tisdag 31 januari 2012

Det är aldrig rea på offerkoftor

Min kompis Elin - som en gång i tiden recenserade min roman tillsammans med Siska - skriver precis vad jag tycker om begreppet "offer" och synen på det. Vi har sett och gillat samma TV-program och retat oss på samma boktitel. Vad som menas? Läs här.

måndag 30 januari 2012

C J Håkansson om censur, då och nu.


Ny krönika av C J Håkansson, vars huvudsakliga brottsplats är skräckromanen Fjärilen från Tibet. Trovärdiga vittnen har även rapporterat hans sporadiska nedslag i tidsriften Eskapix.

"I dag är det statliga förmynderiet avskaffat i Sverige, men kulturcensuren lever och frodas. I demokratiska länder har den bytt form och är, som det mesta idag, inte reglerad av staten, utan av marknaden /--/ Marknaden är på sätt och vis mer konservativ än staten i sin censuriver, något jag själv lägger märke till varje gång jag går förlagsrundan med en ny roman. Den hegemoni vi lever i vill inte ha något annorlunda, utan mer av samma sak. Vinstbringande alster som är lätta att marknadsföra."

fredag 27 januari 2012

Misantropi

En fem år gammal artikel satte igång något av en folkstorm mot Annica Dahlström och nu kan man läsa den här artikeln på Aftonbladet om att män inte är farliga för sina barn. Och när jag kollar kommentarerna till artikeln så visar det sig att vissa tror att Annica Dahlström är feminist. Att hon är en del av "feministmaffian". Vissa vet fan ingenting. Och de vill inget veta heller.
Och under tiden i Kina så är det inte bara svett som flyter för att välbeställda över hela världen ska få köpa sig en Ipad, utan även blod. Det har man ju hört om nu typ hundra gånger. Och det är knappast bättre med  annan teknologi, eller tischor eller whatever. Det är ju inte precis första gången man läser om sådant här. Same same but different.
Normens öga spottar ur sig så starka eldar att vi måste blunda och inte kan se klart. Men vi tror att det är lägerelden i vår mitt...
Då kanske det är bättre att svära trohet åt mörkret... ?


Blod Eld Död

Vadå blodet droppar? Det ska forsa. Bilden: Erik Danielsson i Watain.

Jag fick tag i Blod Eld Död på sjudagarslån. Snygg titel. Det första kapitlet jag läste var om Shining och självmordsmetal eftersom jag nyss upptäckt och gillar bandet ifråga (särskilt albumet "Född förlorare") och är intresserad av genren i stort.
   Jag är inte så vansinnigt förtjust i Watain, men efter att ha läst kapitlet om dem skulle jag gärna se en konsert, och då är jag ändå lite småljummen till konserter numera. Så här säger Vega Natas:
   "På en Watainspelning skändas varje sinne så totalt att man går upp helt i upplevelsen. Lukten av ruttet kött är så intensiv att jag kan smaka den, hettan från elden, smärtan från den upphetsade publiken och naturligtvis den rent musikaliska attacken. I det tillståndet, när sinnena är så överhettade att de trubbas av helt, kan jag hitta till en plats inom mig själv som är helt ren."
   Kapitlet har också en mening som blir väldigt rolig och bisarr om den rycks ur sitt sammanhang: "Men hur kan man vilja gå och se Watain, men inte vilja känna lukten?".
   Apropå två korpar som det vällde mask ur och var en del av scendekoren.
   Sedan hoppade jag runt lite i boken samt läste kapitlen om Pelle Dead, Black metal, Deathmetal, Av män för män. Alexandra Balogh har en intressant infallsvinkel: "Black metal handlar om våld, brutalitet och ondska. Det har inte så mycket med kön eller med sex att göra /--/ Det skulle vara fel med en naken brud på ett skivomslag, det skulle vara oseriöst. Det var bland annat det som lockade mig till genren. Som black metal-tjej var det unisex som gällde. Man klädde sig inte annorlunda än killarna. Ibland trodde folk att man var en snubbe, om man inte hade smink eller örhängen. Det tyckte jag var rätt skönt. Folk i skolan drog i mig och undrade vad jag var för något."
   En del kapitel, som det om Heavy Load tyckte jag var rätt tråkiga och en hel del hann jag inte läsa. Det får bli nästa gång jag lånar, eller köper den. Jag gillar att författarna går på djupet utan att framhäva sig själva och sina personliga funderingar. Av det jag läst verkar de inte intresserade av skönmålning, sensationsmakande eller demonisering. Jävligt bra helt enkelt.

fredag 20 januari 2012

Läsning för spruckna ögon


Eskapix fick mig att återknyta kontakten med Emilie Autumn. När hon inte sitter på dårhus gör hon såhär fina låtar.

Eskapix 1 2012 börjar med ett reportage från Frightfest av Magnus Blomdahl. Frightfest är en festival för fantastisk film med fokus på skräck. Magnus Blomdahl är mannen bakom "Äkta skräck". Lite om min egen relation till "Äkta skräck" (som jag inte ens läst): Jag blev förstås intresserad när den kom ut och när jag gick igenom vilka filmare som Blomdahl skrev om kände jag knappt igen någon av dem. När jag kollade upp dem blev jag dock fundersam över om jag verkligen skulle förmå att gilla någon. Vissa verkade mest stapla vedervärdigheter ovanpå varandra; typ någon seriemördare som stympade sina offer, autentiska spyor, kannibalism, sexuella övergrepp och så vidare. Inte för att jag har något emot att någon eller några av dem förekommer, men alla på en gång. Och sparsamt med övernaturliga inslag verkade det som. Jag vill gärna ha lite spöken och demoner.
   Då kanske det också säger desto mer om Blomdahls förmåga eftersom jag faktiskt läste hans reportage med behållning. Men det handlar trots allt om skräck - och det visar sig att han dessutom gillar Martyrs som jag tyckte mycket om - och han skriver bra. Det är helt enkelt en intressant inblick i någon annans reflektioner om en avkrok inom mörk kultur.
   På det följer Stewe Sundins novell "Spår i snö". Den handlar om Elinora, en liten flicka som flyttar till en ny ort tillsammans med sin mamma. Det verkar vara rätt vanligt att de flyttar och läsaren får följa hur flickan börjar i skola. Det finns en stillsamhet, ett dämpat tonfall i skildrinngen som skapar en effektiv kontrast till Elinoras tilltagande isolering, de övernaturliga förändringarna i hennes kropp och mammans galenskap.
   "Det hade kunnat vara samma skola som den jag gick i tidigare, bara det att byggnaderna var annorlunda. Det hade kunnat vara samma barn, fast med andra ansikten. Allt blev sig likt så snabbt, jag minns det som att det skedde på några veckor efter att jag börjat."
   Personskildringen, prosan och accelereringen mot slutet - som ljudet av en motor som plötsligt varvar upp sig varpå läsaren känner berättelsen slå in i honom/henne. Det är bra.
   Camilla Jönsson har skrivit "Strängar" om en rockmusiker som inte kan motstå att köpa en ny gitarr. Som givetvis visar sig vara något mer. Jönsson kan svänga ihop en bra historia, men jag skulle vilja att hon fann en mer egen vinkel, ett personligare tonfall, några mer idiosynkratiska bilder. Jag tycker den här novellen är bättre än flera andra jag läst av henne, särskilt slutscenerna.
   Sandra Christiansen har skrivit om en balkongvy mot världens undergång. Det är en surrealistisk berättelse med betydande inslag av erotik. Den yttersta tiden förvandlar huvudpersonen och Christiansens språk har hullingar av sensualism och poesi. Den rösten kan läsaren inte komma loss från förrän novellen är slut, om ens då.
   Patrik Centervall har skrivit om kristna vapendårar i "Men först låt oss be". Egentligen har jag samma invändning mot den som mot Jönssons novell. Jag vill ha lite till. Kanske lite djupare personskildring eller lite större tomhetskänsla eller lite blodigare jakt. Något som särskiljer den lite, lite till. Men den är helt okej läsning som den är.
   Malin Rydén skriver om livet som djurskyddsinspektör. Det är en perfekt novell. Personskildringen är bra, prosan känns nära som en ovälkommen smekning över huden, tempot är obevekligt. Ett litet bett för att väcka aptiten:
   "Kadavren hade legat omkring henne i dyngan, uppsvällda av gaser. Stanken var bedövande men utsikten var värre, som om hon svävat i skyn och tittat ned på ett landskap av dynga bestrött med hårbeväxta kullar. Istället för flockar av antiloper fanns här horder av flugor, istället för vattenhål och floder fanns här spruckna ögon och halvruttet kött."
   Martin Glännhag har skrivit om tysk expressionism och Daniel Rehnlund om Lucio Fulci. Jag övervägde att inte läsa dem, men när jag väl gjorde det så fann jag dem inspirerande. Så fel man kan ha.