söndag 16 oktober 2011

Detta är verkligheten


Shining - Claws of Perdition by noir-desir
Så var det dags igen. Jag är så trött på att läsa snusförnuftiga analyser med meningar som "Det är liksom lättare att hantera hot i form av en vampyr eller en demon än den sortens diffusa hotbilder som vi lever med idag - ekonomisk kollaps, miljöförstöring, kärnkraftsolyckor."
Den här gången är det Heberlein som får bre ut sig på en helsida om skräck i DN. Hon refererar lite till Ajvide-Lindqvist, Theorin och lite annat smått och gott och analyserar skräckläsaren. Som givetvis framstår som lätt efterbliven. Någon som tar sin tillfykt till vampyrer för att han inte pallar med det mer diffusa blodsugandet som exempelvis vårt finanssystem sysslar med.
   Jag leder en kurs i att skriva skräck och fantasy och till denna hade jag med mig "Hälsans mysterium" av Antonovsky. Lite kort handlar den om att författaren kom fram till att de judar som mådde bäst efter sin vistelse i koncentrationslägren också hade en särskild inställning till livet. De upplevde världen som begripliglig, dvs förnuftsmässigt gripbar, möjlig att hantera samt meningsfull. Skräck handlar helt enkelt om människor som befinner sig i situationer som vänder upp och ner på de begreppen. Skräck är också ett specifikt sätt att gestalta förlusten av begriplighet, oförmågan att hantera tillvaron och förlusten av mening. Lovecraft som Heberlein uppehåller sig vid gestaltar detta på ett mycket tydligt vis. Monstren är oftast obegripliga - vilket till och med uttrycks av Lovecraft genom att beskriva dem med en radda adjektiv - och omöjliga att överkomma. Om huvudpersonen inte dör beror det mer på att de övernaturliga varelserna helt enkelt inte lade märke till honom/henne eller inte har något intresse av  personen ifråga. Det här är varken demoner eller änglar, bara mäktiga väsen med sina egna intressen och prioriteringar. Mötet med dem förorsakar ofta en känsla av meningslöshet och medvetenhet om tillvarons skörhet hos huvudpersonen.
   All konst handlar om gestaltning och avgränsning. I en roman som är bokstavstroget realistisk gestaltas miljöförstöring och liknande av enskilda människor och händelser. Det är likadant i skräcklitteraturen, förutom att man där har möjligheten att föra in fantastik i sina gestaltningar. Franzen använder sig till exempel av en familj för att gestalta hur USA förändrats. Eller är det så att det liksom känns lättare att hantera en enskild familjs vedermödor än att skildra ekonomisk kollaps, miljöförstöring och kärnkraftsolyckor?
   Jag läser skräck för att jag känner igen mig i den. Som jämförelse känner jag till exempel inte igen mig särskilt i Underdog av Flygt. Det nördiga och nostalgiska uppräknandet av tidstypiska detaljer tröttar mig bara. Känns verkligen som ett rotande i symboler för det välbekanta, ett besvärjande av nutiden genom att grotta ner sig i det förflutnas förtecken. Hans sexito-sjuttiotal var inte mitt. Mitt hade med människor och känslor att göra, mitt hade andra förtecken trots att jag växte upp i ungefär samma Malmö. Däremot känner jag igen mig i den litenhet som Lovcrafts huvudpersoner upplever, deras rädsla för en tillvaro de inte kan hantera. Det liknar nämligen mer min egen upplevelse av exempelvis uppväxt och skola. Liknar på ett metaforiskt plan. Inte ens i mitt eget hem gick det omkring människor med fiskfjäll. Men känslan av främlingskap, av närmast slumpmässigt våld mot kropp och psyke, upplevelsen av en omgivning som med lätthet kunde överträda ens gränser är något jag kan relatera till. Det är också vad jag försöker förmedla när jag själv skriver fantastik. Det övernaturliga blir en metafor, en katalysator. Och jag tror att det finns fler därute som har ett sådant förhållandet till skräck. Ett där de inte bara använder det som något slags snuttefilt med fläckar av syntetblod för att gömma sig.

32 kommentarer:

  1. Ja, ölandsdeckare har ju mycket med skräck att göra...
    Bra skrivet, och att man inte känner igen sig i allmänna uppväxtskildringar är väl bra det, för det kan tyda på att man har något annat att berätta. Att man tillhör ett alternativ.

