Arbetarskrivare

Ove Allansson pratar om sin bakgrund och skrivande

   Föreningen Arbetarkskrivare har haft turné över hela landet och jag fick förmånen att delta i när den kom till Göteborg. Tillsammans med Ove Allansson, Sara Beischer, Torgny Karnstedt, Agneta Thomasin Svensson, Aino Trosell och den ständige konferencieren Victor Estby framträdde jag på Restaurang Traktören.
   Medan jag stod och väntade och inte riktigt visste vad jag skulle göra upptäckte jag att en av böckerna som stod uppställda var ett prosalyriskt verk om hemlösa. Jag presenterades för Agneta som skrivit "Den vita baracken" och det visade sig att hon arbetat med hemlösa på lite olika ställen under en tid. När jag träffade henne igen i samband med Författarcentrum Västs fyrtioårsjubileum visade det sig att vi tidvis t o m arbetat på samma ställen. Märkligt ...
   Under framträdandet berättade Sara Beisher att hennes roman "Jag ska egentligen inte jobbar här" om hemtjänsten fått nobben från flera förlag med motiveringen att ingen ville läsa skildringar av bajs och hemorrojder. Jag behärskade en impuls att rycka till mig boken direkt för att se om hon verkligen var värre än det jag skrivit. Jag har ju fått liknande reaktioner ...
   Jag har hört talas om att Torgny Karnstedt använder sig av en verktygslåda när han pratar litteratur ute i skolorna och även skrivit ett lektörsomdöme om "Jag har ett språk" som handlar om just detta. Han inkluderade mitt omdöme på samma sätt som han inkluderade de andra författarna i sitt eget framträdande. Jag försöker själv tänka på att bekräfta andra som jag samverkar med men han gjorde det verkligen metodiskt. Framförandet i sig var nästan något slags performance utifrån en gammal väska och innehållet i den. En fartfylld och konkretiserande framställning som fick mig att fundera över hur jag själv skulle kunna framträda.

Agneta pratar om "Den vita baracken"

Ghayath Almadhoun

Jag hade förmånen att stå på samma scen som Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun när jag var i Kina. Ghayath har nyligen publicerats i Holland och talar i holländsk TV om sin flykt från kriget i Syrien, sin kärlek till staden Damaskus, Israel och Auschwitz. Det är lite obegriplig holländska i början av programmet, och Ghayath läser lite på arabiska men mest talar de engelska. Titta här.
Och som sagt kan man läsa hans och Maries poesi i "Till Damaskus".

De döda och den dolda formeln bakom arbetslöshet

Ikväll handlar Uppdrag granskning om den dolda formeln bakom arbetslöshet. Jag berör faktiskt den som hastigast i "De döda fruktar födelsen"
Sebastian träffar en gammal vän, Victoria, som frågar honom:

"Jaja, men har du jobb?"
Sebastian log överseende, som om Victoria berättat ett skämt han fann opassande.
"För tillfället ägnar jag mig åt inflationsbekämpning ... "
"Förlåt?"
"Jag saknar arbete i ordets snäva bermärkelse och eftersom arbetslöshet sägs hämma inflationen är jag sålunda en inflationsbekämpare. Jag har faktiskt funderat över att starta eget som inflationsbekämpare. Arbetslös kan man vara i hela världen så det är en framtidssysselsättning på dagens globaliserade marknad."

Det var på den tiden jag fortfarande kunde skriva humoristiskt. Sebastian är också väldigt annorlunda i "De döda fruktar födelsen". Jag var inspirerad av Oscar Wilde och serien Invisibles - samt av det här omslaget. 

   Jag var faktiskt med på det vampyrlajv där den här mycket smaktfullt utstyrda mannen uppträdde. I "De döda fruktar födelsen" är Sebastian mycket mer affekterad i sin språkdräkt och hela texten var mycket mer satirisk. 
   Järnringen som gav ut "De döda fruktar födelsen" lade ner - fast de har återuppstått - men jag ville skriva mer om Sebastian. Samtidigt hade jag också förändrats och tröttnat på den eleganta Sebastian. Tröttnat på att försöka vara rolig. Jag hade överhuvudtaget tröttnat på det mesta. Sebastian i "Borde vara död" blev alltså ganska annorlunda än i "De döda ... ". 
Och nä - böckerna är helt fristående från varandra. I min egen privata kronologi ser jag "De döda fruktar födelsen" som den nollte boken om Sebastian och "Borde vara död" som den första boken om "De bortvalda". 

