Verkligheten

Jag läser i GP att Barbara Ehrenreich, som jag skrivit om tidigare, kommit ut med en ny bok, ’Bright-sided – how the rentless promotion of positive thinking has undermined America”. Jag har läst ’Barskrapad’ och ’Körd’ och hennes senaste verk behandlar uppenbarligen ett ämne som jag fascineras av, nämligen positivt tänkande. Här menar jag inte positiv i dess mer ordinära mening utan den närmast vidskepliga avarten som sköljer över oss inom främst new age (här är ’The secret – hemligheten ’ av Byrnes ett bra exempel), och även inom viss management- och självhjälpslitteratur. Ehrenreich menar att ”Positivt tänkande är en lära med starkt auktoritära drag, som de senaste decennierna tagit kropp i såväl megakyrkor som i Vita huset/--/Ehrenreich berättar bland annat historien om Armando Falcon, en regeringstjänsteman med uppdrag att övervaka bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Han rapporterade redan 2003 att de båda jättarna var i så dåligt finansiellt skick att det kunde resultera i ”spridningseffekter av bristande likviditet på marknaden” – det vill säga finansiell härdsmälta. Efter den rapporten försökte Vita huset sparka honom. Sex år och cirka tre biljoner dollar senare står vi här.”
Byrnes skriver i sin The Secret att ett steg till att få mer pengar är att man inte får tänka att man inte har råd till något utan hela tiden skall tänka på att man kan köpa olika saker. Man ska skriva ut checker till sig själv osv och till slut ska attraktionens lag göra att man drar till sig pengar. Så Falcon borde väl helt enkelt ha skrivit ihop ett gäng positiva rapporter om bolåneinstituten han var satt att övervaka, talat med folk om hur bra de fungerade och sådär. Nu var han kritisk och då ville man varken lyssna på eller ha kvar honom.
Det kan tyckas helt självklart vid första påseende att det är bra att vara positiv. Är man trevlig mot andra är de ofta trevlig mot en själv, om man redan från början tänker att något inte ska fungera så blir det ofta en självuppfyllande profetia och så vidare. Men riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. För några månader sedan publicerades en studie i tidskriften Psychological science där kanadensiska forskare lät personer med hög och låg självkänsla upprepa frasen ”Jag är en person värd att älskas”. Studien visar att de med låg självkänsla mådde sämre efter att ha upprepat mantrat. Personer med hög självkänsla mådde däremot lite bättre, men bara lite. Personer med låg självkänsla mådde bättre när de tilläts att också ha negativa tankar om sig själva. Forskarna tror att ”överpositiva” mantran kan, precis som överdrivet beröm, locka fram motsatt reaktion och negativa tankar hos personer med låg självkänsla. Den negativa reaktionen kan då helt övermanna de positiva tankarna. De menar vidare att positivt tänkande kan hjälpa, men att det behöver vara en del i en mer omfattande terapi. Exempelvis kan personen behöva hjälp att bygga upp sitt självförtroende och sin självkänsla – istället för att försöka intala sig att saker och ting är bättre än de är i verkligheten.
’Verkligheten’ har överhuvudtaget en tendens att krångla till saker. Jävla ’verkligheten’! Den ska brinna!

Att leva och ändå inte... och så lite mer tortyr

Jag skrev för ett tag sedan om en bok som handlade om unga kvinnor som brutit sig loss - med mer eller mindre hjälp - från miljöer där hedersvåld praktiseras. Det var en bok som på sätt och vis handlar om vinnarna, även om många får leva med sina ärr. Men jag kan inte låta bli att fundera över de som fogar sig, som sväljer medicinen helt eller till hälften och hur de tänker, hur de lever sina liv.
Det finns en massa berättelser som inte handlar om dem. I en artikel läser jag om efterverkningarna av massakererna på tutsier i Rwanda läste jag följande: "På mina ständiga frågor om bearbetning och psykologiskt stöd skakade man på huvudet. Nej, nej, det där är sådant som ni i väst ägnar er åt. /--/Vid det här laget har en del tutsier förlåtit. Ändå tycks dem livet tyngre för varje år. Kanske kan det liknas vid känslan hos de judar som överlevde Förintelsen och långt senare, när de inte längre var så upptagna av att bygga upp tillvaron igen, valde att ta sina liv." Tänk att överleva och ändå var så nära döden man kan vara och ändå leva.
Nu har jag dessutom sett första avsnittet av SVTs nya serie om tortyr. Hade ingen aning om att franska militärer förde vidare sina 'lärdomar' från kolonialkriget i Algeriet till USA och latinamerika. Alltid lär man sig något nytt.

Det bara känns som tortyr

Jag skrev tidigare i inlägget antiförfattaren att jag hittade amerikanska tortyrmanualer på nätet. Manualerna tillkom långt innan Bush blev president, men det var under hans period som man öppet började försvara en del av metoderna och menade att många av 'tvångsteknikerna', som de kallas i KUBARK Counterintelligence interrogation, inte var tortyr. Innan hade man ljugit och mörkat.
Human rights watch är en organisation som publicerat flera läsvärda dokument om tortyrkarusellen, men ett av de bästa i mitt tycke är en ganska kort text, Call cruelty what it is, där skribenten drar paralleller mellan det som inte anses vara tortyr och passager i exemeplvis Solzhenitsyns Gulagarkipelagen eller Conquests bok om Stalins terrorvälde.
När man pratar om extremism brukar man prata om exempelvis kommunism och nazism och hur de, trots att de står emot varandra, möts liksom i en cirkel. I mitten av cirkeln finns förstås alla hederliga och sunda människor som håller balansen och väljer den gyllene medelvägen och så vidare. Men om människor i mitten gör samma sak som extremisterna, hur är det då?

Intryck

Jag arbetar – som det står i min presentation – på ett kommunalt långtidsboende för hemlösa i Göteborg. Idag var jag och min kollega och uträttade lite ärenden på ett systerboende. Vi visste att en kvinna som tidigare bott hos oss hade flyttat in där och när vi hörde att hon befann sig i allmännrummet så gick vi dit för att hälsa på henne. Kvinnan blev väldigt glad över att se min kollega, men när hon fick syn på mig ropade hon ”Men det är ju Pål!”, gav mig flera slag med knytnäven mot bröstet/axeln och sade ”Din jävla fitta!”. Sedan kramade hon om mig och började gråta.
Personal som stod och såg på uppträdet sade att jag måste ha gjort ett jävla intryck på henne när hon bodde hos oss.

Fuskbygge av romanperson

Det finns en bok som heter ”De övergivnas armé” som handlar om hur hemskt och destruktivt det är att spela rollspel. Den kom ut för rätt länge sedan och har en snygg titel med ett snyggt omslag och ett innehåll som stinker.
Bilden är hämtad från ett vampyrlajv i Malmö som jag var med på. Man hade lite performance och sådant på lajvet och jag högläste en novell som förmodligen var lång och tröttsam att lyssna på. Folk var utklädda och sminkade på intressanta vis men ingen var på nivå med mannen på omslaget. Sydsvenskan var där och gjorde ett stort reportage. Det är därifrån bilden ursprungligen är hämtad. Mig nämnde de inte alls de jävla murvlarna. En dag ska jag hämnas :(
När jag skulle bygga en av huvudpersonerna i "De döda fruktar födelsen" bestämde jag mig för att använda en del av min bakgrund för att konstruera honom. Till en början var han tänkt att vara 'jag' rakt av. Det blev han förstås inte. Istället framträdde en en ängsligt tillrättalagd bild av mig själv som inte riktigt kunde inta texten. Jag insåg att jag måste distansera mig rejält från min romanperson om jag skulle kunna vara sann mot den. Som Oscar Wilde skriver (i Dorian Gray, tror jag); "En mask avslöjar mer än ett ansikte". Istället för att skriva fram något slags urvattnad version av mig själv tänkte jag opererad in bitar av mig i en helt annan gestalt. Ganska snabbt mindes jag den frackklädde mannen från vampyrlajvet och använde honom som en ram för att utveckla karaktären. Eftersom jag nyligen hade läst en biografi över Oscar Wilde försökte jag ge min romanperson drag av hans väsen, något av den där eleganta förkonstlingen som står i sådan kontrast till den prestigelösa medkänsla Wilde många gånger gav uttryck för under sitt liv. Det passade också ihop med figurens yttre som man kunde se som en modern variant av Wildes kombination av tillgjordhet och upproriskhet.

Jack Sparrow som demokratisk förkämpe

Under helgen har Karin varit bortrest med min dotter. Jag var hemma med min son och tänkte att vi kunde se Pirates of the Caribbean som han velat se länge. Det är bara han som velat se dem förstås, inte jag, jag är djup för det mesta och när jag är ytlig så ser jag inte skit från Disney frivilligt. Nej minsanna...
Måste erkänna att det var rätt kul om än någon enformigt. Vi såg alla tre filmerna, och jag läste texten för honom. Egentligen kan han läsa texten själv numera men han sa att han tyckte det var trevligt när jag läste den för honom och det är ju lite gulligt så han fick som han ville.
Jag kommer förstås att tänka på något annat som jag läste om pirater för en massa år sedan, nämligen att de faktiskt var föregångare till våra dagars demokrati, med en kapten som kunde avsättas, maktdelning och förhållandevis solidariska regler. Naturligtvis levde de ofta ett hårt och grymt liv, men å andra sidan så var livet på lagliga skepp, vare sig dessa var orienterade mot handel eller krig, inte särskilt trevliga utan präglade av ett skoningslöst klassamhälle.
Jag läste om piraternas demokratiska tendenser i en publikation som hette "Anarkistisk tidskrift" för första gången. När jag nämnde mina nyvunna kunskaper för någon annan så kunde det hända att de bara skrattade bort det, särskilt om jag nämnde var jag läste det. Nu kan man läsa om det i Svenskan.

Bandidos, Vännerna och ni andra - motstånd är meningslöst

Stewe har ett inlägg på sin blogg där jag och ett par andra figurerar med bilder. Känns som man är med i något slags desperadogäng när man tittar på bildsviten. "Skymning över Hisingen" är ju en jävligt bra titel med tanke på hur mycket gängrelaterat som hände där. Både kampen mellan X-team och Vännerna och mellan Biskopsgården-Backa där mer etablerade gäng som Asir, Red and White Crew spelade i bakgrunden försiggick till stora delar på Hisingen. Men det räcker med att Stewe slänger upp de där bilderna för att jag skall få in "helkopterrån" i kommentarerna och se framför mig hur vi tar över narkotika- och vapenhandel... :D