    SvaraRadera
  2. Jag ska länka till artikeln när den kommer upp på nätet. Hon tar upp fler exempel än Theorin, men just ur skräcksynpunkt känns han väl som ett exempel i marginalen.
    Jag är mest trött på det här slentrianmässiga tänket. Jag har stött på det så många gånger. Hon är doktor i etik. Håll sig till det då. Snacka inte om vad jag och alla andra får ut av skräck. Skräck och fantastikläsning måste alltid förklaras, och helst med att man söker någon jävla trygghet. Det blir så förenklat. Det finns liksom inte flera nivåer där olika människor söker olika saker olika mycket.

    SvaraRadera
  3. Bra text :) Ja, det finns en miljard skäl, och det ändras ju från stund till stund. Tvärtom så behöver jag den avgränsade världen i litteraturen för att överhuvudtaget kunna urskilja och se några samband utanför, och onekligen ger det en ökad förståelse för andras situationer (karaktärerna i "romaner" uppfattar jag i regel som bjäbbiga idioter för jag fattar inte :(). Eller som ett försök till åderlåtning. Just skräcken handlar nog framförallt om texturer, att hitta en överlappning på vad jag själv känner (metaforiskt ja). Plus att jag gillar när skallen gör kullebyttor, den där svindeln av nya upplevelser innan den vant sig och greppat, av att bryta sig ut. Fast vill jag hitta karaktärer som går att begripa sig på blir det typ kafka.. :S

    SvaraRadera
  4. Jo, det där med något som får skallen att göra kullerbyttor är också en del i njutningen :-) Mieville är en författare som skriver något vettigt om monster:
    "Monsters are highly polysemic — you can use them to “mean” almost anything. And the same monster can have four or five contradictory meanings in the same film or book.

    Take Frankenstein’s monster for example. In Mary Shelley’s original book the monster does not simply represent knowledge beyond what people should know. It is not initially destructive — the violence only emerges after Frankenstein abandons his creation.

    So on the one hand, it’s a horrific expression of our anxiety about not taking responsibility for our investigations and actions. But on the other hand, Frankenstein’s monster is clearly a figure of sympathy.

    SvaraRadera
  5. Mycket bra skrivet!

    Heberleins text ger ju onekligen känslan av att det inte finns någon medarbetare på DN (fölrutom Strage och Thente, möjligtvis) som ens skulle kunna namnge någon svensk skräckförfattare förutom John Ajvide Lindqvist. Theorin liksom? Den där boken som hon nämner innehåller ju inte ens några älvor eller troll, så det var verkligen sämsta tänkbara exempel.

    Problemet med skribenter som Heberlein är att de bara utgår från sig själva. "Varför skulle JAG kunna tänka mig att läsa skräck" Utan att reflektera över att vi är ganska många som identifierar oss och känner oss mer hemma i skräcklitteraturens labyrinter än i någon chicklitt eller vardagssmetig livspusselroman.

    SvaraRadera
  6. Jo, jag tänkte också på det. Heberleins text säger mer om hennes egen inställning till skräck, vad hon eventuellt får ut av det. Eller vad hon lärt sig att få ut av det. Det handlar ju också om att tillägna sig, att utveckla sin smak.

    SvaraRadera
  7. Fast skräck KAN vara terapeutiskt - också. För egen del ser jag t ex ett väldigt tydligt samband mellan en pubertet präglad av sjukdom och dödsfall i släkten och mitt totalomfamnande av Stephen King. I valet mellan besök till onkologen och vampyrer i Maine var det aldrig något snack om vad som kändes mest lätthanterligt och mindre läskigt. Även om en sådan ingång i skräckens funktioner och lockelser är fullt möjlig så är den naturligtvis bara en av dem. Idag läser jag ju inte skräck främst för att fly verkligheten och/eller kanalisera min allmänna ångest över sakernas tillstånd. Jag läser skräck för att jag gillar det och - ja - ibland för att jag känner igen mig mer i den verkligheten än i Martina Haags tokroligheter och alla diskbänksgrå skilsmässoromaner. Och du har förstås rätt i att Heberlein både generaliserar å det grövsta och uppvisar en brist på insikt i genren. Själv fnissade jag lite åt att hon avslutar det hela med att fråga var vättarna är i den svenska nutidsskräcken. En vätt(e)skräckis har ju redan skrivits (låt så vara att det inte var en särskilt lyckad roman...). Lite research, kanske? Blir överlag irriterad och trött på oinsatta skribenter som skriver om skräck och enbart nämner John Ajvide Lindqvist.

    SvaraRadera
  8. Heberleins åsikter är något jag sett många gånger genom åren, alltid i samband med olika typer av fantastik. Man orkar inte med världen och flyr in i Midgård eller vad det nu är. Och det funkar säkert så för vissa. Men inte alla, och nu när hon har en sida på sig så kanske hon kunde göra en analys som höjer sig över gäspnivån lite.
    Som jag skriver i kommentarerna läser finns det väl snarare ett kluster av anledningar till att man läser skräck eller annan fantastik.

    SvaraRadera
  9. Att litteratur är terapeutisk är inte så konstigt heller. Och helt i sin ordning. Mina löprundor är terapeutiska t ex. Jag mår bra av de ämnen som frigörs. Sex är terapeutiskt. Oxytocin frigörs. Sedan kan vi krångla till det riktigt och reflektera över att den som går i terapi ofta genomgår ett skede där det känns sämre.
    Men jag tycker inte ens att hon skriver det. Skräck är tvärtom något man retirerar in i när man inte pallar trycket liksom. Något man tydligen inte gör med, eh, vanlig litteratur.

    SvaraRadera
  10. Bra replik. När jag läste Heberleins artikel blev jag på ett sätt glad över att det ytterligare är en artikel som pekar i riktningen att skräck börjar komma allt mer i svensk litteratur - bara det faktum att ämnet får en plats på DN:s kultursida är bra för genren. MEN grejen är att de tar till en skribent som egentligen inte kan någonting om själva genren, vilket egentligen bara visar på DN:s brist på kunskap. Detta verkar flera medier lida av, de har inga medarbetare som är insatta, samtidigt som de vill vara aktuella och snacka om det som alla andra snackar om. Exempelvis var det någon tidning (minns inte vilken nu) som gjorde en artikel om fantasylitteratur med om möjligt ännu sämre koll på saker och ting. Har även kontakt med en lokaltidning som erkänner att de "borde göra något med fantastik-litteratur men att de inte har några recensenter som kan genren". Det är iochför sig bra att de inte recenserar då, de är iaf medvetna om sin okunskap. Ett undantag är Inga-Lina Lindqvist som skrev ett väldigt insatt reportage i Aftonbladet, med en analys som verkligen hade ett innehåll.

    SvaraRadera
  11. Hej Frida!
    Tror att du menar artikeln som jag skrev en replik på och som man kan hitta här på bloggen:
    http://varldenskabrinna.blogspot.com/2011/08/roliga-saker-fran-papperskorgen.html

    SvaraRadera
  12. Hmm. Har läst artikeln nu, är det inte så att människor traditionsenligt har använt berättarkonsten för göra världen till ett begrepp de kan relatera till och handskas med ..alltså för att möta den, vinklar hon det inte konstigt? Fast nu tänker jag längre tillbaks än hon gör, mer på typ myter och sägner men har principen ändrats? Jag tycker inte heller att hon pratar så mycket om terapi, utan mer om någon sorts retarderad fegisflyckt (inget om någon bearbetning eller utveckling)

    Existentialismen och ifrågasättandet av gränser och tillvaron känns mer som ett tecken på att folk tänker... är det inte lite av grejen med litteratur =&

    SvaraRadera
  13. Intressant diskussion!

    Fast jag hakade upp mig på meningen "Skräck handlar helt enkelt om att människor som befinner sig i situationer som vänder upp och ner på de begreppen." Verkar fattas något där? Det var annars den allra intressantaste biten, tycker jag.

    SvaraRadera
  14. Jo precis, efterbliven fegisflykt. Inte ens väpnad reträtt till gerillalägret.

    SvaraRadera
  15. Åka: Det är kanske lite otydligt. Begreppen som vänds upp och ner är begriplighet, hanterbarhet pch meningsfullhet. Om det var det du menade.

    SvaraRadera
  16. Och så tog jag bort ett ord som ställde till meningen. Jag är lite halvdan med min redigering av blogginlägg.

    SvaraRadera
  17. Jo, jag redigerar inte heller mina blogginlägg särskilt omsorgsfullt (ha!). Det var onekligen så att det saknade ordet förvirrade mig lite. Nu är det mycket klarare. (Ursäkta att jag stannar upp för en så fånig grej, typiskt mig att liksom fastna i en perifer detalj.)

    SvaraRadera
  18. Utöver att göra en slentrianmässig och fantasilös analys tycker jag att Heberlein gör ytterligare ett fel som jag inte tror att någon nämnt ännu. Att för många, bland annat undertecknad, fyller läsningen av somliga berättelser inga funktioner alls utöver att boken är lite spännande och mysig. Så läser åtminstone jag Johan Theorins rysmysdeckare. Annan skräck/fantastik skulle jag vilja påstå betyder väldigt många olika saker för mig och om någon skulle analysera det är jag övertygad om att man skulle hitta många olika förklaringsmodeller. Jag läser inte Harlan Elison av samma anledningar och på samma sätt som jag läser Clive Barker eller Poppy Z Brite. Under en jobbig period i mitt liv då jag säkert använde litteraturen för att mer än vanligt fly mig själv läste jag mycket svenska 50-talister. Inte mycket skräck där inte.

