onsdag 25 maj 2016

Dödsmusik från Chengdu

Min novell "Dödsmusik" är utkommen på Swedishzombie. Den kom till som ett sätt att ta tillvara upplevelserna av en miniturné i Chengdu som anordnades av min vän Lan Xu. Den är också ett uttryck för min fascination för Pelle Dead, sångaren i svartmetallgruppen Mayhem.
Pelle Dead, den svenske sångaren i norska bandet Mayhem


Euronymous foto av Dead när han begått självmord som skivomslag



Framträdande på The Bookworm i Chengdu

torsdag 19 maj 2016

Arv och miljö

Är vi oskrivna blad som omgivning och uppfostrare klottrar fulla med beteenden, eller maskiner som styrs av genetisk programmering? Varför blir vissa i samma syskonskara kriminella och andra inte? Är det alltid dåligt att vara psykopat? Har du någonsin undrat över något av detta rekommenderar jag Min genetiska upptäcksresa.

onsdag 6 april 2016

Kan arbetarlitteratur se ut hur som helst?

"Hjälp mig Marduk och Belsebub, imorgon är det lönesamtal ..."


   Lyssnade på senaste Fantastisk podd, denna gång av Stockholmsgruppen. Avsnittet heter "Stil och ton", och Boel Bermann kastar ut frågan om inte fantasyn är den nya arbetarlitteraturen. Det utlöser en diskussion där Anders Björkelid säger: Arbetarlitteraturen ville skildra en faktisk verklighet /--/ De ville ju vara samhällsomstörtande, men de ville ju faktiskt skildra något befintligt. /--/ Jag tycker ju om det, men jag tycker att det är en skillnad för att det är ... arbetarlitteraturen är ju utpräglat mimetisk, det är ju verkligen inte fantasyn, eller science fiction eller skräcken ..."

Äntligen fick vi arbetskläder


   Och här är Björkelid helt ute och felorienterar. Som alla annan litteratur förändras arbetarlitteraturen. Det fina med att använda fantastik är att man kan gå ut över det utpräglat mimetiska, inte att det inte finns där. Henrik Johansson gör till exempel det redan i romanen "Av kött och blod", och även i den senaste novellsamlingen, vilket Livsmedelsarbetarnas tidning "Mål och medel" gör, där recensenten förklarar en av fördelarna med att inte låta sig begränsas till en bokstavstrogen tolkning av verkligheten: "Det är själva uppskruvningen – att bli osäker och inte känna igen det välbekanta – som är behållningen av att läsa Henrik Johanssons noveller och dikter."
I "Borde vara död" skildrar jag människor på samhällets botten, samt socialarbetare. Skildringen är många gånger utpräglat mimetisk, men blandar det med inslag av fantastik. Dessa är gestaltningar som går ut över den avbildande beskrivningen. Isa är till exempel en gestaltning av inkomstförhållanden som man kan läsa i om "Statussyndromet"av Marmot. Det finns ett litet omnämnande av Marmot i samband med den ökända scenen där Sebastian är tvungen att tvätta ur en nerbajsad källardusch som den uppmärksamme läsaren kan använda för att nysta vidare.
Chefen gnäller alltid om hur ensamt det är på toppen











lördag 2 april 2016

Den extrema mitten

*Favorit i repris*


Jag är en sådan jävla sucker på media. Den dompterar mig som en pavlovsk hund, skandalklockorna får mig att dregla. Tidigare var det polismannen kallad kapten klänning som jag blev smått besatt av, nu är det våldtäktsdebaclet i Bjästa. Jag såg debatt på TV och Uppdrag granskning-avsnittet som tog upp det. Min favoritfeminist Katarina Wennstam var med i båda inslagen. Jag läste "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" för många år sedan och mindes vad hon skrev om våldtäktsmän som fick medhåll och sympati medan offret föraktades. Wennstam är inte mer extrem än att hon utan att blinka citerar en våldtagen tjej som säger att förövarens tjejkompisar fördömde henne hårdast. Jag minns också hur hon skrev om snygga killar som inte tycktes "behöva" våldta för att få ligga, men likafullt blev förövare.
I förhållande till offret var förövaren en form av auktoritet. Han var schysst, social och kunde fråga okända människor hur de mådde. En populär kille helt enkelt. Sådan auktoritetstro har varit aktuell nyligen i denna parodi på ett välkänt psykologiskt experiment, som replikerades för inte så länge sedan . Man kan också tala om blågult hedersvåld. Det är naturligtvis inte helt fel att tala om könsmaktsordning heller, detta förbjudna uttryck. Att kvinnor deltog i smutskastningen och förövaren försvaras av sin mamma förändrar ingenting. Det är trevligt att gänga med vinnarna. Vad har en förlorare att erbjuda?
Bjästafallet är också ett typexempel på hur vi förblindas av att stå mitt i etablissemangets strålglans. Allt ont förläggs till skuggorna; hos vänsterextremister, nynazister, muslimer, blattar, kriminella, psykopater och andra. "Jag förstår inte hur man kan göra så" är en vanlig fras när man konfronteras med ett beteende som är främmande för en själv. Som om man vore bättre om man inte fattar vad som får folk att ticka. Som om man skulle bete sig likadant bara för att man försöker se bakom kulisserna. Men när man bländats av sin egen strålglans är det förstås lätt att stiga rätt i skiten och då sitter man där med, låt oss säga talibanskägget i brevlådan.
Jag har skrivit om detta på ett mer globalt plan i det här inlägget, men även i min kommande roman "De döda fruktar födelsen". Jag citerar mig själv (eller en av mina romanfigurer, vilket faktiskt är en viss skillnad):

