Detta är verkligheten

Shining - Claws of Perdition by noir-desir
Så var det dags igen. Jag är så trött på att läsa snusförnuftiga analyser med meningar som "Det är liksom lättare att hantera hot i form av en vampyr eller en demon än den sortens diffusa hotbilder som vi lever med idag - ekonomisk kollaps, miljöförstöring, kärnkraftsolyckor."
Den här gången är det Heberlein som får bre ut sig på en helsida om skräck i DN. Hon refererar lite till Ajvide-Lindqvist, Theorin och lite annat smått och gott och analyserar skräckläsaren. Som givetvis framstår som lätt efterbliven. Någon som tar sin tillfykt till vampyrer för att han inte pallar med det mer diffusa blodsugandet som exempelvis vårt finanssystem sysslar med.
   Jag leder en kurs i att skriva skräck och fantasy och till denna hade jag med mig "Hälsans mysterium" av Antonovsky. Lite kort handlar den om att författaren kom fram till att de judar som mådde bäst efter sin vistelse i koncentrationslägren också hade en särskild inställning till livet. De upplevde världen som begripliglig, dvs förnuftsmässigt gripbar, möjlig att hantera samt meningsfull. Skräck handlar helt enkelt om människor som befinner sig i situationer som vänder upp och ner på de begreppen. Skräck är också ett specifikt sätt att gestalta förlusten av begriplighet, oförmågan att hantera tillvaron och förlusten av mening. Lovecraft som Heberlein uppehåller sig vid gestaltar detta på ett mycket tydligt vis. Monstren är oftast obegripliga - vilket till och med uttrycks av Lovecraft genom att beskriva dem med en radda adjektiv - och omöjliga att överkomma. Om huvudpersonen inte dör beror det mer på att de övernaturliga varelserna helt enkelt inte lade märke till honom/henne eller inte har något intresse av  personen ifråga. Det här är varken demoner eller änglar, bara mäktiga väsen med sina egna intressen och prioriteringar. Mötet med dem förorsakar ofta en känsla av meningslöshet och medvetenhet om tillvarons skörhet hos huvudpersonen.
   All konst handlar om gestaltning och avgränsning. I en roman som är bokstavstroget realistisk gestaltas miljöförstöring och liknande av enskilda människor och händelser. Det är likadant i skräcklitteraturen, förutom att man där har möjligheten att föra in fantastik i sina gestaltningar. Franzen använder sig till exempel av en familj för att gestalta hur USA förändrats. Eller är det så att det liksom känns lättare att hantera en enskild familjs vedermödor än att skildra ekonomisk kollaps, miljöförstöring och kärnkraftsolyckor?
   Jag läser skräck för att jag känner igen mig i den. Som jämförelse känner jag till exempel inte igen mig särskilt i Underdog av Flygt. Det nördiga och nostalgiska uppräknandet av tidstypiska detaljer tröttar mig bara. Känns verkligen som ett rotande i symboler för det välbekanta, ett besvärjande av nutiden genom att grotta ner sig i det förflutnas förtecken. Hans sexito-sjuttiotal var inte mitt. Mitt hade med människor och känslor att göra, mitt hade andra förtecken trots att jag växte upp i ungefär samma Malmö. Däremot känner jag igen mig i den litenhet som Lovcrafts huvudpersoner upplever, deras rädsla för en tillvaro de inte kan hantera. Det liknar nämligen mer min egen upplevelse av exempelvis uppväxt och skola. Liknar på ett metaforiskt plan. Inte ens i mitt eget hem gick det omkring människor med fiskfjäll. Men känslan av främlingskap, av närmast slumpmässigt våld mot kropp och psyke, upplevelsen av en omgivning som med lätthet kunde överträda ens gränser är något jag kan relatera till. Det är också vad jag försöker förmedla när jag själv skriver fantastik. Det övernaturliga blir en metafor, en katalysator. Och jag tror att det finns fler därute som har ett sådant förhållandet till skräck. Ett där de inte bara använder det som något slags snuttefilt med fläckar av syntetblod för att gömma sig.