Hillbillyland

Man kan lätt få för sig att USA består av dels vältränade botoxoffer , dels knarkande afro-amerikaner som spelar hip-hop som glider omkring bland skyskrapor och klubbar. Då är det skönt att se en film som Winters bone där alla är så jävla sletna och oglamorösa, om man nu inte tycker att rutiga skjortor/tygjackor är skiten. Det är hillbillyland som skildras, komplett med banjospelande och countrymusik. Skådespelarna är ett kapitel för sig. Inget överspel här, snarare tvärtom. Underdrifter och små gester regerar. Dialogen är skön med repliker som:
”Jag har alltid varit rädd för dig.”
”Det är för att du är klok.”
Det är kompromisslös socialrealism som uppehåller spänningen med ganska små medel. Våldet är latent och finns hela tiden där i ordväxlingar, hotfulla rörelser, ansiktsuttryck eller varningar. Det är ett otryggt, vardagsmässigt våld som man aldrig vet när det bryter fram, långt ifrån välregisserade slagsmål och biljakter.
På filmens trasproletära landsbygd verkar alla vara släkt med varandra och huvudpersonen Ree Dolly inte bara bryter mot den utsträckta klanens tystnadskod när hon börjar ställa frågor om sin försvunne far utan spelar samtidigt på sina blodsband. Det är ett farligt spel och blodsbanden hotar att bakbinda eller rentav strypa henne – och det är så jävla bra gjort.
Berättelsens underliggande gåta, den ödsliga bygden och de än ödsligare människorna fick mig av någon anledning att tänka på Twin Peaks. Det hade inte varit konstigt med någon loglady som yrade om att ugglorna inte är vad de ser ut att vara.
Den här filmen kommer jag att bära med mig som en förebild.