söndag 23 december 2012

Economic horror


Jag är fascinerade av de spanska spökstäderna som uppstod i krisens spår. Jag tänker på hur det skulle kännas att gå på de där breda gatorna utan att knappt se några bilar, betrakta husväggarna och bara mötas av mörka fönster. Lyssna på en tystnad som blir så mycket djupare för att man vet att det borde vara ett ständigt stadsbrus där.
   Och som fantastikförfattare tänker jag förstås på de varelser som flyttar in istället för människorna, på spökena efter döda förhoppningar som hemsöker gatorna.
   Jag tänker också på hur man kan gestalta ett skeende som finanskrisen. Man kan förstås skildra dess verkningar, men jag tänker mig att man - som fantastikförfattare - skulle kunna gå ett steg djupare. Ge det abstrakta bankskredet en form, odla kropp och röst åt det ekonomiska våldet.
   Jag tänkte förstås på detta när Vetenskapens värld visade en väldigt pedagogisk och intressant dokumentär i ämnet. Jag fick lära mig att konventionella makroekonomiska modeller fokuserar på aktörerna hushåll, stat och företag. Man tar inte med bank - och i förlängningen - finanssektorn eftersom dessa bara anses vara smörjmedel för systemet. Man ser följaktligen inte heller skulder och det anses inte heller spela någon roll eftersom skulder och lån anses ta ut varandra. IMF-chefen Mikael Kumhof säger apropå detta: ”De ekonomiska modellerna utgår ifrån att bankerna bara är en mellanhand. De sitter bara och väntar på insättningar som den kan låna ut. I verkligheten är det precis tvärt om, jag vet detta, jag är bankekonom, jag har gjort detta och det går att läsa om på flera centralbankers hemsidor ... När bankerna tycker att ekonomin är bra och är optimistiska lånar de ut pengar utan att vänta på några insättningar. När de lånar ut skapar de samtidigt insättningen. Banker skapar pengar ur tomma intet.”
   I och med att man avreglerade bank- och finanssektorn blev emellertid den här modellen alltmer daterad. Smörjmedlet växte till en parasit. Tillväxten byggde alltmer på lån och lånepengar användes i allt större omfattning till konsumtion. Konsumtionen kom alltså att drivas av skulder. Men man såg inte detta eftersom man inte hade någon karta för det. Eller rättare sagt, ett fåtal som orinternade sig efter terrängen istället såg det, exempelvis Steve Keen som intervjuades i programmet.
  Den globala företagsvärlden har blivit alltmer sammankpplad. Inte särskilt konstigt, men den domineras av ett hundratal bolagsjättar varav de flesta är finansinstitut och banker. Det kan ha bidragit till att krisen spreds så snabbt och vidsträckt.
   De senaste trettio åren har de ekonomiska klyftorna vidgats. De rika har dragit ifrån. Det här är enligt flera inget man ska bekymra sig om, och menar att överklassen driver och investerar i verksamheter som skapar arbeten och tillväxt för alla. Men är det så enkelt? IMF-chefen Mikael Kumhof menar att de rika istället för att investera lånade ut pengarna till alla andra. Bankerna växte och lånade ut till övriga befolkningen som, trots att vi halkade efter, ändå kunde öka vår konsumtion. Klyftorna växte, skulderna ökade och till slut sprack bubblan.
   Mot detta står sådana som nobelpristagare som Robert Lucas som ,apropå om man skulle ha kunnat förutsäga krisen, för ett resonemang om hur man inte kan förutsäga om någon kommer att trilla på en isfläck på trappan. Men vi talar inte om någon isfläck nu, utan om hur någon hällt ut vatten över hela jävla trappan och låtit det frysa till. Alltmedan sådana som Lucas för länge sedan struntat i trappor och istället tar hissen.

2 kommentarer:

  1. Tack för tipset om Zola Jesus. Tokgillar!

    SvaraRadera
  2. Varsågod. Roligt att jag lyckades träffa rätt :-)

    SvaraRadera