torsdag 14 oktober 2010
Jag vill se svaga kvinnor
Jag har funderat över det här med Starka kvinnliga personer i fiktion. "Hon är en Stark kvinna" kan man höra om någon filmpersonlighet, men det kan vara ett ganska grunt porträtt med något påklistrat, typ att hon viftar med en pickadoll eller är i karriären. Vad är det för bra med det? Är det något fel på svaga kvinnor? Varför kan man inte göra en feministiskt trovärdig film om svaga kvinnor? Dessutom blir det lätt endimensionellt. Kvinnor är svaga ibland, precis som män. Det är mänskligt att vara bådeoch. Nåja, jag ska inte skriva så mycket om det utan helt enkelt hänvisa till inlägget på den här bloggen som handlar om just det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men Pål, det förstår du väl att om du skriver om svaga kvinnor så är du ju en kvinnoförtryckare? Och det ju uppenbarligen du med nu, när du vill påskina att det finns svaga kvinnor och efterlyser mer av dem! Du vill ha sådana i verkligheten nu och är uppenbarligen för hustrumisshandel och våldtäkt!!! Fy dig.
SvaraRaderaJag vill inte läsa om svaga kvinnor, inte om starka kvinnor heller. Däremot vill jag läsa om mångfacetterade kvinnor som har svaga och starka sidor. Och jag tycker litteraturen är full av alla tre, svaga kvinnor som faller för sina begär, som faller för konventionerna, starka kvinnor som är omänskliga i sitt sätt att gå rätt på och de med flera sidor.
SvaraRaderaSom exempel, karaktären Sansa hos GRR Martin, hon är till synes en svag kvinna. Följer varje social konvention och bryr sig mest om sitt här. Men eftersom jag får följa hennes tankar och se även hennes starka sidor, hur hon står ut med den misshandel hon utsätts för, blir hon intressant.
Jag vet inte, de flesta människor är väl ganska svaga även i litteraturen men du läser ju en helt annan slags böcker än jag gör så, det kanske är olika. Jag tycker det är problematiskt att prata om människor i termer av stark och svag. En s.k stark människa kan ibland drivas väldigt hårt av komplex och det de åstakommer kan vara nedbrytande för dem själva och andra (och jag pratar inte om folk som misshandlar nu). Jag vill inte felgöra dig, bara driva diskussionen vidare lite grann. Om man jämför dina och mina styrkor exempelvis så är jag en ganska svag person. Men jag är kreativ och framåt för att jag får en fantastisk kraft genom en känslighet mot omvärlden, jag kommer i kontakt med saker på ett väldigt givande vis. MEN jag har mycket svårare att sätta mig ner och skriva den där romanen. Där blir jag tvivlande och kritisk för man kan inte pröva något så stort mot ett tomt universum eller hur jag nu skall utrycka mig.
SvaraRaderaCJ: Det finns alltid de som lägger ihop två och två och kommer fram till tre ;)
SvaraRaderaSiska: Kom att tänka på det där med att vara stark nog att stå ut med misshandel. Kommer ihåg att jag diskuterade det med andra när jag var engagerad i hjälpverksamhet som var riktad mot kvinnor, att man faktiskt kunde vända ut och in på sin styrka på det viset.
Jag vill naturligtvis också ha mångbottnade kvinnopersonligheter i fiktion istället för bara starka/svaga, men ibland har jag också undrat om det finns ett förakt för själv svagheten i det där uttrycket.
Karin: He he, det där med starka kvinnor är något som kritiker eller andra former av bedömare tar till och det gör de om alla typer av fiktion.
Men visst är styrka relativ. En machotyp som sår splittring och som man inte kan lita på att han gör vad han säger han ska göra, är han starkare än en mer försynt person som alltid backar upp en, t ex? En som motiveras av gamla komplex och hela tiden måste bevisa sig inför sig själv, är han stark? Och som sagt, fiktion bör syssla med att framställa personporträtt som är trovärdiga och intressanta, inte primärt starka/svaga.
Instämmer med Siska - komplexa kvinnliga (och manliga!) karaktärer är det vi vill ha; både på film i litteratur. Men det var väl också det som inlägget du länkade till handlade om, som jag tolkade det.
SvaraRaderaPrecis, Sara :)
SvaraRaderaGenrelitteratur är inte traditionellt sett överfyllda med mångfacetterade karaktärsporträtt, oavsett kön. Och det ska den ha svidande kritik för. Om jag förstår Pål rätt så kritiserar han kritikerkåren som har en sådan onyanserad bild av kvinnoporträtt, till den grad att det liknar diskussionen i förra inlägget där okritisk optimism är det enda rätta för att inte anses vara en förrädare mot idealet. Till genrelitteraturens försvar (jag läser den inte alls längre med eftersom jag verkat inom den så får jag väl ändå stå upp), så är det väldigt svårt att bryta mot konventionerna. Läsare och kritiker accepterar inga avvikelser.
SvaraRaderaFör att göra en personlig vinkling så var Aftonbladets feministiska recensent arg över den ensamstående Tina i Fjärilen från Tibet, för att hon tyckte att jag skildrade henne som en "dålig mamma". Jag förstod verkligen ingenting och tyckte jag hade gjort mitt bästa för att skildra henne som en MÄNNISKA, med både bra och dåliga egenskaper. Förmodligen var det kätterskt tänkt att göra det mot en ensamstående mor, den heligaste av alla heliga kor i modern klass- och könskamp.
Helst ska man skriva en lisbeht salander,den moderna motsvarigheten till bamse, fast med piercingar istället för dunderhonung och svarta kläder istället för blågul. Svensk korrekthet för barn kontra vuxen personifierade.
SvaraRaderaEn endimensionell karaktär som bara gör rätt, kan de mest övernaturliga saker med en datamaskin och som slår tillbaka mot våldtäktsbenägna krösus sork-gubbar.
Samtidigt stiegs egen våta dröm, då trots att Lisbeth är lesbisk, inget hellre vill än att övermanna lönnfeta journalister i medelåldern och ha sex med dom.
Var det Pia Bergström. Jag läste hennes recension, som jag inte gillar, men tycker inte att hon riktigt skriver så:
SvaraRadera"Det makabra blir lite gulligt när vilddjurets legioner börjar massmörda närmast finlitterärt i en empatiskt skildrad underdogmiljö /--/ en ensam oskötsam mammas radhus ..."
Här är det ju mer recensenten som anser att mamman är oskötsam, hon verkar inte heller arg över din skildring. Sedan tyckte jag i och för sig inte att mamman var så oskötsam utan kändes som en vanlig mamma som brydde sig om sitt barn (vilket är det viktiga för ett barn, inte att allt är perfekt). Eller träffade du Bergström själv och pratade med henne om detta?
Jo det var hon. En kamrat definerade recensionens anda som en "omedelbar kräkreflex" från Aftonbladet, vilket jag tyckte var rätt roligt sagt. Så nog var den fientlig.
SvaraRaderaMen som kreatör ska man inte lyssna på recensenter. En karl jämförde Fjärilen med en annan bok som handlade om black metal och ville få till att jag var högerextremist eftersom den handlar om demoner istället för zombies. Hur han fick ihop det resonemanget eller vad min bok har gemensamt med black metal-litteratur förstår jag inte. Speciellt med tanke på att jag alltid föredragit döds och egentligen inte är så värst inne på svartmetall. Långt mindre än vad mina huvudpersoner är. Men en sak är åtminstone säker: Hur man än skriver så lär man få veta att man lever.
Recensionen är kass. Min personliga teori är att hon har beef med Vertigo/Edenborg och att hon mejade ner dig av bara farten. Inte för att det är någon större tröst om det nu var så...
SvaraRaderaHa ha, högerextremist för att du skriver om demoner istället för zombies. Den var ny. Väldigt - fantasifull tolkning skulle man väl kunna säga.
Jag har visserligen inte blivit beskylld för att vara högerextremist - än - men omslaget blev ju inte väl mottaget hos vissa som menade att det såg ut som något slags vitmakt-bok.
Enligt expo är tydligen Unleashed ett vitmaktband, så tjenare.
SvaraRaderamotörhead, Danzig, guns n roses, watain, sex pistols, raubtier... Listan kan göras längre på band som under nån period eller tillfälle blivit kallade högerextremister eller dylikt så ni är bägge i gott sällskap.
Vet att jag kommer in alldeles för sent här, men det du beskriver låter exakt som den här fantastiska artikeln: http://www.overthinkingit.com/2008/08/18/why-strong-female-characters-are-bad-for-women/
SvaraRadera(som du kanske redan har läst?)
Men gud, skammen! Jag missade att det var exakt det inlägget du hänvisade till (såg inte ens att det var en länk!). Men det ÄR ju en bra artikel som jag tycker "övertänker" på precis rätt sätt.
SvaraRaderaOk, nu går jag tillbaka ner i min grotta och ska inte kommentera mer förrän jag lär mig läsa.
Ha ha, härligt när man är ivrig, då kan det hända att man missar ett och annat... Du får gärna hälsa på här igen när du vill komma ut ur din grotta. Det är ungefär lika mörkt här så det blir inte för stor omställning... ;)
SvaraRadera