    SvaraRadera
  19. Nu blir jag förmodligen avrättad. Men jag tror snarare att uppsvinget för skräck handlar om att vi är inne i en romantisk era. För det var väl det som Heberleins text handlade om , varför skräck är så stort nu?

    SvaraRadera
  20. Swedish zombie: Just det. Man har flera olika anledningar.
    Karin: Hmm, från ett makroperspektiv kanske. Men det är ju sådant som påverkar litteraturen i stort, och det kan finnas olika sinsemellan konkurrerande tendenser. Den dominerande rörelsen bestämmer på sätt och vis också vilken typ av motstånd som dyker upp, exempelvis.

    SvaraRadera
  21. Bra skrivet!

    Jag har svårt för sådana där förenklingar som Heberlein och många andra hänger sig åt. Att det skulle finnas en enda anledning till att läsa skräck och att det skulle vara det bakåtsträvande faktum att vi är rädda för förändring känns ju som en rätt platt analys av ett komplext fenomen. Mycket nedlåtande dessutom. Det är ju inte omöjligt att, om man vill ha enkla förklaringar, se det som att skräckläsare istället är synnerligen välkomnande till förändringar iom att de gärna ser världen och verkligheten från en lite annan vinkel.

    Själv läser jag skräck av en hel massa anledningar, främst är jag nog ute efter bra berättelser och de finns inte sällan där (att det sen också finns en hel massa skit är ju en annan sak men det gör det inom alla genrer).

    SvaraRadera
  22. När jag läste litteraturvetenskap fick vi lära oss att vissa bokgenrer är mindre värda än andra. Det gäller speciellt populärlitteratur som deckare, fantasy, SciFi och skräck. Detta för att de oftast har en "fast form" med vissa bestämda aspekter som alltid ska ingå. Det lämnar med andra ord ett litet utrymme över till konstnärlighet och originalitet. Jag tycker ändå att artikeln i DN är orättvis: inom alla genrer finns det bra och dåliga böcker. Det finns skräckböcker som är helt fantastiska mästerverk och det finns de skräckböcker som är stereotypa och "ytliga", precis som inom alla andra genrer. Man ska inte dra alla böcker över en kant. Kan man inte uppfinna ett ord för en genrerasist? :)

    SvaraRadera
  23. Jag menar att genrelitteratur har en spännvidd mellan halvdan underhållning med väldigt lindriga krav på läsaren och konstnärliga verk.
    Mervyn Peake räknas som fantasy. Där finns inga alver eller ens den minsta gnista magi. De som bjäbbar på om bristande originalitet läser väl sällan genrelitteratur, förutom möjligtvis deckare? Genrelitteratur är per definition dålig litteratur så man behöver inte läsa den för att bedöma den liksom. Det är en mycket märklig inställning.

    SvaraRadera
  24. Margaret Atwood har just givit ut en bok med sina tankar om sf. Den verkar inte så intressant, men det är intressant att höra Ursula Le Guin prata om den på http://is.gd/Zz6uk1 . Alla känner kanske inte till Atwoods relation till sf, så jag ska kanske tillägga att den är relevant för den här diskussionen.

    SvaraRadera
  25. Ett relevant inlägg, verkligen.

    SvaraRadera
  26. Det tar nog minst ett par decennier till innan vi får fram kulturkritiker och förlag som har respekt och kunskap om skräckgenren. Just nu befinner vi oss på samma plats som USA gjorde precis när King förde ut skräck till allmänheten. Om tjugo år kanske vi lyckas komma till den punkten att det är okej att skriva skräck som stilistiskt och innehållsmässigt inte fördefinierats av Ajvide-Lindkvist.

    SvaraRadera
  27. Tror att du skulle behöva en helsida i DN. Skulle vara lite mer nyanserad läsning. :)

    SvaraRadera
  28. "Nåja, vad är väl en helsida i DN. Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig och dötrist och alldeles ... alldeles underbar...." :-)

    SvaraRadera
  29. Dags för en fb-kampanj? Eggert i dn, nu! ;D

    SvaraRadera
  30. På så sätt kan man se det som mardrömmar. Elementen i mardrömmar symboliserar ju någonting reellt i ens omgivning. Och på så sätt blir det, när du skriver fantastik, det samma effekt.

    SvaraRadera