Ibland när jag skriver så gör jag små utvikningar för att pröva tankar, se vilka vägar man kan gå, vilka bilder man kan odla ur dem. Det här är några strofer om hur känslan av att man borde vara död kan gestaltas eller formuleras.
Skalar av lite för mycket. Inte bara det oviktiga. Hudhyvlade lite för djupt. Försöker sy fast igen. Sedan känslan av att det inte spelar någon roll.
Ögonen öppna fast alla bilder gråas ner inne i hjärnan. Alla ljuden löses upp i hörselgången. Som om inget går att lyssna till längre, bara höra långt borta. Kroppen rör sig åt ett håll fast den vill åt ett annat. Stannar på samma plats fast det inte är dit man vill. Lägger sig ner men somnar bara. Fast man vill mer.
Springer rätt in. Knyter näven kring ett enda syfte. Litet nog att klämmas fast bakom vitnade knogar. Samma fråga varje gång. Kommer du att tappa det den här gången?
Lungorna har slutat fyllas med luft. Hjärtat skrumpnat ihop. Dagens ljus gör ont. Till och med när det speglas av månen. Behöver inte äta som andra. Bara av dem. Behöver inte vara bland andra. I alla fall inte med dem. Behöver inte ge någon något. Kan bara ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar