende. Det visade sig till slut - de var lite tonårsblyga - att de hade något projekt på svenskan där de skulle spela akademiledamöter. Hon drog i alla fall in dem både i början och slutet och det tyckte jag var riktigt spontant och kul. Överhuvudtaget hade Danius en lite torr, tillbakalutad humor som jag uppskattade. Och kunde lägga ut texten på ett lättillgängligt men ändå lärt vis.
   Min förläggare Kerstin från Kabusa var också nere och lyssnade på mitt anförande och tyckte att det gick bra. Vid dagens slut pratade jag lite med henne om hur jag ska göra torsdagen 12 december när jag också skall vara med under en kväll, men hålla mig till fem minuter.
   Dagen avslutades med att en fristadsförfattare, hiphopartisten Khaled Harara framförde sina låtar på arabiska. Tydligen hade han varit PLO-soldat men fått gå i landsflykt då han kritiserat Hamas för att hämma yttrandefriheten. Jag är inte jättemycket för hip-hop men tyckte att det lät rätt bra. Han sjöng på arabiska och det var lite österländska toner. Klart godkänd avslutning på en trevlig dag.
   Jag måste erkänna att jag var lite överraskad över att bli inbjuden till det här arrangemanget. Det hade jag inte riktigt väntat mig.

Forskning och Fantasy



I dagens DN (Framtidens hälso- och sjukvård-delen) finns det en artikel som heter "Hälsan påverkas av social status" som handlar om Marmots forskning vilken inspirerade mig till gravrånas socialt betingade själaätande. Såhär står det t ex: "När Marmot började sin forskning menade många att höginkomsttagare hade mer hjärtsjukdomar. - Jag fann att det var tvärtom. Men det intressanta var att risken att få hjärtsjukdom steg ju längre ned i samhälsskiktet du kom."

måndag 18 november 2013

På litteraturhusets scen



En ny recension på en blogg som brukar recensera musik. Ett citat: "Boken är ganska unik i det att övernaturligheten inte skapar överlägsenhet, vilket annars oftast är norm i både traditionell och urban fantasy, utan att dessa förmågor här är mest till förbannelse för den drabbade."

Jag kommer att göra lite framträdan på Litteraturhuset här i Göteborg och det skriver man om här. Ett citat: "Hittills under höstens program på litteraturhuset har det inte varit många fantasyförfattare men den 5 december kommer Pål Eggert hit för att prata om sin senaste bok. Vill man inte vänta tills dess kan man komma förbi litteraturhuset den 22 novomber då det är Författardagen och lyssna på Pål Eggert och andra aktuella författare."


onsdag 30 oktober 2013

Lusten till förstörelse är också en kreativ lust


Apropå dagens Uppdrag granskning:

"Inte rap och death metal och allt vad det heter, den där äckliga destruktiva musiken, den vill jag ju inte ha i skolan."


Medan jag skrev "Borde vara död" inspirerades jag av bl a Kartellens bilbrännalåt

Death metal och "allt vad det heter" var förstås också en stor favorit. Här är en klassiker jag aldrig riktigt tröttnar på:

måndag 28 oktober 2013

Mörkare och vuxnare

Sofia har skrivit om min roman:
"Det här var en bra bok som kändes väldigt annorlunda mot de böcker jag vanligtvis brukar läsa. Den var mörkare och vuxnare kändes det som. Den var spännande, jag undrade hela tiden hur det skulle gå."
Och för den som vill läsa fler recensioner/intervjuer är det bara att kolla till höger och scrolla neråt på den här sidan.

lördag 26 oktober 2013

Turné del två - Swecon, Stockholm






Stockholm Fredag – Söndag 18-20/10

Fredag 18/10

   När jag skulle åka från Malmö till Swecon i Stockholm visade det sig att både Nene och Simon skulle åka med samma tåg. Inte nog med det, utan Nene satt mittemot mig under hela resan. Det var nästan så att det fick mig att stå ut med att jag tvingades se snö ligga hotfullt vit på markerna vi passerade.
   Jag hade desperat försökt få tag i ett exemplar av ”Svulten” av Taivassalo eftersom jag skulle sitta i diskussionspanel med henne under Swecon. Nene var vänlig nog att låna mig sitt exemplar och även om jag hade glädjen att konversera henne så lät hon mig få tid att läsa. Jag kanske ska tillägga att jag helst även hade läst ”Martrådar” eftersom Franck skulle medverka i samma panel.  Dessutom verkade den intressant med tanke på att den använde sig av maran.
   En annan glad överraskning var att Jenny Milewski steg på ett par stationer efter Malmö. Eftersom jag skulle sitta i panel även med henne höll jag som bäst på att läsa Skalpelldansen. Jag önskar att all pliktläsning var lika spännande som den.
   När jag väl kom fram till Stockholm inkvarterade jag mig hos en släkting som bor i Nacka. Jag blev visad till Dieselverkstaden och gick till lambertrummet för bokdiskussion om Lavie Tidhars Osama. Egentligen var jag där mest för att det var kamraten Patrik Schylström som ledde diskussionen. Jag hade inte läst boken och diskussionen sammanföll med invigningstalet av någon hedersgäst. Bokcirkeln blev väldigt gles om man säger så, men ändå givande.
   Nene var förstås med i Urban Fantasy panelen. Man pratade en hel del om hur denna sub-genre kategoriseras utifrån kön samt att den öppnar för läsare som inte skulle närma sig fantasy i vanliga fall.
   Karin Tidbeck var hedersgäst så jag passade på att gå både på fredagens författarfika med henne
och söndagens intervju. Man skulle anmäla sig i förväg till författarfikan vilket jag givetvis inte gjort. Under de nästkommande dagarna var det överhuvudtaget klent med maten. Det blev en stor kopp kaffe någon gång mellan programpunkterna för det mesta istället. Jag tror jag ska kalla det Swecondieten.  Distrahera hungern med intressanta diskussioner och möten och släng i dig lite kaffe däremellan.
   Tidbeck berättade bland annat att hennes roman Amatka hade sitt ursprung i en period då hon drömde ovanligt cinematiskt. Hon bestämde sig för att skriva ner drömmarna och hade snart fyllt en pärm. Hon började ordna drömmarna utifrån en fantasigeografi och skrev bland annat en samling dikter utifrån den. Romanen tillkom alltså efter ett gediget och lite bisarrt förarbete som tog flera år i anspråk.
   Den sista punkten för dagen var ”Horror in literature today”. Jag satt i panel med Steven Savile som skrivit den fina ”Den skrattande pojkens skugga”,  Jenny Milewski samt Emil Hjörvar Petersen som är från Island. Han har utkommit med två böcker på isländska och en tredje är på väg. Tydligen är det något slags postapokalyptisk variant på asa-mytologin. Jag hade förmånen att fika med honom någon dag senare.
   Jag var lite nervös för den här panelen eftersom jag inte är tillnärmelsvis lika bekväm att tala engelska som svenska även om jag läser på båda språken. Det kändes ibland som om någon skjutit på mitt ordförråd med hagelbössa.
   Vi pratade alltså om skräcken idag och varför vi skrev den. Jag menade att man kunde se på skräcken genom vända upp och ner på Antonovskys salutogenes, dvs att den skildrade en värld som inte går att begripa, att man inte har de färdigheter som krävs för att bemästra den och att ens upplevelse av meningsfullhet krossas.
   Petersen talade om hur exempelvis McCarthys ”Vägen” inspirerarat honom när han skrev sina apokalyptiska asagudsberättelser. Milewski menade att hon skrev skräck eftersom hon på så sätt kunde gå längre än många andra. Döden och rädslan ställde saker på sin spets.
   Savile verkade av någon anledning uppehålla sig mest vid att den värsta skräcken stod människor för. Han pratade om hur ”Den skrattande pojkens skugga” egentligen fick läsaren att fatta sympati för en seriemördare och att det mesta som händer där händer i huvudpersonens sjuka hjärna. Dvs den värsta skräcken händer i huvudet på människor. Monster och övernaturliga händelser är ändå ointressanta. En liten hake är förstås att det mesta som händer i huvudet på bokens huvudperson skildras som monster och övernaturliga händelser och det är därför man läser en romanen, inte för att författaren vänder upp och ner på alltihop under de sista sidorna.
   Savile menade dock att exempelvis Clive Barker i romanen Cabal skildrade hetsen mot homosexuella och rädslan för HIV under 80-talet. Och där tyckte jag att han närmade sig en ståndpunkt som var intressantare. Milewski slog fast att skräcken och dess attribut var redskap för författaren, inte huvudsaken.
   Ett av de roligaste ögonblicken under skräckpanelen var när Savile lade ut texten om hur traumatiserad han blivit under sin barndom när han exempelvis var tvungen att gå hem från skolan över en kyrkogård, och SocialistSimon slog ut med armarna och sa: ”Vill du ha en kram?” Varpå båda reser sig och kramar om varandra.

Lördagen 19/10

Under lördagsmorgonen hetsläste jag Svulten men blev ändå inte klar med den. Jag hade tänkt gå på intervjun med Lavie Tidhar men missade den. Jag hade dock förmånen att prata med honom medan han var ute och rökte vid ett tillfälle. En avslappnad person med en röst som var gnällig på ett skönt sätt. Märkligt.
   I vilket fall som helst så var första diskussionspanelen som jag åsåg ”How do you make a plot?”
   Jag hade hoppats få några handfasta tips men tappade hakan lite när Jo Walton sa: ”Jag ville vara med i panelen för att lära mig.” Både hon och Taivassalo inriktade sig mer på att skapa personer som de sedan lärde känna och såg lite var de hamnade. Taivassalo ville hålla handlingen lite hemlig för sig själv så att skrivandet skulle bli mer spännande. Cobley  var ganska strukturerad i sina upplägg av handlingen men erkände att han hade blivit lite uttråkad av ett skrivprojekt där han vetat för mycket om vad som skulle hända.
   Jo Walton gav ett exempel på hur man kunde tänka för att skapa driv, personer och handling i en roman. ”Om till exempel alla kan leva för evigt – tänk ut vem som skulle hata det.” Hat som ett sätt att bygga en stark stomme för en berättelse.
   Nästa panel var Moderna dystopier. Egentligen gick jag på den mest för att jag var nyfiken på vad BoelBerman hade att säga, men jag tycker inte riktigt att hon kom till sin rätt. Man diskuterade lite varför dystopier har blivit så populära och pratade lite om galenskaper från Sovjettiden. Det kändes lite för distanserat även om det aldrig blev ointressant.
   Jag gick även på panelen om redaktörer och agenter. Och jag tänkte mest på att Anna Henriksson, min redaktör på Styxx Fantasy, hade varit ett intressant tillskott, särskilt som det bara var män i panelen.
   Sen var det dags för Finlandsvensk fantastik med Franck, Taivassalo, Turtschaninoff och Wiik. Anglemark som var moderator hade glädjande nog koll på att finlandsvenskar inte nödvändigtvis talar finska särskilt bra eftersom det inte är deras modersmål. Det blev en intressant diskussion om språk, identitet och skrivande och möjligheterna att nå ut med sina verk.
   Mina föräldrar är finlandsvenskar och av olika anledningar är det länge sedan jag reste till Finland nu. Det var första gången som jag hört några tala om fantastik på sjungande finlandsvenska och det berörde mig så starkt att det nästan gjorde ont.
   Sedan var det dags för Dark Fantasy – som tidigare hade rubriken Grim Fantasy. Man ägnade den största tiden åt att försöka definiera begreppet vilket sträckte sig från Joe Abercrombie till Clive Barker.

Söndagen 20/10

På söndagen skulle jag medverka i panelen ”Nattens skepnader”. Jag ställde mig lite tvivlande till hur många som faktiskt skulle dyka upp 10.00 en söndagsmorgon, men vi fick lite publik trots allt. Eftersom Franck skriver om maror och Taivassalo om vampyrer, två parasitära varelser, hade jag föreslagit mig själv med tanke på gravråna i ”Borde vara död”. Att Mattias Fyhr som skrivit om gotik medverkade gjorde det inte sämre eftersom jag menar att min roman är gotisk.
   Jag hade tänkte läsa både ”Svulten” och ”Martrådar” men hade bara kommit till hälften på den förra. Jag började med att poängtera att jag tyckte den var ljuvligt skriven och att jag verkligen gillade romanen – men att ”Borde vara död” på många sätt var skriven i opposition mot den typen av vampyrer, mot vampyrer överhuvudtaget. Särskilt vampyren som övermänniska, sensuell och sofistikerad. Jag ville skriva om ett monster som representerade utanförskap rakt igenom, som verkligen var ett monster.
   Taivassalo menade att det var en berättelse om dekadens som ett sätt att dö och att Jorunn Självfhämnd visst var ett monster. Hon avslutade snyggt och lite syrligt med att om man läste HELA romanen så skulle man se det.
   Vi diskuterade vidare om sexualitetens roll, arvsynden och det monstervarandet som en förbannelse. En väldigt givande panel.
    Jag fortsatte med att lyssna på Tidbeck och även Cirkeln-författarna. Det störde lite att en orkester började spela inte långt därifrån. Sara och Mats pratade i alla fall om den internationella lanseringen, filmen och hur det vara att jobba ihop. Det var rätt roligt när Mats berättade hur orolig han blivit i början när Sara läste texter han skrivit med sitt, som hon uttryckte det, fokusface eftersom han trodde hon var sur.
   Det hela rundades av med ”Hur i helvete gör djur?”  av Torill Kornfelt. Hon berättade om insekter med kugghjul på benen och pingviner som hade sex med döda pingviner och annat som man aldrig fick se på djurprogrammen när man var liten.


fredag 25 oktober 2013

Turné del ett - Malmö


Malmö Onsdag – Torsdag 16-17/10
 


Jag begav mig från Göteborg till Malmö främst för att vara med på en paneldiskussion om det Magiska Malmö på Kirsebergsbiblioteket på torsdagkväll. Simon som arbetar på biblioteket ville dock att jag skulle hälsa på hos hans skrivarcirkel så jag åkte en dag tidigare. Det blev ett trevligt samtal om skrivande och som tack fick jag en fin plansch föreställande ett sjörå hämtad från Egerkrans vackra bokNordiska väsen.



På torsdag var det dags för diskussionspanelen. Det var väl c:a 40 personer som dök upp. De andra paneldeltagarna var Nene Ormes som skrivit om de sära i malmö och Victor Algren som utkommit med en bok om två varulvar i Malmö. Simon var moderator. Vi pratade på om vad vi skrev, hur vi skrev och varför.

    Det blev särskilt roligt när Simon ställde en fråga som han visste att jag inte gillade, nämligen: ”Skulle ni kunna skriva vanlig litteratur utan fantasy?” Det ledde till ganska olika reaktioner. Jag blev sur och hotade med stryk. Nene rabblade upp ett antal skäl till varför man borde fortsätta skriva fantasy. Victor var förrädaren som erkände att hans nästa bok inte skulle ha några fantastiska element.
Boktimmen har skrivit om Magiska Malmö-panelen.

tisdag 15 oktober 2013

Ville duscha efter läsning

Jag är med i DN idag. Artikeln heter "Nordens tomtar och troll utmanar vampyrerna" och handlar om hur alltfler svenska författare använder sig av folktro och nordisk mytologi i fantasy/skräck.


En folklorist som heter Tora Wall skriver: "Världen känns osäker, det är oroligt och lågkonjunktur, och då brukar det följa ett intresse av att söka tröst i en annan värld." Jag säger bara, lycka till med att finna tröst i "Borde vara död".
Den tröstlöshet, den tomhet som man finner i min roman exemplifieras jävligt bra av lite citat ur en bloggrecension som jag hittade idag. Metronyx menar att hon finner "en historia om oändlig ensamhet" och "Den är äcklig, jag kände mig nästan i behov av en dusch efter att ha läst den."


lördag 12 oktober 2013

Finbesök i Malmö

San Simón kommer till Malmö nästa vecka. Närmare bestämt 17:e oktober 18.00. Sebastian ska spöa några sära och Isa ska visa bögvarulvarna att hon är det värre rovdjuret. Kom till Kirsebergsbiblioteket och titta på.


onsdag 9 oktober 2013

Brutalspännande

Så uttrycker sig Malin Lindroth i en recension som publicerades i GT, Göteborgsupplagan av Expressen. Läs här.

måndag 30 september 2013

Glöd

"- Pål Eggert var bra och så, men när han kom in på Jehovas vittnen blev det en glöd i honom som jag inte sett tidigare på bokmässan. Det vackert att höra en person tala med sådan glöd. Att sen kanalisera det i en levande och mångbottnad karaktär som huvudpersonen Sebastian i Borde vara död är bara guld." - Socialistsimon

Jag läste högt och pratade i full fart om mitt skrivande och annat med moderatorn Petra Johansson från Kultur i Väst på Bibliotek- och berättarscenen på Bokmässan.

tisdag 24 september 2013

Bokmässa




Nu är det snart bokmässa. Jag har inte möjlighet att befinna mig där särskilt mycket men på lördagen är vi några författare från Kabusa förlag/Styxx Fantasy som ska samtala med Petra Johansson från Kultur i Väst. Jag ska läsa något litet ur "Borde vara död" också. Det sker på bibliotek- och berättarscenen 14.00 - 15.00
   Därefter blir det signering 15.00 - 16.00.
   Och på kvällen ska jag på mässmiddag hos Kabusa böcker i Lagerhuset.

söndag 22 september 2013

Spännande. Annorlunda. Överraskande.


En bloggrecension som varit ute ett tag. Det är mest frågan om ett referat men jag gillar avslutningen: "En verkligen spännande och annorlunda bok som jag aldrig trodde att jag skulle få läsa av en svensk författare."

Ytterligare ett omdöme: "Jag blev nyfiken på rubriken, den här boken överraskade mig verkligen. Isa var väldigt skum eller hela stället var skumt. Jag har aldrig hört om några sånna varelser som äter själar och har en massa kryp i kroppen och har svans..." 

fredag 20 september 2013

Nya styngn i tvångströjan



Drömmarnas berg

Under romanens gång vidgas perspektivet till att bli en skarp och kritisk skildring av det globala system vi lever i. Eggert använder magin för att säga något väsentligt om samhället, samtidigt som han använder sin skildring av livet på samhällets botten till att bygga upp en häftig fanatasykosmologi

Suzann Sexeducator

Idag har jag frilansat inom området sex och missbruk som ligger mig varmt om hjärtat. innan vi började presenterad sig en man för mig. Det visade sig vara Pål Eggert. Jag blir sällan ställd i sociala situationer men det blev jag idag. Han måste ha googlat på mig för han visste att jag läst hans bok. Den boken har dessutom följt mig i bakhuvudet sedan jag läste den och väckt många tankar runt våld, utanförskap och socialarbetarrolen.

Allt går som på räls



Kom att tänka på scenen där Sebastian befinner sig i Guatemala citys slum när jag såg klippet ovan....
"Plåtskjulet låg tätt intill järnvägen som alla de andra rucklen. Tåget åkte långsamt så att barn och höns skulle ha tid att gå bort från rälsen." Scenen hade en förebild i sinnevärlden och jag tyckte det var lite si och så med att leva inpå en järnvägsräls på det viset. Men klippet ovan är värre. Samtidigt visar det hur uppfinningsrika människor är...

torsdag 12 september 2013

Häxorna och San Simón




Här kan man läsa lite om den dokumentärfilm, "Häxorna och San Simón", där jag hämtade förebilden till San Simón. Har sökt efter den på Youtube men det finns inte ett enda klipp från den.

"Dokumentär om liv och död, tro och övertro i Guatemala. I ett skjul av korrugerad plåt - på banvallen till järnvägen som lämnar Guatemala City - arbetar fem kvinnor. De kallar sig brujas – häxor - och hjälper andra människor att kommunicera med San Simón, indianernas och de fattigas skyddshelgon"

tisdag 10 september 2013

Emilie Autumn och jag




Emilie Autumn är en artist med en egenartad musikstil som hon kallar Victoriandustrial. Hon är en självmordesbenägen borderline, skolad violinist och har skrivit en självbiografisk roman om sin tid på dårhuset. På hennes forum är min roman omnämnd i positiva ordalag. Läs här. Notera jämförelsen med Ajvide Lindqvist här.
Man kan se Autumn framföra "Dead is the new alive" nedan. För övrigt rekommenderar jag verkligen skivorna "Fight like a girl" och "Opheliac".




fredag 30 augusti 2013

Utanför normen


Kristian Lundberg skriver om arbetarlitteratur och normer i Arbetaren: "- Ja, vad är arbetarlitteratur egentligen? Är det bara traditionellt manliga arbete vi ser framför oss när arbetare ska skildras? Vi ser inte mönstret när vi lever i normen och bara tänker på arbete som det där männen funnits. Boken "Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer, om hemtjänsten, eller "Tjänster i hemmet" av Marie Hållander. Dessa talades det inte mycket om på kultursidorna, men Johan Jönson, som i och för sig är precis lika bra, diskuterades desto mer."
Men visst är det svårt när man är mitt i normen. Litteraturnormen till exempel. "Borde vara död" handlar om hemlösa/missbrukare och socialt arbete i den miljön. men den har fått avsevärt mindre uppmärksamhet på kultursidorna än samtliga ovan nämnda författare. Den har dessutom både en kvinnlig och en manlig huvudperson. Men just det, den ser inte ut som någon av böckerna som nämns ovan.   


lördag 24 augusti 2013

Ligist-litt och litt-ligister


Kolla - inga flaskregn, tillhyggen eller knivar. Göteborg har som vanligt mer stil än Stockholm.

Huliganslagsmål är en intim del av handlingen i "Borde vara död" även om det knappast tar upp huvuddelen av romanen. Det gör de däremot i Johan Höglunds "En av grabbarna". När jag skrev "Borde vara död" hade jag inte läst den och knappt ens sett några spelfilmer om fotbollsfirmor.
   Höglund verkar ha varit med när från början då det inte fanns några riktiga firmor i Sverige utan slagsmålen var en angelägenhet mellan den galnaste delen av fotbollspubliken. Det som slog mig var hur ofta det förekom vapen. Flaskor haglar lite hur som helst, gärna som ett slags motsvarighet till forna tiders fältslag då man öste pilregn över motståndarna. I vissa fall har man avsågade hockeyklubbor, järnrör och till och med knivar.
   Höglund gör knappast någon hemlighet av att han gillar att slåss. Själv reagerade jag på sådana saker som att när han kommit efter de andra kunde tänka sig att slita undan folk som inte hade med saken att göra medan han sprang uppför en trappa - bara för att komma i tid till slagsmålet som han anade snart skulle braka loss.
   Höglund är knappast särskilt litterär. Det påminner mer om någon som kan berätta bra historier över en öl. Men han lyckades hålla mitt intresse uppe under hela läsningen och det är ju inte det sämsta. Han bjuder också på en del funderingar över vilken miljö som han kommer ur, hur det där vrålet känns när ligisterna rusar mot varandra och hur våldskulturen genomsyrar hans liv. Vill man få en skildring av huliganism från insidan är det utmärkt läsning.
   Något som jag tänkt på under läsningens gång var hur det skulle bli om bokläsare hade samma inställning till sitt intresse. Kanske kunde det bildas firmor kring olika förlag, men man kan även tänka sig föreningar lite mer på tvären. BFF - Bokbloggarnas Fina Flickor skulle kanske bjuda upp till dans mot tidskriften "Vi läsers" bokligister "Vi slåss". Småförlagen kunde säkert samlas i en enda firma, "Lillasyster" under Textmässan och ta ut lite frustration på exempelvis Bonniers motsvarighet. Göteborgs bokmässa skulle bli årets event då alla grupper möttes på stan. Föräldrar skulle förmodligen försöka hålla sina barn hemma för att de inte skulle ljuga och säga att de skulle på Liseberg medan de i själva verket bara ville in till stan för att se de olika littligisterna jaga varandra på stan.
   Själv kan jag tänka mig att ta mig an Styxx firma. Kanske kunde man kalla den Cerberus. Jag kan inte låta bli att tänka på hur kul det skulle vara att binda ihop tre psykade pitbulls och kliva i täten med dem.

onsdag 21 augusti 2013

Radiobrus


Idag blev jag intervjua på Radio P4 Göteborg om min roman "Borde vara död". Man kan lyssna här. Spola bara framåt till till 00:31:00.

lördag 17 augusti 2013

Tjänster i hemmet

Jag läste Hållanders "Tjänster i hemmet" i somras. Jag försökte länge hålla mig borta från hemtjänsten men gjorde någon månad innan jag till slut fick arbete som behandlingsassistent. Åren innan dess hade jag däremot arbetat betydligt längre perioder på boende för autister, pensionärer med olika mentala handikapp/mentala sjukdomar, som lärarassistent för ungdomar med mentala handikapp, sommarkollo för barn med mentala handikapp, och som personlig assistent. I många fall kommer man i kontakt med människans mest intima vanor när man arbetar inom de verksamheterna. Som deras skit och piss. Eller för att citera Hållander:
"Sedan lutar du dig fram, trycker på i korta intervaller. Din mun blir smal. Som på ett träningspass. När du är klar kan jag se tre svart korta korvar ligga i botten. Smala.
Inte som hos Bengt där det till och med är svårt att spola eftersom avföringen är stor som granatäpplen. Som två granatäpplen, som lägger sig som lock i botten av stolen. Här är det istället maskar som slingrar sig fram. Svåra att få ur den flyttbara toalettstolen när jag ska spola ner dem."

