torsdag 10 december 2015

Från verkligheten till det som är mer än verkligt.



Förövare. Offer. Två ord som karakteriserar skräckgenren mer än något annat. Ibland kallar jag min roman för fantasyskräck (fast helst skulle jag vilja säga mörk fantastik) och jag dikotomin förövare - offer har alltid fascinerat mig. Det är ett laddat begreppspar. Ingen vill vara förövare och alla tar avstånd från dem - ändå blir vi det då och då. Att vara ett offer är närmast ett skällsord - var det faktiskt när jag växte upp: "Ditt jävla offer!" Inte mycket har förändrats sedan dess.
Offer och förövare kan också blandas samman, det ena skyllas på den andra, användas för att skylla ifrån sig och det ena kan leda till det andra.



   Isa är ett offer, för sin far, för strukturer i samhället, men också för Janina - kvinnan som smittade henne. Förhållandet mellan Janina och Isa har verkliga förebilder varav den mest direkta är en artikel i GP om rymlingar.
   Journalisten Anna Wallberg berättar om hur flickor på rymmen fångas upp av män som vet hur de ska manipulera och utnyttja dem. Janina är förstås ingen man, men hon har så att säga identifierat sig med aggressorn, och det är något som även Isa gör när hon tar efter Janina. Det här har förstås en förebild i artikeln.

"Kristina drog med sig flera jämnåriga tjejkompisar till lägenheterna. I början tyckte hon att det kändes häftigt att kunna erbjuda dem sprit, droger och äldre killar.
- Jag blev som killarna. Jag gjorde det för att killarna tjatade på mig och för att slippa ha sex med de allra värsta, de som var äckligast."



Det här förhållandet har förstås långtgående konsekvenser, och det är det som "Borde vara död" handlar om. Något som äger sin spegelbild i verkligheten.

"- Jag träffade en tjej på Göteborgskalaset som sa att jag hade förstört hennes liv."

Isa i "Borde vara död" är en förövare. Hon lever ju faktiskt av andra människor. Hon är inte heller förmögen att döda dem snabbt och effektivt, utan hennes tillvägagångssätt är utdraget och förnedrande. Deras sista stund på jorden är ovillkorligen ett komprimerat återupplevande av de mörkaste stunderna i sina liv.
    Hon kan inte heller bara döda dem som förtjänar det enligt någon moralisk måttstock - tvärtom är det utsattheten - fattigdomen - sorgen som gör att hon kan äta dem. På sätt och vis blir offrens sorg hennes tänder, offrens förtvivlan hennes klor. I verkligheten är skadeverkningarna kanske inte alltid så tydliga som i min roman, men de finns där:

"- Jag träffade en tjej på Göteborgskalaset som sa att jag hade förstört hennes liv."

Vän af ordning frågar sig förstås varför jag måste dra in magi och fantastik i det här och inte bara skriva som det är. Men hade jag bara velat skriva "som det är" så hade inget blivit skrivet. Då hade det räckt med Anna Wallbergs artikel.

Ur "Borde vara död"





måndag 9 november 2015

Mattsson hjärta Kadhammar

Inspirationskällan kan läsas här.

Hon säger det som man inte får tala om
Han kysser henne för det
så att han får hennes löständer i sin mun
Slickar av dem
Hon säger det som andra tänker
Hon säger det som ingen annan vågar säga
Rakt och ärligt
Säger att jag är betydelselös
Så jävla fuckat värdelös
Jag är ingen författare av nationell betydelse
Jag är som plack mellan de betydelsefullas vita tänder
Nationeeeell betyyyyydelse
Bor i en stad av anonyma skuggor
Ingen intressant
Som när jag föddes i Malmö
Alla sa det var nära till kontinenten
Men nu är Malmö hippt
kontinenten är nära Malmö
Bron som en lång kuk med ollon i båda ändar som befruktar två städer
Och över allt Stockholm Aftonbladet
Sveriges internationella matchmejkingapp
Parar ihop intressanta människor med varandra
Betydelsefulla orter
Storstäder med storstäder
Sorterar bort småstäder och storstäder som är som småstäder
Sorterar bort människor som är så ointressanta att de inte kan vara med i TV-program
Betydelselösa människor
Han reser ner till de betydelselösa gatorna
Åker på spårvagnen med Hennes namn
Ensam
Alltid ensam
Bland alla Osynliga Ointressanta
Tänker och tänker och tänker
Som om det var han som skrev Mensatesten man kan göra på nätet
Finns det något här som är något att ha

Och hon håller med
Intressanta göteborgare en oxymoron


onsdag 15 juli 2015

Dagen då jag fick en diagnos på posten

Fick ett lustigt litet brev för någon dag sedan. Det innehöll en kort text som undrade varför jag gjort folk illa och att det inte framgick om jag gottgjort detta. Den anonyme brevsändaren hade dessutom skickat med en diagnosbeskrivning av psykopati/antisocial personlighetsstörning. Vad jag förstår så har jag någon av dessa enligt brevskrivaren.
Till saken hör dessutom att en annan fantastikförfattare också fått ett anonymt, men betydligt mer kortfattat brev samma dag. Och skickat från samma plats.


tisdag 2 juni 2015

Missbrukarkvinnor

Isa i "Borde vara död" är en ensam person. Hon har inget systerskap omkring sig, knappt några kompisar och inga vänner. Det beror förstås på vilket skikt hon hör hemma i. Det finns andra världar runt om oss, full av ensamhet.
Jag var på en föreläsning av representanter av Qvinnoqulan, en form av kvinnojourverksamhet som arbetar med missbrukande kvinnor. Therese Teir var en av talarna och här är hon intervjuad i Arbetaren om kvinnors ställning i missbruksvärlden:
                         

fredag 29 maj 2015

Genusanalysen

Genusanalys av "Borde vara död"


Det är fascinerande att man skriver långa "analyser" utan att läsa innantill ordentligt. Kanske man borde göra det istället för att uppleva texten. För när man kolla i själva romanen så står det så här:



Isa slåss med svans, insektspyor, knytnävar och sparkar. Hur man får det till att någon står och gömmer sig begriper jag inte. Kanske är det dålig läsförstelse.



lördag 24 januari 2015

Bunta ihop och slå ihjäl

   Hanif Bali uttalar sig i expressen om moderaternas nya syn på migrationspolitiken: "– Miljöpartiet vill till varje pris försvara status quo och det är inte hållbar situation. Vi får en ökad segregation och de som far illa är asylsökande och andra invandrargrupper. Det är der vi måste åtgärda, säger Bali"
   Om du är vit kan du inte säga emot honom.
   Han är rasifierad och det här handlar om asylsökande och invandrargrupper, så du kan inte säga emot honom.
  Fast de som använder den här typen av argumentation hittar alltid någon intressant väg ut ur sådana här dilemman. Här är ett exempel från en blogg av två iranier: "Det är dock inte bara vita som får kritik. Även rasifierade med fel “härkomst” eller utseende, i en viss debatt, kan bli avfärdade. Detta har vi blivit. När vi har diskuterat ämnet har vi fått läsa i kommentatorsfält till exempel, en för oss, helt ny form av kritik inifrån rörelsen. Att vi som MENA personer bara har befogenhet att tala för vår grupp!
På samma sätt som vita i alla år har tilldelat rasifierade identiteter, har nu vissa antirasister börjat göra samma sak. Vi ser oss inte som MENA personer. Det är ett begrepp som vi framförallt mött i rasistiska kommentatorsfält."
   Vi kan se ett annat exempel på de intersektionalistiska argumentationsmetoderna i en debatt kring en artikel av Lidija Praizovic om Yaha Hassan. En skribent på rummet författade en replik där hon skrev såhär om Lidija: "Hon gör inte skillnad på vilka erfarenheter man har om man är en blatte med muslimsk bakgrund eller om man är en blatte med kristen bakgrund."
   Vad spelar det för roll? Varför ska man plötsligt göra skillnad på det? Varför är det okej att till exempel inte göra skillnad på vilka erfarenheter cispersoner, män eller vita har för att nämna "förtryckarna" i den intersektionalistiska teoribildningen, men helt okej att plötsligt börja dela upp rasifierade beroende på geografiskt och kulturellt ursprung. Och hur långt ska man gå? Varför är MENA personer en lämplig kategorisering. Varför har en tunisier mer gemensamt med en irakier än exempelvis med en person från Gabon? Vi kanske helt enkelt ska dela upp folk efter länder? Fast det blir ju nationalistiskt ... ?
   Och nu är ju inte alla blattar ens vänster, som Bali är ett bra exempel på. Vi har till exempel Jonas Chongera från en av de värsta konflikthärdarna i världen, Kongo-Kinshasa. Han har sökt sig till sverigedemokraterna eftersom han gillar deras migrationspolitik. Jag som vit får förstås inte kritisera honom. Men han får inte heller tala om blattar som är från MENA-länderna. Bara de som är typ från mitten och södra Afrika. Men de får han väl säga vilken skit som helst om? Eller?
   Enligt ovanstående visdomar.

