En av huvudpersonerna i ”Borde vara död” är uppväxt inom Jehovas vittnen. Ni vet de där som knackar dörr och vill prata om Guds rike. Den här filmen beskriver hur det kan vara att växa upp inom Jehovas vittnen, vilka fantasier som behärskar ens vardag. Att det är just fantasier spelar ingen roll. Tror man att något är sant får det effekter som om det var det.
I filmens början skildras Harmageddon, världens undergång. Jag känner igen den från åtskilliga teckningar eller målningar från min egen barndom. Den försiggår alltid i stadsmiljö, folk springer omkring, himlen spyr ur sig eldklot, skyskrapor träffas och rasar och liknande. Som en katastroffilm av något slag. Det finns förstås något slags yttre hot där. Om du inte lyder alla regler och följer Guds påbud så kommer du att dödas när det är dags för Gud att skipa rättvisa.
Naturligtvis springer Jehovas vittnen sällan omkring och utfärdar Guds dödsdomar mot folk rätt i ansiktet på dem. En del tänker på bibelställen där det står att det endast är Gud som dömer. Men i varje predikan, artikel eller bok som de publicerat om ändens tider och Guds dom så är det underförstått att många – många – kommer att dö i Harmageddon och att det knappt är en räddning ens att vara med i Jehovas vittnen. Man har en större chans då. De som är utanför har ingen alls. Det här sägs sällan rätt ut och då talar man vanligen i metaforer, som att ”den stora skaran” ska överleva. ”Den stora skaran” är det gemena vittnena, inte de 144 000 som ska regera med Jesus i himlen efter harmageddon.
Det finns de som hanterar det genom att tänka att det är de andra som ska dö. Så fort de hyser minsta tvivel för egen del kastar de ut dem över sina medmänniskor och tänker: ”Han där beter sig så och så och det gör inte jag – Gud räddar mig” – och lite tystare för sig själv och andra tänker man kanske – ”och dödar honom.”
Men de flesta upplever nog förr eller senare någon oro, ytlig eller djup, för att de själva ska stryka med när himlens härskaror rensar världen från de som inte är värdiga att leva vidare. Jag har försökt skildra hur det kan påverka en att leva med ett hotande Harmageddon i huvudet, med bilden av undergången som ett raster över tillvaron. Hur det till slut kan få en att tro att man aldrig borde ha fötts, att man borde vara död. Här är ett litet utdrag:
”Han föreställde sig hur han skulle ligga halvt begravd under ett lager tegelsten medan andra gick bort mot den nya, gröna paradisiska jorden. Ingen skulle se åt honom, inte ens spotta på eller hata honom. Så mycket passion var han inte värd.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar