Läsning för spruckna ögon

Eskapix fick mig att återknyta kontakten med Emilie Autumn. När hon inte sitter på dårhus gör hon såhär fina låtar.

Eskapix 1 2012 börjar med ett reportage från Frightfest av Magnus Blomdahl. Frightfest är en festival för fantastisk film med fokus på skräck. Magnus Blomdahl är mannen bakom "Äkta skräck". Lite om min egen relation till "Äkta skräck" (som jag inte ens läst): Jag blev förstås intresserad när den kom ut och när jag gick igenom vilka filmare som Blomdahl skrev om kände jag knappt igen någon av dem. När jag kollade upp dem blev jag dock fundersam över om jag verkligen skulle förmå att gilla någon. Vissa verkade mest stapla vedervärdigheter ovanpå varandra; typ någon seriemördare som stympade sina offer, autentiska spyor, kannibalism, sexuella övergrepp och så vidare. Inte för att jag har något emot att någon eller några av dem förekommer, men alla på en gång. Och sparsamt med övernaturliga inslag verkade det som. Jag vill gärna ha lite spöken och demoner.
   Då kanske det också säger desto mer om Blomdahls förmåga eftersom jag faktiskt läste hans reportage med behållning. Men det handlar trots allt om skräck - och det visar sig att han dessutom gillar Martyrs som jag tyckte mycket om - och han skriver bra. Det är helt enkelt en intressant inblick i någon annans reflektioner om en avkrok inom mörk kultur.
   På det följer Stewe Sundins novell "Spår i snö". Den handlar om Elinora, en liten flicka som flyttar till en ny ort tillsammans med sin mamma. Det verkar vara rätt vanligt att de flyttar och läsaren får följa hur flickan börjar i skola. Det finns en stillsamhet, ett dämpat tonfall i skildrinngen som skapar en effektiv kontrast till Elinoras tilltagande isolering, de övernaturliga förändringarna i hennes kropp och mammans galenskap.
   "Det hade kunnat vara samma skola som den jag gick i tidigare, bara det att byggnaderna var annorlunda. Det hade kunnat vara samma barn, fast med andra ansikten. Allt blev sig likt så snabbt, jag minns det som att det skedde på några veckor efter att jag börjat."
   Personskildringen, prosan och accelereringen mot slutet - som ljudet av en motor som plötsligt varvar upp sig varpå läsaren känner berättelsen slå in i honom/henne. Det är bra.
   Camilla Jönsson har skrivit "Strängar" om en rockmusiker som inte kan motstå att köpa en ny gitarr. Som givetvis visar sig vara något mer. Jönsson kan svänga ihop en bra historia, men jag skulle vilja att hon fann en mer egen vinkel, ett personligare tonfall, några mer idiosynkratiska bilder. Jag tycker den här novellen är bättre än flera andra jag läst av henne, särskilt slutscenerna.
   Sandra Christiansen har skrivit om en balkongvy mot världens undergång. Det är en surrealistisk berättelse med betydande inslag av erotik. Den yttersta tiden förvandlar huvudpersonen och Christiansens språk har hullingar av sensualism och poesi. Den rösten kan läsaren inte komma loss från förrän novellen är slut, om ens då.
   Patrik Centervall har skrivit om kristna vapendårar i "Men först låt oss be". Egentligen har jag samma invändning mot den som mot Jönssons novell. Jag vill ha lite till. Kanske lite djupare personskildring eller lite större tomhetskänsla eller lite blodigare jakt. Något som särskiljer den lite, lite till. Men den är helt okej läsning som den är.
   Malin Rydén skriver om livet som djurskyddsinspektör. Det är en perfekt novell. Personskildringen är bra, prosan känns nära som en ovälkommen smekning över huden, tempot är obevekligt. Ett litet bett för att väcka aptiten:
   "Kadavren hade legat omkring henne i dyngan, uppsvällda av gaser. Stanken var bedövande men utsikten var värre, som om hon svävat i skyn och tittat ned på ett landskap av dynga bestrött med hårbeväxta kullar. Istället för flockar av antiloper fanns här horder av flugor, istället för vattenhål och floder fanns här spruckna ögon och halvruttet kött."
   Martin Glännhag har skrivit om tysk expressionism och Daniel Rehnlund om Lucio Fulci. Jag övervägde att inte läsa dem, men när jag väl gjorde det så fann jag dem inspirerande. Så fel man kan ha.