Turné del två - Swecon, Stockholm

Stockholm Fredag – Söndag 18-20/10

Fredag 18/10

   När jag skulle åka från Malmö till Swecon i Stockholm visade det sig att både Nene och Simon skulle åka med samma tåg. Inte nog med det, utan Nene satt mittemot mig under hela resan. Det var nästan så att det fick mig att stå ut med att jag tvingades se snö ligga hotfullt vit på markerna vi passerade.

   Jag hade desperat försökt få tag i ett exemplar av ”Svulten” av Taivassalo eftersom jag skulle sitta i diskussionspanel med henne under Swecon. Nene var vänlig nog att låna mig sitt exemplar och även om jag hade glädjen att konversera henne så lät hon mig få tid att läsa. Jag kanske ska tillägga att jag helst även hade läst ”Martrådar” eftersom Franck skulle medverka i samma panel.  Dessutom verkade den intressant med tanke på att den använde sig av maran.

   En annan glad överraskning var att Jenny Milewski steg på ett par stationer efter Malmö. Eftersom jag skulle sitta i panel även med henne höll jag som bäst på att läsa Skalpelldansen. Jag önskar att all pliktläsning var lika spännande som den.

   När jag väl kom fram till Stockholm inkvarterade jag mig hos en släkting som bor i Nacka. Jag blev visad till Dieselverkstaden och gick till lambertrummet för bokdiskussion om Lavie Tidhars Osama. Egentligen var jag där mest för att det var kamraten Patrik Schylström som ledde diskussionen. Jag hade inte läst boken och diskussionen sammanföll med invigningstalet av någon hedersgäst. Bokcirkeln blev väldigt gles om man säger så, men ändå givande.

   Nene var förstås med i Urban Fantasy panelen. Man pratade en hel del om hur denna sub-genre kategoriseras utifrån kön samt att den öppnar för läsare som inte skulle närma sig fantasy i vanliga fall.

   Karin Tidbeck var hedersgäst så jag passade på att gå både på fredagens författarfika med henne

och söndagens intervju. Man skulle anmäla sig i förväg till författarfikan vilket jag givetvis inte gjort. Under de nästkommande dagarna var det överhuvudtaget klent med maten. Det blev en stor kopp kaffe någon gång mellan programpunkterna för det mesta istället. Jag tror jag ska kalla det Swecondieten.  Distrahera hungern med intressanta diskussioner och möten och släng i dig lite kaffe däremellan.

   Tidbeck berättade bland annat att hennes roman Amatka hade sitt ursprung i en period då hon drömde ovanligt cinematiskt. Hon bestämde sig för att skriva ner drömmarna och hade snart fyllt en pärm. Hon började ordna drömmarna utifrån en fantasigeografi och skrev bland annat en samling dikter utifrån den. Romanen tillkom alltså efter ett gediget och lite bisarrt förarbete som tog flera år i anspråk.

   Den sista punkten för dagen var ”Horror in literature today”. Jag satt i panel med Steven Savile som skrivit den fina ”Den skrattande pojkens skugga”,  Jenny Milewski samt Emil Hjörvar Petersen som är från Island. Han har utkommit med två böcker på isländska och en tredje är på väg. Tydligen är det något slags postapokalyptisk variant på asa-mytologin. Jag hade förmånen att fika med honom någon dag senare.

   Jag var lite nervös för den här panelen eftersom jag inte är tillnärmelsvis lika bekväm att tala engelska som svenska även om jag läser på båda språken. Det kändes ibland som om någon skjutit på mitt ordförråd med hagelbössa.

   Vi pratade alltså om skräcken idag och varför vi skrev den. Jag menade att man kunde se på skräcken genom vända upp och ner på Antonovskys salutogenes, dvs att den skildrade en värld som inte går att begripa, att man inte har de färdigheter som krävs för att bemästra den och att ens upplevelse av meningsfullhet krossas.

   Petersen talade om hur exempelvis McCarthys ”Vägen” inspirerarat honom när han skrev sina apokalyptiska asagudsberättelser. Milewski menade att hon skrev skräck eftersom hon på så sätt kunde gå längre än många andra. Döden och rädslan ställde saker på sin spets.

   Savile verkade av någon anledning uppehålla sig mest vid att den värsta skräcken stod människor för. Han pratade om hur ”Den skrattande pojkens skugga” egentligen fick läsaren att fatta sympati för en seriemördare och att det mesta som händer där händer i huvudpersonens sjuka hjärna. Dvs den värsta skräcken händer i huvudet på människor. Monster och övernaturliga händelser är ändå ointressanta. En liten hake är förstås att det mesta som händer i huvudet på bokens huvudperson skildras som monster och övernaturliga händelser och det är därför man läser en romanen, inte för att författaren vänder upp och ner på alltihop under de sista sidorna.

   Savile menade dock att exempelvis Clive Barker i romanen Cabal skildrade hetsen mot homosexuella och rädslan för HIV under 80-talet. Och där tyckte jag att han närmade sig en ståndpunkt som var intressantare. Milewski slog fast att skräcken och dess attribut var redskap för författaren, inte huvudsaken.

   Ett av de roligaste ögonblicken under skräckpanelen var när Savile lade ut texten om hur traumatiserad han blivit under sin barndom när han exempelvis var tvungen att gå hem från skolan över en kyrkogård, och SocialistSimon slog ut med armarna och sa: ”Vill du ha en kram?” Varpå båda reser sig och kramar om varandra.

Lördagen 19/10

Under lördagsmorgonen hetsläste jag Svulten men blev ändå inte klar med den. Jag hade tänkt gå på intervjun med Lavie Tidhar men missade den. Jag hade dock förmånen att prata med honom medan han var ute och rökte vid ett tillfälle. En avslappnad person med en röst som var gnällig på ett skönt sätt. Märkligt.

   I vilket fall som helst så var första diskussionspanelen som jag åsåg ”How do you make a plot?”

   Jag hade hoppats få några handfasta tips men tappade hakan lite när Jo Walton sa: ”Jag ville vara med i panelen för att lära mig.” Både hon och Taivassalo inriktade sig mer på att skapa personer som de sedan lärde känna och såg lite var de hamnade. Taivassalo ville hålla handlingen lite hemlig för sig själv så att skrivandet skulle bli mer spännande. Cobley  var ganska strukturerad i sina upplägg av handlingen men erkände att han hade blivit lite uttråkad av ett skrivprojekt där han vetat för mycket om vad som skulle hända.

   Jo Walton gav ett exempel på hur man kunde tänka för att skapa driv, personer och handling i en roman. ”Om till exempel alla kan leva för evigt – tänk ut vem som skulle hata det.” Hat som ett sätt att bygga en stark stomme för en berättelse.

   Nästa panel var Moderna dystopier. Egentligen gick jag på den mest för att jag var nyfiken på vad BoelBerman hade att säga, men jag tycker inte riktigt att hon kom till sin rätt. Man diskuterade lite varför dystopier har blivit så populära och pratade lite om galenskaper från Sovjettiden. Det kändes lite för distanserat även om det aldrig blev ointressant.

   Jag gick även på panelen om redaktörer och agenter. Och jag tänkte mest på att Anna Henriksson, min redaktör på Styxx Fantasy, hade varit ett intressant tillskott, särskilt som det bara var män i panelen.

   Sen var det dags för Finlandsvensk fantastik med Franck, Taivassalo, Turtschaninoff och Wiik. Anglemark som var moderator hade glädjande nog koll på att finlandsvenskar inte nödvändigtvis talar finska särskilt bra eftersom det inte är deras modersmål. Det blev en intressant diskussion om språk, identitet och skrivande och möjligheterna att nå ut med sina verk.

   Mina föräldrar är finlandsvenskar och av olika anledningar är det länge sedan jag reste till Finland nu. Det var första gången som jag hört några tala om fantastik på sjungande finlandsvenska och det berörde mig så starkt att det nästan gjorde ont.

   Sedan var det dags för Dark Fantasy – som tidigare hade rubriken Grim Fantasy. Man ägnade den största tiden åt att försöka definiera begreppet vilket sträckte sig från Joe Abercrombie till Clive Barker.

Söndagen 20/10

På söndagen skulle jag medverka i panelen ”Nattens skepnader”. Jag ställde mig lite tvivlande till hur många som faktiskt skulle dyka upp 10.00 en söndagsmorgon, men vi fick lite publik trots allt. Eftersom Franck skriver om maror och Taivassalo om vampyrer, två parasitära varelser, hade jag föreslagit mig själv med tanke på gravråna i ”Borde vara död”. Att Mattias Fyhr som skrivit om gotik medverkade gjorde det inte sämre eftersom jag menar att min roman är gotisk.

   Jag hade tänkte läsa både ”Svulten” och ”Martrådar” men hade bara kommit till hälften på den förra. Jag började med att poängtera att jag tyckte den var ljuvligt skriven och att jag verkligen gillade romanen – men att ”Borde vara död” på många sätt var skriven i opposition mot den typen av vampyrer, mot vampyrer överhuvudtaget. Särskilt vampyren som övermänniska, sensuell och sofistikerad. Jag ville skriva om ett monster som representerade utanförskap rakt igenom, som verkligen var ett monster.

   Taivassalo menade att det var en berättelse om dekadens som ett sätt att dö och att Jorunn Självfhämnd visst var ett monster. Hon avslutade snyggt och lite syrligt med att om man läste HELA romanen så skulle man se det.

   Vi diskuterade vidare om sexualitetens roll, arvsynden och det monstervarandet som en förbannelse. En väldigt givande panel.

    Jag fortsatte med att lyssna på Tidbeck och även Cirkeln-författarna. Det störde lite att en orkester började spela inte långt därifrån. Sara och Mats pratade i alla fall om den internationella lanseringen, filmen och hur det vara att jobba ihop. Det var rätt roligt när Mats berättade hur orolig han blivit i början när Sara läste texter han skrivit med sitt, som hon uttryckte det, fokusface eftersom han trodde hon var sur.

   Det hela rundades av med ”Hur i helvete gör djur?”  av Torill Kornfelt. Hon berättade om insekter med kugghjul på benen och pingviner som hade sex med döda pingviner och annat som man aldrig fick se på djurprogrammen när man var liten.