Den massproducerade författaren

Jag lade ut bilden ovan på facebook med texten:
"Barnbok som jag läste under min uppväxt. Lägg märke till texten om att köttet skulle frätas bort... " 
De flesta som kommenterade tyckte det var lite sådär att läsa det som barn eller så halvskämtade de om att det var därför som jag skrev skräck. Sen dök den här kommentaren upp:

"Aha därför gillar du zombies? För att det inte ska vara så farligt med bortfrätt hud och död, utan man kan invadera världen i alla fall?"

Det är en bekant som jag umgicks en del med för många år sedan som skrev den. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i zombies. Inte för att jag tycker illa om dem men jag har inte ens läst ut "Världskrig Z" än. Det förekommer knappast några zombier i de böcker jag skrivit och inte i mina noveller heller. Änglar förekommer däremot i tre av tre romaner.
Egentligen är kommentaren en bagatell. Men den väcker ändå tankar hos mig. Hur en person som jag trots allt umgåtts en hel del med och delat tankar med - mer hans tankar, mycket mera, än mina - tycker att han vet en vem jag är - och på något vis avslöjar sig i sin humor.

Konstverk som får mig att tänka på änglarna i "Borde vara död"

I "Borde vara död" kan det till exempel låta såhär: "Molnen välvde sig som mörka jättar ovanför de skyskarapor som ännu höjde sig, och kastade då och då ut klot av eld som exploderade som molotovcocktails när de träffade sina mål. Glassplitter låg som glänsande konfetti på gatorna bland utbrända bilar och döda kroppar. Människokroppar. De luktade inte så mycket. Stanken av eld och svavel tog ut alla andra lukter /--/Det var som om Botgörarna återskapat undergången i sin egen himmel. Sebastian undrade varför? Skulle himlen runtomkring vara paradiset? Fanns det någon plats utanför staden där folk gick omkring och log, lekte med fullvuxna lejon och åt ur stora prunkande fruktkorgar?"
   Zombier? Nä, inte precis. Däremot är det lätt att se kopplingen mellan bilden ovan och stycket ur romanen. Och bara för att vara tydlig så lägger jag in den här bilden ur en av Jehovas vittnens publikationer också så alla förstår referensen ovan:

   Men det är intressant att någon som ändå anser sig vara litterärt bevandrad tycker det är okej att skriva att jag gillar zombier trots att han uppenbarligen inte läst den boken eller några andra som jag skrivit. För som fantastikförfattare så gillar jag väl zombier? Ungefär som om jag var massproducerad med vissa inmonterade preferenser.
   En annan intressant sak är den instrumentella synen på litteratur. Jag skriver om zombier - vilket jag alltså inte gör - för att jag inte ska vara rädd för att anfrätt hud ska hindar mig att invadera världen. Det är förstås ett skämt. Samtidigt skulle man aldrig säga till författaren av "Korparna" att han skrev boken för att han vill bli en ny ÅsaNisse. (Nej, jag har inte läst den, men kommentatorn ovan har uppenbarligen inte läst "Borde vara död". Korparna utspelar sig på landet. Därav min skarpsinniga karakteristik av den.) Det skulle förmodligen inte ens uppfattas som särskilt roligt. Det är ett särskilt bra exempel med tanke på att personen som fällde ovanstående zombiekommentar rekommenderade mig att läsa just "Korparna". Inte ett skämt om den boken förstås. Den var så gripande och så bra.
   Det här yttrandet faller också in en rad mer allvarsamma uttalanden om att fantasy är ett sätt att fly verkligheten, att stå ut i en värld där allt är föränderligt, att gå in i en värld där allt är svart eller vitt osv. Typ att om man läser eller skriver fantasy eller skräck så är man inte fullt tillräknelig. Men ingen har dött av att betraktas som lite efterbliven.
   Att skriva fantastik har ibland varit mer jämställt med någon form av medicin för ett sjukligt tillstånd, inte som att man skapar litteratur. Skriver och läser man fantasy/skräck gör man det av någon annan anledning än för att man gillar god kultur.