Dödsänglar

"När de andra barnen ritade bilar och boxare i 10-årsåldern tecknade han dödsänglar, människor som halshöggs och målade så mycket blod med en röd penna att papperet gick sönder."
   Jehovas vittne och satanist, Aftonbladet

"Blodet som runnit från såren hade levrat sig och såg ut som något slags pervers glasyr. Även fingertopparna såg att ha sandpapprats blodiga, och de manliga änglarna hade fått könsorganen avslitna. Inte avskurna utan avslitna."
   Ur Borde vara död

Smutsen. Trasorna. Orenheterna

En läsare skrev till mig att min novell i antologin "Mörkerseende" "stack verkligen ut i mängden med ett originellt upplägg. Och sen skriver du ju förbannat bra också. Snuskigt, skitigt och närgånget"

Om jag skulle vara som det jag skriver så hade jag varit en frånstötande person. En otvättad gris som kladdade på andra och blåste min stinkande andedräkt i deras ansikten.

Får mig att tänka på bloggaren Metroyx:
"Den är äcklig, jag kände mig nästan i behov av en dusch efter att ha läst den."

Feuerzeug:
"Den grundläggande frågeställningen, karaktärernas komplexitet, människoöden, intima möten. Obehaglig närhet."


In another library:
Berättelsen är köttig, kladdig, mörk och för nära inpå, både i språk och handling. Den värjer inte undan för verkligheten, hur smutsig eller otrevlig den än är.

Skuggornas bibliotek
"På sätt och vis kan det kännas befriande att läsa om miljöer där inte allting är så välpolerat och tillrättalagt, men jag kan tycka att det blir litet väl mycket av det här på sina ställen i boken."

Vi äger orden

Jag försöker föra ut fantastiklitteraturen ur fållorna den ofta hamnar i. Därför känns det som både en bekräftelse på att jag lyckats åtminstone lite grann, och som ytterligare en möjlighet att ta ett steg i rätt riktning när jag blir inbjuden att delta i föreningen Arbetarskrivares turné. På onsdag 3/9 klockan 19.00 framträder jag och en handfull andra författare på Restaurang Trappan i Folkets hus på Järntorget i Göteborg. Här kan du läsa mer.

Hjälpkällan

En historia om oändlig ensamhet - Metronyx

   Ibland tror man att man har något gemensamt med andra som man tycker liknar en. Med grupper och individer som varit med om samma sak, som kommer från samma förhållanden, som brutit upp från samma saker.
   Det finns en organisation som heter Hjälpkällan och som "erbjuder stöd och information till personer som varit, är, inte längre vill vara, eller funderar på att bli medlemmar i ett slutet religiöst samfund – det vi vanligtvis kallar för en sekt." Vad jag vet var det före detta Jehovas vittnen, XJV:s, som startade upp den men numera är till exempel författaren Magnus Utvik, som varit medlem i ett litet sekteristiskt kommunistiparti, en medarbetare.
   Hjälpkällan är en av få organisationer som man kan vända sig till när man har sektproblem och vill ha kvalificerad hjälp och för detta förtjänar de allt beröm. Man informerar också allmänheten om sektproblematik genom exempelvis workshops men också genom att lyfta fram böcker och artiklar skrivna av eller om människor med sektbakgrund.
   Jag är själv XJV och är även med i ett slutet, svenskt forum för XJV på Facebook. Som bekant har jag använt min bakgrund inom JV i mycket av det jag skrivit. Redan i debutromanen "Ars Moriendi - konsten att dö" så skildrar jag en slags sektliknande grupp i ett medeltida kloster. I "De döda fruktar födelsen" har huvudpersonen Sebastian en bakgrund inom Jehovas vittnen. Mina föräldrar är inte ens med i Jehovas vittnen längre men de tyckte att det jag skrev i den romanen var så anstötligt att de tog avstånd från mig. Det var länge sedan jag talade med dem nu.
   "Borde vara död" är helt fristående från "De döda ... " men Sebastian är en av två huvudpersoner i den romanen och hans sektbakgrund spelar en viktig roll, mycket större än i "De döda...". Man får följa hur livet kan gestalta sig för någon som måste hantera att man haft en väldigt annorlunda och bitvis destruktiv uppväxt. Eftersom det är en fantastikroman så gestaltas den religiösa erfarenheten även i en övergiven himmel där arga, vilsna änglar som gör vad som helst för att få kontakt med den Gud som lämnat dem.
   Bloggerskan Metronyx som själv har en kristen uppväxt är väl den som bäst förstått det här när hon skriver:

    "Ibland säger ens recension mer om ens eget tankesätt än författare, och med det i åtanke så läser jag in ganska mycket i att Sebastian har kommit ifrån Jehovas Vittnen, precis som författaren själv. Det här känns därför som en slags bearbetning och mindre uppgörelse av upplevelsen att uteslutas, kastas ut från en himmel man kanske trodde fanns. Jag kan som ex-troende känns medlidande för den våldsamma ängel som övergavs av sin skapare, för det är så det kan kännas först. Ilskan över känslan av att ha blivit lurad, eller övergiven, kanske för att man inte passade in i en mall, är svår. Om mallen vi ska passa in i är viktigare än vad vi är för våra närmaste då föds starka känslor. Som Isas eller Sebastians."

