Kamratfostran

”'Jag skall gå över världen med min plog', hade Gud sagt, eller Jesus. Hon mindes inte. Men någon plöjde världen just nu, och i plogens fåror reste sig de döda.”
Ur ”Att stapla de döda” av Malin Rydén


Umgänge spelar roll för skrivandet trots att det är en väldigt ensam syssla. Under tiden som jag skrev ”Borde vara död” hade jag en liten skrivarcirkel som hette Treudden – vi var tre och det var en anspelning på den sataniska treudden – och jag kom i kontakt med ett antal författare/skribenter kring tidskriften Eskapix, där även jag publicerade mig alldeles nyligen, vilket man kan läsa om i den här recensionen. Det började egentligen med att jag hittade till skräckförfattaren CJ Håkanssons blogg (som nu är nedlagd) och vi var ett litet gäng som pratade i kommentarsfälten, konversationer som övergick i mail och till slut ledde till att vi träffades även utanför sociala medier. Vi pratade om vad man borde skriva och varför, om livet och samhället och delade med oss av tips på sådant vi gillade. Två av mina kompisar ur Eskapixkretsen publicerades nyligen i en gratis e-bok. Jag gläder mig åt att de två recensioner jag hittills läst lyfter fram just mina kamrater.
Bloggen Literatur Connoiseur skriver om titelnovellen (!) Bländverk att ”Sundin bjuder också på en av de allra mest obehagliga dödsvisioner jag mött, i novellens två sista stycken, som nog kommer att hemsöka mina tankar emellanåt.” Elstad på LitteraturMagasinet skriver att Stewes novell är en av höjdpunkterna. Samma recensecent skriver om Malins novell ”Att stapla de döda” är den novell som starkast grep tag i honom. Den förstnämnda bloggaren skriver att det är bonusnovellen ”Flygrakan”, även den skriven av Malin, som han känner allra mest för.
Jag avslutar med ett litet stycke ur ”Bländverk” av Stewe där huvudpersonen får reda på att hans chef rotat lite i hans förflutna och därför säger åt honom att lämna urinprov:
”Sköterskan på öppenvården kände igen mig, hon mindes till och med mitt namn fast jag inte mindes hennes. När hon frågade hur läget var, ryckte jag mest på axlarna.
”Jag är inte här för att småprata”, sade jag, och vi gick tillsammans in på toaletten. Det var mer förnedrande än jag mindes. Vi stod rygg mot rygg, men jag visste att de där speglarna såg allt. Min uppknäppta gylf. Mina skakande händer. Det kändes som jag stod i all evighet och väntade innan pisset väl kom. Den tunna plastmuggen var varm och fruktansvärt vidrig i min hand. Om jag ändå haft styrkan att kasta den i deras jävla ansikten.”