*Favorit i repris*
Jag är en sådan jävla sucker på media. Den dompterar mig som en pavlovsk hund, skandalklockorna får mig att dregla. Tidigare var det polismannen kallad kapten klänning som jag blev smått besatt av, nu är det våldtäktsdebaclet i
Bjästa. Jag såg debatt på TV och Uppdrag granskning-avsnittet som tog upp det. Min favoritfeminist Katarina Wennstam var med i båda inslagen. Jag läste "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" för många år sedan och mindes vad hon skrev om våldtäktsmän som fick medhåll och sympati medan offret föraktades. Wennstam är inte mer extrem än att hon utan att blinka citerar en våldtagen tjej som säger att förövarens tjejkompisar fördömde henne hårdast. Jag minns också hur hon skrev om snygga killar som inte tycktes "behöva" våldta för att få ligga, men likafullt blev förövare.
I förhållande till offret var förövaren en form av auktoritet. Han var schysst, social och kunde fråga okända människor hur de mådde. En populär kille helt enkelt. Sådan auktoritetstro har varit aktuell nyligen i denna
parodi på ett välkänt psykologiskt experiment, som
replikerades för inte så länge sedan . Man kan också tala om blågult hedersvåld. Det är naturligtvis inte helt fel att tala om könsmaktsordning heller, detta förbjudna uttryck. Att kvinnor deltog i smutskastningen och förövaren försvaras av sin mamma förändrar ingenting. Det är trevligt att gänga med vinnarna. Vad har en förlorare att erbjuda?
Bjästafallet är också ett typexempel på hur vi förblindas av att stå mitt i etablissemangets strålglans. Allt ont förläggs till skuggorna; hos vänsterextremister, nynazister, muslimer, blattar, kriminella, psykopater och andra. "Jag förstår inte hur man kan göra så" är en vanlig fras när man konfronteras med ett beteende som är främmande för en själv. Som om man vore bättre om man inte fattar vad som får folk att ticka. Som om man skulle bete sig likadant bara för att man försöker se bakom kulisserna. Men när man bländats av sin egen strålglans är det förstås lätt att stiga rätt i skiten och då sitter man där med, låt oss säga talibanskägget i brevlådan.
Jag har skrivit om detta på ett mer globalt plan i det här
inlägget, men även i min kommande roman "
De döda fruktar födelsen". Jag citerar mig själv (eller en av mina romanfigurer, vilket faktiskt är en viss skillnad):
”Du betraktas inte som extremist, ingen lag har skapats som
kommer åt dig – eller så finns det i alla fall ingen institution som
bekymrar sig särskilt mycket om att komma åt dig och dina sam-
manhang. Du befinner dig hela tiden i samhällets mitt, i den blinda
punkten där du inte blir sedd. Det gjorde att du – bokstavligt talat
– kunde komma hur långt som helst.”