Suffixofobisk diskussion



   Kolla in listan ovan. En av punkterna är att man inte ska använda diagnoser som förstärkningsord. Fobi är ett ångestsyndrom och något man botar med kognitiv beteendeterapi. Jag har försökt diskutera det här och fått en lång föreläsning om olika politiska -fobier. Förutom att bli föreläst för om saker jag redan visste så var argumentet att man inte bara använde ordet fobi för ångestsyndrom. Det var ingen särskilt uttömmande argumentation. "Eftersom vi använder fobi på det här viset är det okej", liksom. "Vi" är främst vi i vänsterträsket. Och vi har förstås alltid rätt.
   Som metafor är det ganska dåligt att klistra -fobi på allt man inte gillar. Fobi är en extrem begränsning, men som läsaren kan se så är det småsaker som kan få folk att reagera. Att benämna vissa för bl*ttar till exempel. Jaha. Varför är det okej här, här och här isåfall? "Åh, men det är bl*ttarna själva som gör det", säger någon. Men snälla nån, om en del av befolkningen slänger sig med begreppet hit och dit, ska en annan del stämplas som rasister om de använder det? En regel för dig och en för mig. I vissa fall är det berätttigat för en redan existerande obalans, men om man använder det för mycket blir det bara gammaldags dubbelmoral.
   Bara för att alla "goda" människor använder -fobiorden betyder inte att det är rätt. Förr användes N-ordet av de svarta själva, som det här klippet med Malcolm X visar.
   Läste nyligen att funkofobi ska komma in i Svenska Akademiens ordlista. Men det gör det inte mer lämpligt att använda alltså.

lördag 10 januari 2015

Besatthet



   Läste en intervju med Kajsa Ekis Ekman för ett tag sedan. Hon skriver: "Jag läser allt. Romaner, fackböcker, rapporter, dokument, bloggar, skvallertidningar, Hemmets Journal, Body, Dagens Industri, London review of books, Le Monde Diplomatique, Proletären, reklambilagor, sportbilagor. Livet är kort och jag måste hinna förstå så mycket."
    Jag tänkte på när jag var likadan. När jag läste och tittade och funderade för att tränga in under ytan, för att förstå det djupaste jag förmådde. Besattheten när jag sträckte mig tunn för att omfamna ett område. Och nu tänker jag bara: Vad spelade det för roll? Vad spelar det för roll nu?
 Jag läser förstås fortfarande. Ser en och annan dokumentär. Vad jag menar är att det saknar riktning, besatthet, hängivenhet. Känsla av mening. Jag gör ungefär som jag gjort tidigare men det känns mest som jag inte vet vad jag skulle göra istället. Det är som Rust säger i True Detective: Jag följer min programmering.
   Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag fortfarande kan skriva. (Vissa tycker förstås att jag aldrig kunnat. I en recension på nätet står det till exempel om en helt annan bok att recensenten fick "Borde-vara-död-vibbar" när han började läsa en roman. Men läsningen blev lyckligtvis behagligare sedan). Förmågan borde vara vissnad, men det verkar tvärtom som om den slagit rot i det limbiska systemet. Fast även om mycket i det jag skriver om är saker som jag upplevt, känt eller har någon annan personlig förbindelse med så glömmer jag bort resten av världen när jag skriver. Det är kanske därför förmågan finns kvar. För att den får mig att glömma.




söndag 4 januari 2015

Vi måste prata om det deppofobiska samhället




Jag läste detta om hur man som deprimerad är dömd hur man än beter sig:
 "I’m caught in a trap where if I don’t perform sadness, I’m not really depressed, but if I express sadness at all to any degree, I’m annoying and boring and should stop being so self-centred."


Därför manar jag till uppror mot alla humörnormativa som definierar deprimerade kroppar med sin happy gaze. Vi måste prata om det deppofobiska samhällets förtryck. Erkänn dina humörnormativa privilegier!