Tidigare publicerad på kabloggen.
Jag trodde jag visste var titeln ”Borde vara död” kom ifrån, men när jag träffade min moster för första gången på tjugo år visade det sig att det fanns en djupare betydelse. Min moster började med att säga att titeln på min roman sa mycket om vår släkt. Att saker som hände i en generation färdades genom generationerna som ringar på vattnet. När hon pratade vidare kände jag krusningarna från det förflutna mot min hud. Kände igen dem.
Luften var full av moderns jämmer och stönanden medan hon krystade för att få ur sig sitt barn. Huvudet var på väg ut ur kroppen. I nio månader hade kroppen tänjts till bristningsgränsen för att göra det nya livet redo för sitt utträde. Nu slet, pressade och stötte kroppen det nya livet ur sig. Blod, fostervatten och smärta drev barnet ur livmodern, ögonen ihopknipna mot ljuset. Dess huvud glänste. Snart skulle resten av kroppen följa. I vanliga fall skulle någon stå och ta emot barnet, kanske lirka det vidare, klippa navelsträngen och föra det till moderns bröst. Men inte nu.
Barnets ögon var fortfarande slutna. De skulle aldrig komma att öppnas. Det första skriket kom aldrig över dess läppar. Hammaren föll som en brutal gränsbom. Käkarna smulades sönder. Inga tänder skulle någonsin växa ut från dem. Ögongloberna mosades. Aldrig någonsin skulle de blinka mot ljuset. Skallen sprack inte – den krossades och hjärnan stänkte sin grå substans över blodiga lakan och skälvande lår.
Är det en makaber bild?
Inte mer makaber än att den rymdes i min morfars hjärna.
Inte mer makaber än att han flera gånger berättade för sina barn att det var så han borde ha gjort.
Inte mer makaber än att jag, trots att min mor berättat om det flera gånger under min uppväxt, sällan tänkte på det tills jag träffade nämnda moster i Stockholm nyligen. Det var kanske tjugo år sedan sist vi sågs, men för något år sedan började vi kommunicera sporadiskt via sms och mail. Hon dök upp med sin man när jag var på författarsamtal med Patrik Schylström på Söderbokhandeln i Stockholm. Efteråt gick vi och tog en öl och pratade om gamla tider. Och hur de klöste sina märken i de nya.
Sedan berättade hon att hennes pappa, min morfar, flera gånger sagt ”Ni borde ha skjutits” om sina egna barn och att hon kommit att tänka på det när hon läst titeln till min roman. Jag berättade om hur min mor brukade säga att morfar sagt att han borde stått redo med hammaren så fort huvudet stack ut vid födseln och min moster nickade igenkännande. ”Jo, jag fick höra det också.”
”Borde vara död” handlar inte om min morfar. Den utspelar sig bland hemlösa och missbrukare, bland människor som slåss med andra för att inte skada sig själva och övernaturliga varelser som borde vara döda enligt alla naturlagar. Jag hade inte en tanke på Morfar eller hans tendens att önska livet ur sina barn. Men när min moster berättade förstod jag att morfaderns ord aldrig tystnat. Att de blivit ett generationseko, en arvsynd, som klätt sig i nya känslor, i nya tankar, men bevarat samma onda kärna. Att något som levde borde vara dött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar