Förvildade

”Han åt mitt hjärta” är en berättelse om varulvar i dagens Malmö, blodtörstiga varelser som måste finna ett sätt att hantera sitt begär efter att döda, att få vara rovdjur. Det är också en ljuvlig bladvändare. Henrik Johansson menar att Algren skriver distanserat och att det inte är något för den som vill sugas in i texten. Jag vet inte riktigt vad han menar faktiskt. Att det är en jag-berättelse som kommer i efterhand tycker jag mest ger den en lite ödesbestämd klang. Och själv ville jag hela tiden läsa ett kapitel till. Jag var absolut inte distanserad till texten utan sjönk in i den från första stavelsen varje gång jag slog upp den.

   En annan bok som jag sjönk allt djupare i för varje gång jag läste vidare var ”Varför vara lycklig när man kan vara normal”. Man kan finna vissa likheter mellan den och ”Han åt mitt hjärta”. Båda böckerna skildar personer homosexuella som dessutom kan vara ganska våldsamma. Varulvarna kommer bland annat tillrätta med sin lust att döda genom att bilda en stadsgerilla medan Wintersson beskriver sig själv så här vid ett tillfälle: "Barn slogs nästan jämt - både pojkar och flickor - och jag växte upp utan att bry mig så mycket om fysisk smärta. "Jag brukade klippa till mina flickvänner ända tills jag insåg att detta inte var acceptabelt. Än idag får jag, när jag blir ursinnig, lust att golva personen som väckt min vrede."

   Winterssons bok är en självbiografi om uppväxten i engelsk arbetarklass och som adopterad av en religiös familj där särskilt mamman sticker ut med sin fanatism. Romanen är så vacker och gripande att det var en lättnad att läsa ut den. Jag vet inte om jag stått ut med att läsa något om berörde så mycket i hundra sidor till. Fast hade den varit hundra sidor till hade jag inte kunnat sluta läsa.

   Båda böckerna kändes personliga på sitt särskilda vis. Winterssons uppväxt i en religiös miljö och hennes skrivande men även svärtan kändes nära. "Språket övergav mig. Jag befann mig på platsen från innan jag hade ett språk. Den övergivna platsen."

   Algren gör egentligen något som jag själv medvetet undvek. Han låter sina monsters behov av att döda styra dem mot att döda dem som de bedömer förtjänar det. I ”Borde vara död” gjorde jag allt för att undvika detta och låta monstrens behov av att döda vara mer godtyckligt. Monstrens dödande skulle inte ha några försonande drag utan vara monstruösa rakt igenom. 

   En annan bok som jag läst är ”Konkurrens till döds” av Houellebecq. Jag tycker att en kompis gav den bästa beskrivningen av den; att författaren beskriver människor på samma sätt som vi brukar beskriva djur. Ingen person som beskrivs är särskilt sympatisk heller, men det är också en del i det underhållande att läsa boken.
   Jag läste "Skräck och avsky i Euroland" också, men den hamnade i bakvattnet efter Wintersson och kändes blek och opersonlig just på grund av det. Egentligen var det en helt okej bok om krisen i Europa med en del intressanta resonemang varför den uppstod och skildringar av krisens effekter.