lördag 29 mars 2014

Röven i smöret

I en artikel i Arbetaren står det: "Arbetarlitteratur ska vara realistiska romaner som skildrar en utsatt uppväxt i ett nedgånget kvarter. Den ska vara självbiografisk och den ska innehålla alkoholism och utbrytningsförsök." "Borde vara död" utspelar sig i ett nedgånget kvarter, eller åtminstone hus och innehåller inte bara alkoholism utan alla sorters drogmissbruk - även av själar. Faktiskt också något slags utbrytningsförsök. Den är väl bara delvis självbiografisk. "Arbetarlitteraturen behöver därför varken vara biografisk eller realistisk, den behöver inte ens vara skönlitterär. Däremot behöver den vara ideologisk." Jaha, ja då borde boken glida in med samma lätthet som jag kanat med röven i smöret.

Koppartjuvar i Storbritannien och Sverige

Filmen "The selfish giant" har vunnit pris och recenseras överallt. Den handlar om två pojkar som samlar skrot och koppatråd som de säljer vidare. I ETC står det "Barn från en viktoriansk saga kan vi idolisera, det känns gulligt. Men tonårspojkar från dagens arbetarklass är vi rädda för, de ses som brottslingar."
Själv har jag skrivit om koppar- och skrottjuvarna som vuxna i "Borde vara död". Det är berättelsen om hur pojkarna/flickorna blir när de inte längre är unga. Det är långtifrån gulligt och idoliserat.

tisdag 4 mars 2014

Djävulens musik





Läste i en SvD från söndagen och skummade en intervju med rapparen Angel Haze. Råkar se den här frågan: "Varför fick du inte lyssna på musik?" Angel Haze svarar: "Världslig musik ansågs komma från djävulen. Så det var först när jag var 16 år jag började lyssna på Train och New Radicals." 

Hur det är att växa upp i en kristen sekt och inte få lyssna på vilken musik man vill är något som jag nämner i min roman: "Sebastian mindes en gång i tredje klass när några klasskamrater mimat till en hårdrockslåt i skolan på roliga timmen och Sebastian hade blivit närmast betagen. Han hade aldrig hört något liknande. Aldrig känt någon musik, någonting överhuvudtaget, som så fullständigt genomträngde hela hans väsen. Hela hans kropp hade uppfyllts av de melodiösa skriken, de rasande gitarrerna, bombmattorna av trumslag. Det hade inte varit hälften så tungt, snabbt och hårt som den metal han numera lyssnade på, som Satyricon eller Septic Flesh, inga texter om Satan eller krig, men det var hans första bekantskap med den musik som skulle bli hans. När han kommit hem och berättat om detta hade mamman mest sett vaksam och lite överraskad ut:
"Du visade det väl inte? Att du gillade...?"
Hans mun hade klibbat ihop. Nog hade det synts på honom allt. De andra i klassen hade förmodligen hört musiken och bara gillat. Fast en del hade nog bara stått ut. Sebastian hade däremot blixtförälskat sig.
Men av hans mammas reaktion hade han förstått att det var fel att gilla det. Men det var inte bara hon som ogillade det, det förstod Sebastian på en gång. Gud tyckte inte heller om det. Det var inte hon personligen som ogillade det. Hon visade bara vad Gud tyckte
Han förstod att det var något som måste skäras bort."

måndag 3 mars 2014

Smuts



En ny bloggrecension på Boktimmen där bloggerskan skriver: "Om Dickens hade levt idag och skrivit så hade det kanske varit något i denna stil."

Jag vet inte hur det är med det, men när jag kollar runt lite på nätet så hittar jag den här kommentaren: "When he went to America in 1842, one of the points he made was that the "unimportant" and "peripheral" people were just as interesting to write about as "great" people."

Något som jag tänkte på när jag skrev "Borde vara död" var att jag inte ville skriva om de utvalda eller överklassen som så ofta skildras i fantasy (det finns t o m en romanserie som heter "De utvalda" åtminstone på svenska - och alla känner väl till G R R Martin som skriver om släkter som kämpar om makten) utan om de bortvalda och osynliga. Den grå massan. Eller de som den grå massan trampar under sina fötter.


söndag 2 mars 2014

Spridda skott. Alltid träffar det någon.




Lite blandade godsaker:

Jag medverkar numera i något som heter Fantastisk podd tillsammans med ett antal författare från Sverige och Finland som pratar om skrivandets ljuvligheter och vedermödor. Gå in här och lyssna. Lyssna även på de andra programmen. Där får ni t ex höra de finlandsvenska författarinnorna Mia Franck och Mikaela Taivassalo prata. Ni kan också höra Malmögängets livskraftiga fantastikförfattare säga visdom efter visdom. Och mer kommer.

Jag har fått lite intressanta läsarreaktioner:

"Fan Pål, den är bra. Jävligt bra. Kommit ungefär halvvägs. Gillar den snabbkrypande berättarstilen. Jag, som själv jobbat på stödboende för missbrukare, ser ju hur insatt du är i problematiken, på flera plan. Dock anar jag att du ej blivit lika cynisk och misantropisk som jag? Dina personporträtt är dessutom lysande. Mycket information trots ett nästan isbergskt berättarsätt. Ville bara skriva detta..... (var lite orolig att jag inte skulle gilla den nämligen)"

Hen skrev vidare i ett annat meddelande:

"Det är nästan lite skrämmande läsning i den meningen att det känns som att du faktiskt jobbat på precis de ställen jag jobbat /--/ Bara det där om finnen med dasslockshänder (kände en sådan, dog efter sin 8:e hjärtattack för 3 månader sedan), samlandet, häleriet, sopsamlandet, de interna relationerna mellan missbrukarna i boendet osv osv. Du spikar verkligen rubbet, och obehaget jag känner har mer att göra med missbrukarpersonlighetens psykopatologi än själva skräckelementet (som jag förvisso tycker du gör mkt bra också)."


En annan läsare skrev såhär:

"Nu är jag klar med din bok. Det var länge sedan jag läste så smutsigt vacker prosa. Du har ett innovativt språk som får det att pirra i kroppen av eufori. Den enda författare som någonsin givit mig den känslan är William Burroughs. Nu måste jag läsa dina tidigare alster..."

Det är inte helt fel att nämnas i samma andetag som William Burroughs. En annan läsare uttryckte sig såhär:

"Under julen hann jag läsa din bok och jag gillar den verkligen! Allting är bra: skildringen av det skitiga Hisingen där jag bott ett år av mitt liv; de balla huvudpersonerna som man faktiskt kan relatera till trots att de är så skruvade; tonen och de språkliga vändningarna som d...rar upp lästempot på rätt ställen; och den smarta blandningen av realism och drömvärldar som för tankarna till Sandman, där ju kapitel kan utspelas lite var som helst i tid och rum utan att det framstår som det minsta konstigt. Du fångade mig från första sidan. Ren läsglädje!"

Ren läsglädje. Det känns verkligen härligt att kunna ge någon det.