En kille som nästan bara konsumerar kultur av män har nu bestämt sig för vända på det hela och bara ta del av kultur framställd av kvinnor. Han menar att det borde göra något med hans föreställningsvärld. Och det kan det säkert göra Jag har flera gånger lagt upp den här artikeln på min privata facebooksida. Passion for business är väl inte min favorit i vanliga fall och jag är egentligen rätt ointresserad av företagsstyrelserna inre politik men artikeln säger verkligen något om hur vi värderar kvinnor och män
Samtidigt blir jag lite trött. Den här killen som jag nämnde sitter i tv och pratar om detta banbrytande. Eh? Själv hade jag mer skämts och tänkt "va fan, det här kan jag inte gå ut med. Jag läser bara böcker av killar. Skämskudde liksom." Sen gör det mig lite fundersam över hur man når ut. Själv har jag alltid läst kvinnliga författare och tagit del av annan konst gjord av kvinnor. Nyligen läste jag Taivassalo och håller på med Mia Franck. Innan dess höll jag på med Elfbergs "Tills döden skiljer oss åt" och jag har läst vuxenserierna "Fridas resor" och "BRF Ensamheten". För att nämna några som dyker upp spontant. Vad som är mer intressant i sammanhanget är att jag alltid skrivit om kvinnor. Min debutroman "Ars moriendi - konsten att dö" har två kvinnliga huvudpersoner, två viktiga kvinnliga bipersoner - och en manlig biperson som figurerar ganska sparsamt. Sedan dess har jag i princip alltid inte bara inkluderat kvinnor i mina skönlitterara berättelser utan ofta låtit dem vara huvudpersoner, eller dela huvudpersonskapet med en man. Det är dessutom inte alltid särdeles trevliga kvinnor utan ganska mångfacetterade, ofta med tvivelaktiga sidor. Ändå tror jag att läsaren kan förstå och ibland sympatisera med dem. Jag undrar om någon annan manlig författare gjort likadant? Jag har skrivit lite om det här.
Men just det, det jag skriver är ju inte Hollywoodproduktioner.
Och nu kommer jag att göra en utvikning åt ett annat håll. För en tid sedan utkom en roman av pseudonymen Michael Mortimer. En äventyrsroman. Det var de etablerade författarna Sjölin och Virdborg som skrivit den framkom det ganska snabbt. Det ska vara pseudonymer och titlar som består av endast ett ord, numera tydligen. Sjölin och Virdborg får ett stort uppslag i DN och sedan skriver de *fanfarer* ett öppet brev om vart äventyrsromanen tagit vägen. De skriver om hur ängslig och inavlad (fin)litteraturvärlden är och sedan tillägger han: "Nog var det tryggt och ombonat i finrummen – vare sig mina tankar därinne var fria, halvfria eller bara anpassat samtida. Men vilken lättnad att få leka helt otyglad, och ge fantasin och påhittet långt mer skamlöst utrymme än vad min invanda kostym klarade av."
Själv tror jag det är rätt tryggt och ombonat när man kan "leka helt otyglad" och hamna i både DN och SvD.
Men Sjölin och Virdborg är ju etablerade kulturgrabbar så de behöver inte oroa sig. Och killen som bara skulle konsumera konst av kvinnor är kommunikationskonsult och bor i Stockholm. Twittrar förstås om alltsammans. Låter rätt etablerat det med.
Jag blir inte särskilt stimulerad av dem. Det finns ingen orsak att känna sig kränkt av att en kille väljer bort konst av killar under ett år för att han tycker att han försummat kvinnlig dito under större delen av sitt liv. Det finns ingen anledning för Sjölin och Virdborg att bara skriva som de brukar. Men det känns som att det är ett visst skikt som bara breder ut sig.
Jag ska nog ta ett år då jag tar ledigt från verk som gjorts av symbolanalytiker boende/verkande i Stockholms innerstad. Kanske skulle skicka ett öppet brev om det till SvD/DN. När brevet publicerats - för det finns väl inget tvivel om att det kommer in? - säger jag upp helgprenumerationen på DN.
Samtidigt blir jag lite trött. Den här killen som jag nämnde sitter i tv och pratar om detta banbrytande. Eh? Själv hade jag mer skämts och tänkt "va fan, det här kan jag inte gå ut med. Jag läser bara böcker av killar. Skämskudde liksom." Sen gör det mig lite fundersam över hur man når ut. Själv har jag alltid läst kvinnliga författare och tagit del av annan konst gjord av kvinnor. Nyligen läste jag Taivassalo och håller på med Mia Franck. Innan dess höll jag på med Elfbergs "Tills döden skiljer oss åt" och jag har läst vuxenserierna "Fridas resor" och "BRF Ensamheten". För att nämna några som dyker upp spontant. Vad som är mer intressant i sammanhanget är att jag alltid skrivit om kvinnor. Min debutroman "Ars moriendi - konsten att dö" har två kvinnliga huvudpersoner, två viktiga kvinnliga bipersoner - och en manlig biperson som figurerar ganska sparsamt. Sedan dess har jag i princip alltid inte bara inkluderat kvinnor i mina skönlitterara berättelser utan ofta låtit dem vara huvudpersoner, eller dela huvudpersonskapet med en man. Det är dessutom inte alltid särdeles trevliga kvinnor utan ganska mångfacetterade, ofta med tvivelaktiga sidor. Ändå tror jag att läsaren kan förstå och ibland sympatisera med dem. Jag undrar om någon annan manlig författare gjort likadant? Jag har skrivit lite om det här.
Men just det, det jag skriver är ju inte Hollywoodproduktioner.
Och nu kommer jag att göra en utvikning åt ett annat håll. För en tid sedan utkom en roman av pseudonymen Michael Mortimer. En äventyrsroman. Det var de etablerade författarna Sjölin och Virdborg som skrivit den framkom det ganska snabbt. Det ska vara pseudonymer och titlar som består av endast ett ord, numera tydligen. Sjölin och Virdborg får ett stort uppslag i DN och sedan skriver de *fanfarer* ett öppet brev om vart äventyrsromanen tagit vägen. De skriver om hur ängslig och inavlad (fin)litteraturvärlden är och sedan tillägger han: "Nog var det tryggt och ombonat i finrummen – vare sig mina tankar därinne var fria, halvfria eller bara anpassat samtida. Men vilken lättnad att få leka helt otyglad, och ge fantasin och påhittet långt mer skamlöst utrymme än vad min invanda kostym klarade av."
Själv tror jag det är rätt tryggt och ombonat när man kan "leka helt otyglad" och hamna i både DN och SvD.
Men Sjölin och Virdborg är ju etablerade kulturgrabbar så de behöver inte oroa sig. Och killen som bara skulle konsumera konst av kvinnor är kommunikationskonsult och bor i Stockholm. Twittrar förstås om alltsammans. Låter rätt etablerat det med.
Jag blir inte särskilt stimulerad av dem. Det finns ingen orsak att känna sig kränkt av att en kille väljer bort konst av killar under ett år för att han tycker att han försummat kvinnlig dito under större delen av sitt liv. Det finns ingen anledning för Sjölin och Virdborg att bara skriva som de brukar. Men det känns som att det är ett visst skikt som bara breder ut sig.
Jag ska nog ta ett år då jag tar ledigt från verk som gjorts av symbolanalytiker boende/verkande i Stockholms innerstad. Kanske skulle skicka ett öppet brev om det till SvD/DN. När brevet publicerats - för det finns väl inget tvivel om att det kommer in? - säger jag upp helgprenumerationen på DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar