Läste en intervju med Kajsa Ekis Ekman för ett tag sedan. Hon skriver: "Jag läser allt. Romaner, fackböcker, rapporter, dokument, bloggar, skvallertidningar, Hemmets Journal, Body, Dagens Industri, London review of books, Le Monde Diplomatique, Proletären, reklambilagor, sportbilagor. Livet är kort och jag måste hinna förstå så mycket."
Jag tänkte på när jag var likadan. När jag läste och tittade och funderade för att tränga in under ytan, för att förstå det djupaste jag förmådde. Besattheten när jag sträckte mig tunn för att omfamna ett område. Och nu tänker jag bara: Vad spelade det för roll? Vad spelar det för roll nu?
Jag läser förstås fortfarande. Ser en och annan dokumentär. Vad jag menar är att det saknar riktning, besatthet, hängivenhet. Känsla av mening. Jag gör ungefär som jag gjort tidigare men det känns mest som jag inte vet vad jag skulle göra istället. Det är som Rust säger i True Detective: Jag följer min programmering.
Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag fortfarande kan skriva. (Vissa tycker förstås att jag aldrig kunnat. I en recension på nätet står det till exempel om en helt annan bok att recensenten fick "Borde-vara-död-vibbar" när han började läsa en roman. Men läsningen blev lyckligtvis behagligare sedan). Förmågan borde vara vissnad, men det verkar tvärtom som om den slagit rot i det limbiska systemet. Fast även om mycket i det jag skriver om är saker som jag upplevt, känt eller har någon annan personlig förbindelse med så glömmer jag bort resten av världen när jag skriver. Det är kanske därför förmågan finns kvar. För att den får mig att glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar