John Constantine

Den förfallne mannen på bilden är en av förebilderna för Sebastian - och även Isa. Figuren ifråga heter John Constantine och skapades ursprungligen av Alan Moor, mannen bakom serierna Watchmen och V for Vendetta (Och nej, det räcker inte att ni sett filmerna) Hellblazer, serien om John Constantine har även blivit film. Det jag hört talas om den räcker för att jag inte ska se den.
Här nedan ser ni John Constantine när han är ung tillsammans med några kompisar. John Constantine är den rökande mannen i skinnjacka som går först. Alla andra på bilden kommer att dö. En efter en under åren som kommer. Constantine själv hamnar på dårhus ett tag.



John Constantines uppväxt spelar många gånger en betydelsefull roll i serien. Som läsare får jag ta del av hans dåliga relation till sin far - som aldrig får en prydlig och försonande lösning - ungdsomsåren då han mest verkar vara odräglig och kaxig men även barndomen. Hans magi är intimt sammantvinnad med hela hans bakgrund och speglar även hans personlighet. Hans besvärjelser är många gånger bara en del i ett sätt luras eller bedra för att han ska kunna uppnå sina mål. Många gånger blir det också fel. Vänner och älskande dör dör lika ofta som John Constantine lyckas hjälpa dem.
John Constantine själv är inte alltid någon särskilt behaglig person. Han svär, dricker och röker för mycket och kan vara både ovänlig och sarkastisk. Han är desillusionerad och cynisk och en adrenalinknarkare som många gånger låter ändamålet helga medlen. Samtidigt gör han många gånger bra saker, vill hjälpa folk som står nära honom och har inte någon större respekt för folk som i egenskap av sin auktoritet ställer sig över andra människor.
Historierna kring Constantine är ofta som han själv; komplexa, mörka och spännande, många gånger kryddade med hårdkokt humor. De handlar om politik, sex, religion, familjeförhållanden, beroende, klasskonflikter, kort sagt vadhelst författarna intresserar sig för. Den tramsiga gränsen mellan psykologisk skräck och bodyhorror överträds dessutom mer än gärna.
Berättelserna om John Constantine har så många element som är bra så jag vet inte var jag ska börja. Men framförallt visade det mig hur man kan berätta historier som inte bara är spännande och kusliga utan även känns angelägna på ett annat plan. De visade också att man kunde väva samman skildring av det motsägelsefulla i människan och ren uppväxtberättelse med fantastik.Och med tanke på vad min egen roman handlar om så är det tänkvärt att John Constantinte även dekat ner sig så pass att han blev uteliggare under en kortare period.