Ingenting, ingenting och ingenting

   Jag har skrivit en roman om hemlösa - missbrukare, psykiskt sjuka, småkriminella som koppartjuvar och avdankade torpeder. Det är en roman där huvudpersonskapet delas mellan en man och en kvinna, den ene en socialarbetare, den andre en utslagen. Det är en skildring av klassamhällets botten. Då kan man ju lätt få för sig att det skulle intressera publikationer som ETC, Arbetaren, Arbetet och till och med Aftonbladets kultursida.
Givetvis inte.
   Dagens ETC hade en artikel idag om författare som skriver om klassamhället. Är jag nämnd? Självklart inte. Det står såhär i artikeln: "Och de talar inte bara om, utan också från samhällets botten. Detta är en av de mest ignorerade trenderna bland recensenterna idag." Jaha. Jag ignoreras av de ignorerade då.
   Arbetet hade en artikel om "Bokåret 2013: Samhällsengagerad litteratur". Är jag nämnd? Givetvis inte. Kulturnyheterna hade en artikel om "2013: Bokåret då samhället faller samman" där man även nämnde både Henrik Johansson och Boel Bermann så författare som använde sig av fantastikinslag var inkluderade. Men inte min roman. Arbetaren hade under året varulvsromanen "Han åt mitt hjärta" som följetong så jag hade verkligen förhoppningar om att jag skulle kunna komma med där på något sätt. Dessutom gillar jag verkligen tidningen. Men det blev givetvis ingenting. Aftonbladet tjatade jag faktiskt lite ytterligare på. Tänkte att va fan, det är en stor tidning. Men det blev ingenting.
Kristian Lundberg skrev såhär i en artikel i arbetaren: "Vi ser inte mönstret när vi lever i normen och bara tänker på arbete som det där männen funnits. Boken "Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer, om hemtjänsten, eller "Tjänster i hemmet" av Marie Hållander. Dessa talades det inte mycket om på kultursidorna, men Johan Jönsson, som i och för sig är precis lika bra, diskuterades desto mer."
   Men de blir åtminstone nämnda i artiklarna ovan. Det blir inte min. Och inte blir min roman mer diskuterad än dem på kultursidorna överhuvudtaget.

"I Johansson bok besrkivs hur ett slags "hoodie horror" uppstått i medierna. Hur vi matas med bilder av svartklädda ungdomar som slår sönder skyltfönster och kastar sten på ambulansen. Johansson gör ingenting för att montera ner dessa bilder - hans bok är full av brinnande bilar och sönderslagna busshållplatser. Men han använder dem i ett annat syfte."

Åh fan! Ungefär som jag gör i novellen "Brinnande betong".
Eller vad sägs om det här utdraget ur en recension?:

I centrum står Jibril, en ung tjej som gör sitt bästa för att klara sig i den hårda verklighet som råder. Polisen beter sig som svin och det råder allmän misär i hennes bostadsområde, något omvärlden inte bryr sig om nämnvärt. När det så småningom dyker upp mystiska figurer visar det sig att saker och ting till och med står mer fel till än vad man först kunnat ana. Eggert ska ha en eloge för att han mycket lyckat lägger handlingen till Sverige och lyckas behålla den hotfulla stämning som man ofta finner i hoodie horror-filmerna. Det är samtidigt en starkt samhällskritisk berättelse som sparkar mot den usla behandling som invandrartäta områden får lida."