Det fick mig att tänka på hur många recensioner som tar upp bajsduschscenen i "Borde vara död".



 En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla.
(Inte så)anonyma biblioholister

I jobbet får Sebastian se mycket skit även bokstavligt, beskrivningen av hur han rengör en dusch någon använt som toalett är vidrigt ingående.
Pia Lindestrand


Han arbetsdag innefattar att städa upp nerskitna gemensamhetsutrymmen, prata med de boende om deras problem, se till att de inte förstör för mycket.
Socialistsimon

Borde vara död är något så ovanligt som en socialrealistisk skräckroman, vår hjälte är en socialpedagog som skrubbar nerbajsade duschar på ett boende i Hisingen och som har vissa magiska förmågor.
Verdinelli i Göteborgsposten


När flera sidor ägnas åt att beskriva hur Sebastian rengör ett avlopp från bajs, då blir det alltför naturalistiskt för min smak.
Skuggornas bibliotek


Inte sällan måste han kavla upp ärmarna och rensa nedbajsade duschar eller ta reda på om folk fortfarande är i livet.
Swedishzombie

torsdag 15 augusti 2013

Förvildade


”Han åt mitt hjärta” är en berättelse om varulvar i dagens Malmö, blodtörstiga varelser som måste finna ett sätt att hantera sitt begär efter att döda, att få vara rovdjur. Det är också en ljuvlig bladvändare. Henrik Johansson menar att Algren skriver distanserat och att det inte är något för den som vill sugas in i texten. Jag vet inte riktigt vad han menar faktiskt. Att det är en jag-berättelse som kommer i efterhand tycker jag mest ger den en lite ödesbestämd klang. Och själv ville jag hela tiden läsa ett kapitel till. Jag var absolut inte distanserad till texten utan sjönk in i den från första stavelsen varje gång jag slog upp den.
   En annan bok som jag sjönk allt djupare i för varje gång jag läste vidare var ”Varför vara lycklig när man kan vara normal”. Man kan finna vissa likheter mellan den och ”Han åt mitt hjärta”. Båda böckerna skildar personer homosexuella som dessutom kan vara ganska våldsamma. Varulvarna kommer bland annat tillrätta med sin lust att döda genom att bilda en stadsgerilla medan Wintersson beskriver sig själv så här vid ett tillfälle: "Barn slogs nästan jämt - både pojkar och flickor - och jag växte upp utan att bry mig så mycket om fysisk smärta. "Jag brukade klippa till mina flickvänner ända tills jag insåg att detta inte var acceptabelt. Än idag får jag, när jag blir ursinnig, lust att golva personen som väckt min vrede."
   Winterssons bok är en självbiografi om uppväxten i engelsk arbetarklass och som adopterad av en religiös familj där särskilt mamman sticker ut med sin fanatism. Romanen är så vacker och gripande att det var en lättnad att läsa ut den. Jag vet inte om jag stått ut med att läsa något om berörde så mycket i hundra sidor till. Fast hade den varit hundra sidor till hade jag inte kunnat sluta läsa.
   Båda böckerna kändes personliga på sitt särskilda vis. Winterssons uppväxt i en religiös miljö och hennes skrivande men även svärtan kändes nära. "Språket övergav mig. Jag befann mig på platsen från innan jag hade ett språk. Den övergivna platsen."
   Algren gör egentligen något som jag själv medvetet undvek. Han låter sina monsters behov av att döda styra dem mot att döda dem som de bedömer förtjänar det. I ”Borde vara död” gjorde jag allt för att undvika detta och låta monstrens behov av att döda vara mer godtyckligt. Monstrens dödande skulle inte ha några försonande drag utan vara monstruösa rakt igenom. 
   En annan bok som jag läst är ”Konkurrens till döds” av Houellebecq. Jag tycker att en kompis gav den bästa beskrivningen av den; att författaren beskriver människor på samma sätt som vi brukar beskriva djur. Ingen person som beskrivs är särskilt sympatisk heller, men det är också en del i det underhållande att läsa boken.
   Jag läste "Skräck och avsky i Euroland" också, men den hamnade i bakvattnet efter Wintersson och kändes blek och opersonlig just på grund av det. Egentligen var det en helt okej bok om krisen i Europa med en del intressanta resonemang varför den uppstod och skildringar av krisens effekter.

onsdag 14 augusti 2013

Berserk

Karmakult skriver att "Borde vara död" "...är svensk urban fantasy, i sin råaste och brutalaste form" och "In another library" menara att "Berättelsen är köttig, kladdig, mörk och för nära inpå, både i språk och handling." Det har med många saker att göra. Bland annat med att jag i samma veva började läsa Berserk av Kentaro Miura.



Eller rättare sagt, jag läste ett par böcker i serien och sedan letade jag på internet om jag kunde hitta den där. Jag ramlade över animeversionen som var utlagd på Youtube. Jag kan väl säga att jag föredrar den svartvita mangan, men som första bekantskap var animen klart godkänd. Jag tittade och hänfördes. Efter ett tag hittade jag serien utlagd här och läste den på skärmen. Sedan dess har jag köpt på mig albumen och läst om den.
Som läsaren förstår gjorde Berserk intryck på mig. Men egentligen handlar den på ytan om sådant som gör den lätt att avfärda. Den uspelar sig i en värld som är inspirerad av det medeltida Europa och handlar om Gatsu som har ett svärd lika långt som han själv. Det ser mer ut som "a slab of iron" som det står någonstans, än ett regelrätt svärd. Åtskilliga sidor ägnas åt extrema blodbad där huvuden krossas, lemmar flyger kors och tvärs, magar skärs upp.



