Gudsfruktan

Jag har tidigare skrivit om att en av huvudpersonerna i "Borde vara död" har en bakgrund inom Jehovas vittnen och lite om hur det påverkar berättelsen. Men hela min förmåga att skapa fiktion har påverkats av min uppväxt i Jehovas vittnen. Det började med att jag drogs till science fiction. I Bibeln stod det inget om utomjordingar. Alltså var det inte helt rumsrent att ens fantisera om dem. Kanske kunde de ha något med demoner att göra?
Fantasy var en ganska undanskymd genre på den tiden, men i och med den tecknade filmen av Ralph Bakshi fick jag upp ögonen för Ringtrilogin. Jag fick inte tillåtelse att se själva filmen, men jag lånade böckerna på biblioteket och läste, om och om igen. Det var också då som min egen lust att skriva väcktes. Det här kan tyckas oskyldigt, till och med något som man kanske som förälder kunde tänkas uppmuntra. I själva verket var det kontroversiellt. För jag ville ju skriva fantasy som dels var våldsam - vilket gick emot Jehovas vittnens pacifistiska hållning - och dels handlade om magi. Vi kan väl också tillägga att mycket av stapelvarorna inom fantasy som gudar, ickemänskliga varelser och liknande som dessutom är hämtade från gamla hedniska religioner och folktro inte var okej. Jag kände mycket väl till hänvisningar till bibelställen som 5 Mos. 18 kap. 10-12 "Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå genom eld eller som befattar sig med trolldom eller teckentydning eller svartkonst eller häxeri. Ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar, eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda. Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant och för sådana styggelsers skull fördriver Herren, din Gud, dem för dig."
Det resulterade förstås i kreativ förstoppning att leva enligt sådana bibelställen och samtidigt försöka skriva något. Naturligtvis fanns det även andra kontroversiella saker att ta hänsyn till. Jag har redan nämnt våld, men även sådant som att skildra främmande religioner eller sex var inte heller att rekommendera. Min barndom var ganska inrutad med flera kvällar i veckan då vi hade möten på Rikets sal och dörrknackning på helgerna. Till detta kom förstås skola och läxor. Jag hade sällan särskilt mycket tid över men då och då försökte jag skriva mig igenom barriärreven av regler.
Problemet var inte bara reglerna. Ända sedan jag var liten hade Gud varit en väldigt naturlig del av mitt liv. En allsmäktig varelse som såg och hörde allt, till och med mina tankar och känslor och som jag var skyldig mitt liv. Och som tog illa vid sig om jag gjorde något Han inte godkände.
För att förstå tycker jag att man kan se på en animerad film som Jehovas vittnen själva framställt. Den är bara ett par minuter lång och handlar om en liten kille som kommer hem med en leksak, den magiske krigaren Sparlock. Lägg märke till hur Modern talar om hur hennes son faktiskt förmår göra sin gud ledsen genom att vilja ha sådana leksaker. Man kan se filmen här.
Under min uppväxt fanns alltid Gud som en tredje förälder som vakade i hemlighet över mig. När jag var riktigt liten var det till viss del en trygghet men ju äldre jag blev dest mer medveten blev jag om att han alltid såg ända in i mina hemligaste vrår, såg vad jag egentligen ville. Och jag visste att han många gånger inte tyckte om det Han såg. Att Han blev ledsen. Och om jag fortsatte göra Honom ledsen skulle Han ta ut sin rättmätiga vrede på mig på domens dag och döda mig tillsammans med alla andra syndare. En massgrav för de ovärdiga. Men fram till dess skulle jag veta och känna hans besvikelse över mig, varje dag, varje timma.