    Jag lade ut lite information på XJV-forat om att jag skrivit en roman som delvis handlar om min uppväxt inom JV och följde sedan upp med lite recensioner och något blogginlägg om det. Jag vände mig också direkt till Magnus Utvik, särskilt med tanke på att han recenserar böcker i morgonTV. Jag fattade ju att han förmodligen inte skulle recensera - att folk förmodligen hör av sig ständigt och jämt och att det något litet tjatigt med alla förhoppningsfulla författare som hoppas att just deras roman är det senaste sedan skivat bröd - men tänkte att jag hade väl någon mikroskopisk chans med tanke på sektkopplingen. Han var artig men lovade ingenting.
    Jag hade lagt märke till att Hjälpkällan uppmärksammade det mesta. Om någon skrivit en självbiografisk bok om sin uppväxt kunde de arrangera uppläsning och om någon blev intervjuad i typ Hemmets veckotidning så lade de i alla fall ut en länk på sin facebooksida till intervjun. Jag förväntade mig inget särskilt, men i alla fall någonting. Någon form av erkännande från de som jag trodde jag hade något gemensamt med.
   Tiden gick och inget hände. Jag tyckte det var rätt konstigt med tanke på att de verkade ha sådan järnkoll. XJV-världen är som sagt liten, och jag undrade om jag irriterat någon som var verksam inom Hjälpkällan varför jag skickade ett meddelande (2014-01-23) till en av dem:


Hej Hjälpis! Jag har alltid tyckt ni gjort ett bra jobb, har pratat med er som jobbar med hjälpis på nätet och bla bla. I våras förra året kom jag ut med en roman där personen är f d Jehovas vittne och en del av handlingen består i att följa hur han hanterar den bakgrunden. Jag har ju märkt hur ni uppmärksammar allt möjligt som har med exvittnen att göra men av någon anledning så hoppar ni över mig. Har ni något emot mig? Här är en recension som just tar upp den religiösa biten" (länk till Metronyx)

   Jag fick svar om att de förstås inte hade något emot mig men att de inte blivit uppmärksammade på att boken fanns. Jag tyckte det var jättekonstigt med tanke på att jag inte bara kontaktat deras medarbetare Utvik i ett tidigt skede och även skrivit om den på XJV-forat flera gånger. Men okej, skit i det. Hjälpispersonen skrev tillbaka att de kunde greja något arrangemang och de kunde t o m ordna det någonstans i Göteborgstrakten. Fantastiskt tänkte jag, det här blir bra. Tiden gick och till slut hörde jag av mig. Efter lite tjat fick jag svaret: 

"Jag har förstått att din bok inte handlar huvudsakligen om ditt avhopp? Hade du i första hand berätta om din bok, eller vill du berätta mer allmänt om hur man kan använda sin bakgrund i en skapandeprocess - vilka hinder och möjligheter som uppstår - med exempel från din egen skrivprocess?
Det enklaste är att ha en pubträff där vi bokar ett ställe som har lite mer avskilda rum. Ska vi hyra en lokal för 30+ deltagare är det bra om vi har fler personer som berättar eller föreläser på samma tema."

    Nej, det är ingen traditionell avhopparbok och den handlar inte bara om JV och livet efter dem, men okej, det verkade ju som man hade funderat lite i alla fall. Jag svarade och så väntade jag på respons.
   Som inte kom förstås.
   Senast idag fick jag ett inlägg på fin facebook-feed från Hjälpkällan. En länk till en artikel om "the essential tenets of Pastafarianism". Det roliga i sammanhanget är att jag talat och skrivit rätt mycket utifrån min JV-bakgrund. Till exempel på bokmässan, i ett radioprogram och i ett par intervjuer, t ex  här, men även här. Jag skrev nyligen om det på Epok bokförlags hemsida med anledning av att medverkan i deras novellantologi "Mörkerseende".
   Nämner Hjälpkällan något om detta? Självklart inte. Det är ju bra mycket mer relevant med en artikel om pastafarianismens teser.
   Jag skiter i Utvikrecensioner i TV, arrangemang och pubträffar. Jag ville ha något litet omnämnande av de som sysslar med det som jag skriver om. Det som är vår gemensamma bakgrund, vår gemensamma ovärdegrund. Det var tydligen för mycket begärt. Tack för ingenting.