Fruktans psykosomatik

Jag blir allt mer trött på att läsa om åtskillnad mellan psykologisk och … annan skräck. Jag vet fortfarande inte vad den där andra skräcken är som inte är psykologisk är för något, den har liksom inget namn verkar det som. Den får inte ens det. Men man anar förstås att den är … kroppslig. Huga. Typ blod och kön då kan man förmoda. Svett och saliv. Muskler och fett. Inte så konstigt att sådan skräck är för skräckig, med tanke på bantningstips, anabolamissbruk, vestibulit, anusblekningar och hollywoodstjärnornas obligatoriska träningsorgier. Vi ska vara frigjorda och bekväma i oss själva - när vi väl är perfekta. Vi tränar och bantar och larvar oss, fast vi gör det förstås bara för vår egen skull. Tänker aldrig på hur andra ser oss. Och nej, den del av hjärnan som vi satt skygglappar på tänker inte på det, men det gör resten av den grå tankepöbeln, det kan jag lova dig. Klart man inte vill läsa böcker om hur kroppar och klor löper amok bland kött och blod.
Kroppsskräck verkar också förutsätta något slags idiotskräck. Idioter som blir mördade av iditoter typ. Med köttkrok. Men den kroppsliga skräcken är ofta en del även i filmer och böcker som funnit nåd inför de som föredrar vad de kallar psykologisk skräck. Lovecrafts berättelser hade inte varit något utan lite blodstänk och monster som äter människor. I Ringu geggar huvudrollsinnehavaren omkring i en brunn och får upp ett äckelskelett ur vattnet. Vampyrtjejen i ”Låte den rätte komma in” löper amok på slutet, och sprutar blod ur kroppen när hon bryter mot de odödas tabu. Otäcka förlossningsscener, som i en av Ju on-filmerna vilken det nu var, är avgjort kroppsliga. Att barn dör eller att det som växer i magen inte är ens barn är en standardgrej inom skräck. Vad skulle Alienfilmerna vara utan parasitgraviditet och monstrens övervåld?