”Du betraktas inte som extremist, ingen lag har skapats som
kommer åt dig – eller så finns det i alla fall ingen institution som
bekymrar sig särskilt mycket om att komma åt dig och dina sam-
manhang. Du befinner dig hela tiden i samhällets mitt, i den blinda
punkten där du inte blir sedd. Det gjorde att du – bokstavligt talat
– kunde komma hur långt som helst.”

fredag 8 januari 2016

Lysande undantag

Roligt att "Borde vara död" kan smyga sig in på Aftonbladets kultursidor efter en så här lång tid ...

torsdag 10 december 2015

Från verkligheten till det som är mer än verkligt.



Förövare. Offer. Två ord som karakteriserar skräckgenren mer än något annat. Ibland kallar jag min roman för fantasyskräck (fast helst skulle jag vilja säga mörk fantastik) och jag dikotomin förövare - offer har alltid fascinerat mig. Det är ett laddat begreppspar. Ingen vill vara förövare och alla tar avstånd från dem - ändå blir vi det då och då. Att vara ett offer är närmast ett skällsord - var det faktiskt när jag växte upp: "Ditt jävla offer!" Inte mycket har förändrats sedan dess.
Offer och förövare kan också blandas samman, det ena skyllas på den andra, användas för att skylla ifrån sig och det ena kan leda till det andra.



   Isa är ett offer, för sin far, för strukturer i samhället, men också för Janina - kvinnan som smittade henne. Förhållandet mellan Janina och Isa har verkliga förebilder varav den mest direkta är en artikel i GP om rymlingar.
   Journalisten Anna Wallberg berättar om hur flickor på rymmen fångas upp av män som vet hur de ska manipulera och utnyttja dem. Janina är förstås ingen man, men hon har så att säga identifierat sig med aggressorn, och det är något som även Isa gör när hon tar efter Janina. Det här har förstås en förebild i artikeln.

"Kristina drog med sig flera jämnåriga tjejkompisar till lägenheterna. I början tyckte hon att det kändes häftigt att kunna erbjuda dem sprit, droger och äldre killar.
- Jag blev som killarna. Jag gjorde det för att killarna tjatade på mig och för att slippa ha sex med de allra värsta, de som var äckligast."



Det här förhållandet har förstås långtgående konsekvenser, och det är det som "Borde vara död" handlar om. Något som äger sin spegelbild i verkligheten.

"- Jag träffade en tjej på Göteborgskalaset som sa att jag hade förstört hennes liv."

Isa i "Borde vara död" är en förövare. Hon lever ju faktiskt av andra människor. Hon är inte heller förmögen att döda dem snabbt och effektivt, utan hennes tillvägagångssätt är utdraget och förnedrande. Deras sista stund på jorden är ovillkorligen ett komprimerat återupplevande av de mörkaste stunderna i sina liv.
    Hon kan inte heller bara döda dem som förtjänar det enligt någon moralisk måttstock - tvärtom är det utsattheten - fattigdomen - sorgen som gör att hon kan äta dem. På sätt och vis blir offrens sorg hennes tänder, offrens förtvivlan hennes klor. I verkligheten är skadeverkningarna kanske inte alltid så tydliga som i min roman, men de finns där:

"- Jag träffade en tjej på Göteborgskalaset som sa att jag hade förstört hennes liv."

Vän af ordning frågar sig förstås varför jag måste dra in magi och fantastik i det här och inte bara skriva som det är. Men hade jag bara velat skriva "som det är" så hade inget blivit skrivet. Då hade det räckt med Anna Wallbergs artikel.

Ur "Borde vara död"





måndag 9 november 2015

Mattsson hjärta Kadhammar

Inspirationskällan kan läsas här.

Hon säger det som man inte får tala om
Han kysser henne för det
så att han får hennes löständer i sin mun
Slickar av dem
Hon säger det som andra tänker
Hon säger det som ingen annan vågar säga
Rakt och ärligt
Säger att jag är betydelselös
Så jävla fuckat värdelös
Jag är ingen författare av nationell betydelse
Jag är som plack mellan de betydelsefullas vita tänder
Nationeeeell betyyyyydelse
Bor i en stad av anonyma skuggor
Ingen intressant
Som när jag föddes i Malmö
Alla sa det var nära till kontinenten
Men nu är Malmö hippt
kontinenten är nära Malmö
Bron som en lång kuk med ollon i båda ändar som befruktar två städer
Och över allt Stockholm Aftonbladet
Sveriges internationella matchmejkingapp
Parar ihop intressanta människor med varandra
Betydelsefulla orter
Storstäder med storstäder
Sorterar bort småstäder och storstäder som är som småstäder
Sorterar bort människor som är så ointressanta att de inte kan vara med i TV-program
Betydelselösa människor
Han reser ner till de betydelselösa gatorna
Åker på spårvagnen med Hennes namn
Ensam
Alltid ensam
Bland alla Osynliga Ointressanta
Tänker och tänker och tänker
Som om det var han som skrev Mensatesten man kan göra på nätet
Finns det något här som är något att ha

Och hon håller med
Intressanta göteborgare en oxymoron