Det fina med Miura är att han inte nöjer sig med splatteroverkill. Han vet att blodstänk mest blir tröttande och tråkigt om man inte bryr sig om personerna som utför/drabbas av det, och sådant kräver förstås personskildring. Gatsus förhållande till Griffith, ledaren för legosoldatbandet Hawks, byggs upp under flera volymer och är grunden för hela berättelsen - är berättelsen. Deras känslor för varandra - ömsesidig respekt och tillgivenhet som övergår i besvikelse, hat och arrogans - är drivkraften i allt. Författaren tar dessutom tid på sig och nöjer sig inte med stora gester utan spelar även på mer undflyende känsloströmmar. Det spänner från svårfångade ansiktsuttryck, något underförstått i en rörelse, till det extremt grova med demoniska slakter. Miura är överdrifternas mästare. Ibland blir det också för mycket, men förbluffande sällan med tanke på att han så ofta inte verkar ha några som helst hämningar. Men det balanseras av en förmåga att gå ner i det lilla, i detaljerna eller sväva ut spindelvävstunna stämmningar. Likaväl som där förekommer demongudar finns det också plats för exempelvis Nina, en helt obetydlig prostituerad som mest styrs av sin rädsla, som skildras osentimentalt men ändå inte nedvärderande.
Gatsu spökade någonstans i bakhuvudet hela tiden medan jag skrev "Borde vara död". Tidigare var det Elric som för det mesta hängde över axeln på mig när jag skrev. Uppenbarligen har jag en svårartad svärdfetisch. Varken Elrics själsslukande svärd Stormbärare eller Gatsus namlösa ”slab of iron” är vapen med finess. Deras liv är däremot inte okomplicerade med förräderi, grymhet och övergrepp i olika former. Förtvivlan, hat inte bara mot omvärlden utan i synnerhet även mot sig själv, revanschlystnad och en tillkämpad likgiltighet är välbekanta känslotillstånd i både Gatsus och Elrics liv.
Elric
Berserk påverkar mig på en abstrakt nivå. Sebastian kan knappast springa omkring i Göteborg med ett jättesvärd på ryggen, i synnerhet inte på arbetstid om han vill behålla jobbet, men jag ville ha samma känsla av överhängande våld och intensitet i ”Borde vara död”. Jag har också intresserat mig betydligt mer för offrens upplevelse under våldsutövande än för ”häftiga” strider. Kroppsliga uttryck för underordning och förtvivlan. Jag tyckte om omåttligheten, stämningen av ständigt hot men också den varsamma handen som då och då trängde djupare än ett skarpslipat svärd förmår. För trots att författaren/tecknaren tar till storsläggan många gånger försummar han inte att bearbeta stegringstrappan med betydligt mindre verktyg. Jag tycker också om persongalleriet. Griffiths barnsliga charm kombinerat med en fanatisk längtan efter makt eller Farneses erotiska pyromani och skuldmättade tro för att nämna ett par. Även miljöerna blir fonder för personskildring, som när Serpico blir bestulen på mat av andra barn i skuggan av den Heliga stadens myriader klocktorn, resta för att behaga en Gud som uppenbarligen inte ser till sina minsta.
Miura har inte avslutat sin berättelse, men mycket tyder på att Gud och Djävul är en och samma i det universum han skildrar. Lord Mozgus samlar kring sig de utstötta och tar dem i sin tjänst, skänker tillhörighet och en känsla av mening. I gengäld straffar och dödar de kättare. Offer som blir förövare. Som Isa blir i Borde vara död.
Till slut begåvas både Mozgus och flera av hans tjänare med vingar, likt änglar, men enbart för att förmå straffa hårdare. Kättarna å sin sida beter sig ungefär som ryktena om valdenser och liknande rörelser gjorde gällande under medeltiden, inkluderat sexorgier, rituell kannibalism och umgänge med demoner. Trösten för ett folk galet av hunger, godtyckligt och brutalt förtryck och fattigdom. Miura är överhuvudtaget elak mot de flesta i sin berättelse. Hån, svek, övergrepp och nyckfulla makter är vanliga företeelser i Berserk. Gatsu börjar sitt liv med att födas från en hängd kvinna. Sedan blir det bara värre.
Om du vågar läsa något som inte är på den trygga sidan om sofistikationens skrank, eller helt enkelt vill ta del av något som är mer extremt åt flera håll samtidigt - inte bara köra över "lagom" utan även backa tillbaka över begreppet - är Berserk värda att pröva.

måndag 12 augusti 2013

Same same but different

"Jag spelade teater för mig själv. När jag tomtade runt i min lilla lägenhet kunde jag plötsligt, för mig själv, utbrista repliker med hög teaterröst: Petrovitj! Du bluffar din förbannade gycklare!"
ur "Han åt mitt hjärta" av Viktor Algren

"Dostojevskij var en betydelsefull författare för Henry och för June. När jag först träffade dem kände jag att de levde i hans klimat, de spelade personerna i hans böcker med samma glöd och omåttlighet."
Ur "Dagbok 1931-1934" av Anaïs Nin

lördag 3 augusti 2013

Propagandamaskinen

Sebastian i "Borde vara död" är ett före detta Jehovas vittne. Det här är en intressant video om hur hjärntvätt fungerar och går naturligtvis att tillämpa på andra situationer. Man går in på de sociopyskologiska mekanismerna bakom utanverket. Den som gjort videon har tydligen använt sitt studium av Jehovas vittnen för att ifrågasätta sin tro på mormonernas lära. Man kan förstås nöja sig med att utbrista "Jag förstår inte hur man kan hålla på med sådant där religiöst trams!" och tro att den egna bristen på förståelse är något slags tecken på intelligens.
   Men vill man förstå hur det kommer sig att folk stannar kvar i den här typen av rörelser - och kanske se hur man själv hamnat i destruktiva mönster - så är den en bra förklaring. Förklaring är som sagt inte samma sak som att fördra något. Eller förlåta.
Det här händer i ditt samhälle runt omkring dig. Kanske till och med inuti dig.

torsdag 1 augusti 2013

Kråkor på gravstenar och Kalihyllningar



Det har kommit lite nya recensioner på Dolas bokblogg, Books on my mind och Tystnad - läsning pågår. Cinnamon Books har också skrivit och har en lite särskild vinkel: "Jag gillar att Sebastian /--/lyssna på hårdrock som Satyricon. Så nämns också Jon Nödtveidt. Författaren, Pål Eggert, har gjort sin läxa."
När jag skrev "Borde vara död" försökte jag mig på en författalkemisk förvandling av metal till prosa. Den där känslan man får när man öronen blir intagna av en grottmansröst eller djävulskrik, basen vibrerar i hjärnbarken och kulsprutetrummor bearbetar amygdalan. Att metal har ett genomgående gotiskt anslag i sin estetik och inte räds för vulgär kroppsskräck var också inspirerande. Sen tycker jag att det är alldeles för många referenser till Morrissey i dagens litteratur och bestämde mig för att  det behövdes lite röj i svenska böcker.
Här är Satyricon:


Referensen till Nödtveidt spelar en lite annan roll än bara något som Sebastian gillar. Nödtveidt tog ju dessutom sitt liv, och självmord är en viktig del av "Borde vara död". Reinkaos av Dissection, Nödtveidts band, är likafullt en fantastisk skiva. Här är ett litet smakprov om Kali, med text. Musikalisk ockultism.



onsdag 26 juni 2013

John Constantine



Den förfallne mannen på bilden är en av förebilderna för Sebastian - och även Isa. Figuren ifråga heter John Constantine och skapades ursprungligen av Alan Moor, mannen bakom serierna Watchmen och V for Vendetta (Och nej, det räcker inte att ni sett filmerna) Hellblazer, serien om John Constantine har även blivit film. Det jag hört talas om den räcker för att jag inte ska se den.
Här nedan ser ni John Constantine när han är ung tillsammans med några kompisar. John Constantine är den rökande mannen i skinnjacka som går först. Alla andra på bilden kommer att dö. En efter en under åren som kommer. Constantine själv hamnar på dårhus ett tag.



John Constantines uppväxt spelar många gånger en betydelsefull roll i serien. Som läsare får jag ta del av hans dåliga relation till sin far - som aldrig får en prydlig och försonande lösning - ungdsomsåren då han mest verkar vara odräglig och kaxig men även barndomen. Hans magi är intimt sammantvinnad med hela hans bakgrund och speglar även hans personlighet. Hans besvärjelser är många gånger bara en del i ett sätt luras eller bedra för att han ska kunna uppnå sina mål. Många gånger blir det också fel. Vänner och älskande dör dör lika ofta som John Constantine lyckas hjälpa dem.
John Constantine själv är inte alltid någon särskilt behaglig person. Han svär, dricker och röker för mycket och kan vara både ovänlig och sarkastisk. Han är desillusionerad och cynisk och en adrenalinknarkare som många gånger låter ändamålet helga medlen. Samtidigt gör han många gånger bra saker, vill hjälpa folk som står nära honom och har inte någon större respekt för folk som i egenskap av sin auktoritet ställer sig över andra människor.
Historierna kring Constantine är ofta som han själv; komplexa, mörka och spännande, många gånger kryddade med hårdkokt humor. De handlar om politik, sex, religion, familjeförhållanden, beroende, klasskonflikter, kort sagt vadhelst författarna intresserar sig för. Den tramsiga gränsen mellan psykologisk skräck och bodyhorror överträds dessutom mer än gärna.
Berättelserna om John Constantine har så många element som är bra så jag vet inte var jag ska börja. Men framförallt visade det mig hur man kan berätta historier som inte bara är spännande och kusliga utan även känns angelägna på ett annat plan. De visade också att man kunde väva samman skildring av det motsägelsefulla i människan och ren uppväxtberättelse med fantastik.Och med tanke på vad min egen roman handlar om så är det tänkvärt att John Constantinte även dekat ner sig så pass att han blev uteliggare under en kortare period.

Gudsfruktan




Jag har tidigare skrivit om att en av huvudpersonerna i "Borde vara död" har en bakgrund inom Jehovas vittnen och lite om hur det påverkar berättelsen. Men hela min förmåga att skapa fiktion har påverkats av min uppväxt i Jehovas vittnen. Det började med att jag drogs till science fiction. I Bibeln stod det inget om utomjordingar. Alltså var det inte helt rumsrent att ens fantisera om dem. Kanske kunde de ha något med demoner att göra?
Fantasy var en ganska undanskymd genre på den tiden, men i och med den tecknade filmen av Ralph Bakshi fick jag upp ögonen för Ringtrilogin. Jag fick inte tillåtelse att se själva filmen, men jag lånade böckerna på biblioteket och läste, om och om igen. Det var också då som min egen lust att skriva väcktes. Det här kan tyckas oskyldigt, till och med något som man kanske som förälder kunde tänkas uppmuntra. I själva verket var det kontroversiellt. För jag ville ju skriva fantasy som dels var våldsam - vilket gick emot Jehovas vittnens pacifistiska hållning - och dels handlade om magi. Vi kan väl också tillägga att mycket av stapelvarorna inom fantasy som gudar, ickemänskliga varelser och liknande som dessutom är hämtade från gamla hedniska religioner och folktro inte var okej. Jag kände mycket väl till hänvisningar till bibelställen som 5 Mos. 18 kap. 10-12 "Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå genom eld eller som befattar sig med trolldom eller teckentydning eller svartkonst eller häxeri. Ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar, eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda. Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant och för sådana styggelsers skull fördriver Herren, din Gud, dem för dig."
Det resulterade förstås i kreativ förstoppning att leva enligt sådana bibelställen och samtidigt försöka skriva något. Naturligtvis fanns det även andra kontroversiella saker att ta hänsyn till. Jag har redan nämnt våld, men även sådant som att skildra främmande religioner eller sex var inte heller att rekommendera. Min barndom var ganska inrutad med flera kvällar i veckan då vi hade möten på Rikets sal och dörrknackning på helgerna. Till detta kom förstås skola och läxor. Jag hade sällan särskilt mycket tid över men då och då försökte jag skriva mig igenom barriärreven av regler.
Problemet var inte bara reglerna. Ända sedan jag var liten hade Gud varit en väldigt naturlig del av mitt liv. En allsmäktig varelse som såg och hörde allt, till och med mina tankar och känslor och som jag var skyldig mitt liv. Och som tog illa vid sig om jag gjorde något Han inte godkände.
För att förstå tycker jag att man kan se på en animerad film som Jehovas vittnen själva framställt. Den är bara ett par minuter lång och handlar om en liten kille som kommer hem med en leksak, den magiske krigaren Sparlock. Lägg märke till hur Modern talar om hur hennes son faktiskt förmår göra sin gud ledsen genom att vilja ha sådana leksaker. Man kan se filmen här.
Under min uppväxt fanns alltid Gud som en tredje förälder som vakade i hemlighet över mig. När jag var riktigt liten var det till viss del en trygghet men ju äldre jag blev dest mer medveten blev jag om att han alltid såg ända in i mina hemligaste vrår, såg vad jag egentligen ville. Och jag visste att han många gånger inte tyckte om det Han såg. Att Han blev ledsen. Och om jag fortsatte göra Honom ledsen skulle Han ta ut sin rättmätiga vrede på mig på domens dag och döda mig tillsammans med alla andra syndare. En massgrav för de ovärdiga. Men fram till dess skulle jag veta och känna hans besvikelse över mig, varje dag, varje timma.

Kamratfostran


”'Jag skall gå över världen med min plog', hade Gud sagt, eller Jesus. Hon mindes inte. Men någon plöjde världen just nu, och i plogens fåror reste sig de döda.”
Ur ”Att stapla de döda” av Malin Rydén


Umgänge spelar roll för skrivandet trots att det är en väldigt ensam syssla. Under tiden som jag skrev ”Borde vara död” hade jag en liten skrivarcirkel som hette Treudden – vi var tre och det var en anspelning på den sataniska treudden – och jag kom i kontakt med ett antal författare/skribenter kring tidskriften Eskapix, där även jag publicerade mig alldeles nyligen, vilket man kan läsa om i den här recensionen. Det började egentligen med att jag hittade till skräckförfattaren CJ Håkanssons blogg (som nu är nedlagd) och vi var ett litet gäng som pratade i kommentarsfälten, konversationer som övergick i mail och till slut ledde till att vi träffades även utanför sociala medier. Vi pratade om vad man borde skriva och varför, om livet och samhället och delade med oss av tips på sådant vi gillade. Två av mina kompisar ur Eskapixkretsen publicerades nyligen i en gratis e-bok. Jag gläder mig åt att de två recensioner jag hittills läst lyfter fram just mina kamrater.
Bloggen Literatur Connoiseur skriver om titelnovellen (!) Bländverk att ”Sundin bjuder också på en av de allra mest obehagliga dödsvisioner jag mött, i novellens två sista stycken, som nog kommer att hemsöka mina tankar emellanåt.” Elstad på LitteraturMagasinet skriver att Stewes novell är en av höjdpunkterna. Samma recensecent skriver om Malins novell ”Att stapla de döda” är den novell som starkast grep tag i honom. Den förstnämnda bloggaren skriver att det är bonusnovellen ”Flygrakan”, även den skriven av Malin, som han känner allra mest för.
Jag avslutar med ett litet stycke ur ”Bländverk” av Stewe där huvudpersonen får reda på att hans chef rotat lite i hans förflutna och därför säger åt honom att lämna urinprov:
”Sköterskan på öppenvården kände igen mig, hon mindes till och med mitt namn fast jag inte mindes hennes. När hon frågade hur läget var, ryckte jag mest på axlarna.
”Jag är inte här för att småprata”, sade jag, och vi gick tillsammans in på toaletten. Det var mer förnedrande än jag mindes. Vi stod rygg mot rygg, men jag visste att de där speglarna såg allt. Min uppknäppta gylf. Mina skakande händer. Det kändes som jag stod i all evighet och väntade innan pisset väl kom. Den tunna plastmuggen var varm och fruktansvärt vidrig i min hand. Om jag ändå haft styrkan att kasta den i deras jävla ansikten.”

Gud slaktar de som inte älskar honom




En av huvudpersonerna i ”Borde vara död” är uppväxt inom Jehovas vittnen. Ni vet de där som knackar dörr och vill prata om Guds rike. Den här filmen beskriver hur det kan vara att växa upp inom Jehovas vittnen, vilka fantasier som behärskar ens vardag. Att det är just fantasier spelar ingen roll. Tror man att något är sant får det effekter som om det var det.
I filmens början skildras Harmageddon, världens undergång. Jag känner igen den från åtskilliga teckningar eller målningar från min egen barndom. Den försiggår alltid i stadsmiljö, folk springer omkring, himlen spyr ur sig eldklot, skyskrapor träffas och rasar och liknande. Som en katastroffilm av något slag. Det finns förstås något slags yttre hot där. Om du inte lyder alla regler och följer Guds påbud så kommer du att dödas när det är dags för Gud att skipa rättvisa.
Naturligtvis springer Jehovas vittnen sällan omkring och utfärdar Guds dödsdomar mot folk rätt i ansiktet på dem. En del tänker på bibelställen där det står att det endast är Gud som dömer. Men i varje predikan, artikel eller bok som de publicerat om ändens tider och Guds dom så är det underförstått att många – många – kommer att dö i Harmageddon och att det knappt är en räddning ens att vara med i Jehovas vittnen. Man har en större chans då. De som är utanför har ingen alls. Det här sägs sällan rätt ut och då talar man vanligen i metaforer, som att ”den stora skaran” ska överleva. ”Den stora skaran” är det gemena vittnena, inte de 144 000 som ska regera med Jesus i himlen efter harmageddon.
Det finns de som hanterar det genom att tänka att det är de andra som ska dö. Så fort de hyser minsta tvivel för egen del kastar de ut dem över sina medmänniskor och tänker: ”Han där beter sig så och så och det gör inte jag – Gud räddar mig” – och lite tystare för sig själv och andra tänker man kanske – ”och dödar honom.”
Men de flesta upplever nog förr eller senare någon oro, ytlig eller djup, för att de själva ska stryka med när himlens härskaror rensar världen från de som inte är värdiga att leva vidare. Jag har försökt skildra hur det kan påverka en att leva med ett hotande Harmageddon i huvudet, med bilden av undergången som ett raster över tillvaron. Hur det till slut kan få en att tro att man aldrig borde ha fötts, att man borde vara död. Här är ett litet utdrag:
”Han föreställde sig hur han skulle ligga halvt begravd under ett lager tegelsten medan andra gick bort mot den nya, gröna paradisiska jorden. Ingen skulle se åt honom, inte ens spotta på eller hata honom. Så mycket passion var han inte värd.”

Skrivövning för instängda barn





Ibland när jag skriver så gör jag små utvikningar för att pröva tankar, se vilka vägar man kan gå, vilka bilder man kan odla ur dem. Det här är några strofer om hur känslan av att man borde vara död kan gestaltas eller formuleras.



Lyssnar till minnen tills de slutar streta åt alla håll. Hör hur de vrider sig om varandra till ett och samma budskap. Dras åt.


Skalar av lite för mycket. Inte bara det oviktiga. Hudhyvlade lite för djupt. Försöker sy fast igen. Sedan känslan av att det inte spelar någon roll.

Ögonen öppna fast alla bilder gråas ner inne i hjärnan. Alla ljuden löses upp i hörselgången. Som om inget går att lyssna till längre, bara höra långt borta. Kroppen rör sig åt ett håll fast den vill åt ett annat. Stannar på samma plats fast det inte är dit man vill. Lägger sig ner men somnar bara. Fast man vill mer.
Springer rätt in. Knyter näven kring ett enda syfte. Litet nog att klämmas fast bakom vitnade knogar. Samma fråga varje gång. Kommer du att tappa det den här gången?
Lungorna har slutat fyllas med luft. Hjärtat skrumpnat ihop. Dagens ljus gör ont. Till och med när det speglas av månen. Behöver inte äta som andra. Bara av dem. Behöver inte vara bland andra. I alla fall inte med dem. Behöver inte ge någon något.  Kan bara ta.