Berserk

Karmakult skriver att "Borde vara död" "...är svensk urban fantasy, i sin råaste och brutalaste form" och "In another library" menara att "Berättelsen är köttig, kladdig, mörk och för nära inpå, både i språk och handling." Det har med många saker att göra. Bland annat med att jag i samma veva började läsa Berserk av Kentaro Miura.



Eller rättare sagt, jag läste ett par böcker i serien och sedan letade jag på internet om jag kunde hitta den där. Jag ramlade över animeversionen som var utlagd på Youtube. Jag kan väl säga att jag föredrar den svartvita mangan, men som första bekantskap var animen klart godkänd. Jag tittade och hänfördes. Efter ett tag hittade jag serien utlagd här och läste den på skärmen. Sedan dess har jag köpt på mig albumen och läst om den.
Som läsaren förstår gjorde Berserk intryck på mig. Men egentligen handlar den på ytan om sådant som gör den lätt att avfärda. Den uspelar sig i en värld som är inspirerad av det medeltida Europa och handlar om Gatsu som har ett svärd lika långt som han själv. Det ser mer ut som "a slab of iron" som det står någonstans, än ett regelrätt svärd. Åtskilliga sidor ägnas åt extrema blodbad där huvuden krossas, lemmar flyger kors och tvärs, magar skärs upp.



Det fina med Miura är att han inte nöjer sig med splatteroverkill. Han vet att blodstänk mest blir tröttande och tråkigt om man inte bryr sig om personerna som utför/drabbas av det, och sådant kräver förstås personskildring. Gatsus förhållande till Griffith, ledaren för legosoldatbandet Hawks, byggs upp under flera volymer och är grunden för hela berättelsen - är berättelsen. Deras känslor för varandra - ömsesidig respekt och tillgivenhet som övergår i besvikelse, hat och arrogans - är drivkraften i allt. Författaren tar dessutom tid på sig och nöjer sig inte med stora gester utan spelar även på mer undflyende känsloströmmar. Det spänner från svårfångade ansiktsuttryck, något underförstått i en rörelse, till det extremt grova med demoniska slakter. Miura är överdrifternas mästare. Ibland blir det också för mycket, men förbluffande sällan med tanke på att han så ofta inte verkar ha några som helst hämningar. Men det balanseras av en förmåga att gå ner i det lilla, i detaljerna eller sväva ut spindelvävstunna stämmningar. Likaväl som där förekommer demongudar finns det också plats för exempelvis Nina, en helt obetydlig prostituerad som mest styrs av sin rädsla, som skildras osentimentalt men ändå inte nedvärderande.
Gatsu spökade någonstans i bakhuvudet hela tiden medan jag skrev "Borde vara död". Tidigare var det Elric som för det mesta hängde över axeln på mig när jag skrev. Uppenbarligen har jag en svårartad svärdfetisch. Varken Elrics själsslukande svärd Stormbärare eller Gatsus namlösa ”slab of iron” är vapen med finess. Deras liv är däremot inte okomplicerade med förräderi, grymhet och övergrepp i olika former. Förtvivlan, hat inte bara mot omvärlden utan i synnerhet även mot sig själv, revanschlystnad och en tillkämpad likgiltighet är välbekanta känslotillstånd i både Gatsus och Elrics liv.

Elric

Berserk påverkar mig på en abstrakt nivå. Sebastian kan knappast springa omkring i Göteborg med ett jättesvärd på ryggen, i synnerhet inte på arbetstid om han vill behålla jobbet, men jag ville ha samma känsla av överhängande våld och intensitet i ”Borde vara död”. Jag har också intresserat mig betydligt mer för offrens upplevelse under våldsutövande än för ”häftiga” strider. Kroppsliga uttryck för underordning och förtvivlan. Jag tyckte om omåttligheten, stämningen av ständigt hot men också den varsamma handen som då och då trängde djupare än ett skarpslipat svärd förmår. För trots att författaren/tecknaren tar till storsläggan många gånger försummar han inte att bearbeta stegringstrappan med betydligt mindre verktyg. Jag tycker också om persongalleriet. Griffiths barnsliga charm kombinerat med en fanatisk längtan efter makt eller Farneses erotiska pyromani och skuldmättade tro för att nämna ett par. Även miljöerna blir fonder för personskildring, som när Serpico blir bestulen på mat av andra barn i skuggan av den Heliga stadens myriader klocktorn, resta för att behaga en Gud som uppenbarligen inte ser till sina minsta.
Miura har inte avslutat sin berättelse, men mycket tyder på att Gud och Djävul är en och samma i det universum han skildrar. Lord Mozgus samlar kring sig de utstötta och tar dem i sin tjänst, skänker tillhörighet och en känsla av mening. I gengäld straffar och dödar de kättare. Offer som blir förövare. Som Isa blir i Borde vara död.
Till slut begåvas både Mozgus och flera av hans tjänare med vingar, likt änglar, men enbart för att förmå straffa hårdare. Kättarna å sin sida beter sig ungefär som ryktena om valdenser och liknande rörelser gjorde gällande under medeltiden, inkluderat sexorgier, rituell kannibalism och umgänge med demoner. Trösten för ett folk galet av hunger, godtyckligt och brutalt förtryck och fattigdom. Miura är överhuvudtaget elak mot de flesta i sin berättelse. Hån, svek, övergrepp och nyckfulla makter är vanliga företeelser i Berserk. Gatsu börjar sitt liv med att födas från en hängd kvinna. Sedan blir det bara värre.
Om du vågar läsa något som inte är på den trygga sidan om sofistikationens skrank, eller helt enkelt vill ta del av något som är mer extremt åt flera håll samtidigt - inte bara köra över "lagom" utan även backa tillbaka över begreppet - är Berserk värda att pröva.