Nu har jag läst Kristian Lundbergs ' Yarden'. Den är bara på 140 sidor, inget mot monsterdeckare på 450 sidor. Vissa böcker är som berg av späck där någon hugger med köttyxa, ibland väldigt slö. Men Yarden är precisa piskrapp på en graciös kropp.
Lundberg var med i Malmöligan, en samling poeter där bland annat Lukas Moodyson ingick, som gjorde uppläsningar och hade en viss framgång i breda lager. Han har sedan dess fortsatt skriva poesi men även deckare. Jag läste en del av hans poesi för länge sedan och när jag fick reda på vad Yarden handlade om tyckte jag det var dags att kolla upp honom igen.
Yarden är självbifografisk och handlar om hur Lundberg inte får mer kulturjobb och tvingas bli daglönare i Malmö hamn, längst ner på samhällets botten. Samtidigt får läsaren ta del av hans uppväxt och historia. Man kan väl säga att hans liv gått i en cirkel.
Så här kan han skriva:
"Jag har inte kontroll över mitt värde; knappt ens mitt språk längre.
Det är andra faktorer som styr. Det är en kaosvärld. Det är en skuggvärld. Jag är en liten del av ett stort maskineri. Bilindustrin. På sätt och vis är jag inom bilindustrin. På ett annat plan är jag bara en sådan som kommer och går, en sådan vars namn man aldrig lägger på minnet. Det tar ett par veckor innan jag får ett eget skåp i omklädningsboden. Nere på godsspeditionen, som jag också arbetar för under nätterna, får jag varken skåp eller ett eget namn.
Det är ändå ingen som pratar med mig. Jag är fyrtiotvå år gammal. Jag är en hund. Om mig kan man säga: "Låt honom göra det! Vi skall fan inte behöva städa!" och så gör jag allt som alla andra inte vill kännas vid."
Lundbergs farsa var framgångsrik men det var inget som påverkade hans uppväxt till det bättre eftersom fadern drog illa kvickt - och höll sig borta. Såhär skriver han om sin pappa:
"Det finns speciellt en episod som jag aldrig kommer att glömma; i mitt minne antar den närapå mystiska proportioner. Det händer att jag måste fråga mina sysken: "Var det verkligen sant? Sade han verkligen så?"
Deras svar: "Ja. Det är sant. Det var så." Min far bodde i en större exklusiv bostadsrätt i centrala Malmö. Det var verkligen en vacker våning; högt i tak, knarrande parkett. Nu skulle han fylla jämnt, femtio eller sextio minns jag verkligen inte. Han ringde runt till oss syskon och frågade om vi ville arbeta för honom under den här kvällen - ta emot ytterrockar och servera mat. "Men ni behöver ju inte säga att ni känner mig? Ni kan ju vara personal. Och tjäna en hacka.""
Häng med på Lundbergs rasande välskrivna skildring av en omvänd klassresa och se om din världsbild står pall för den.
Usch då... kommer att tänka på när jag fortfarande hade lönebidragsanställning på kommunens största skola, ett ställe där de var väldigt duktiga på att plocka isär den lilla självkänsla man hade skrapat ihop efter fem år på deken.
SvaraRaderaTex hade alla anställda ett eget fack, där man lade papper och sånt, själv hade jag en papplåda uppe på en hylla. Varje termin åkte man in på samtal med rektorn där hon ville att man skulle fixa med AF så att hon inte behövde betala för att ha en anställd, och man blir hänvisad till facket som "han som knarkade förut".
Plus att varenda nolla ansåg sig vara ens egen minichef, om jag gjorde nåt rätt tog de äran åt sig och gick nåt snett; "Är det inte SÅNT du är anställd för att förhindra?"
Det är ingen skön känsla för varken ungdomar eller vuxen människa sånt där.
Jävligt bra boktips Pål, gillar hur du skriver passionerat om böcker du gillar. Att snubben skriver snubblande nära poesi och att boken är kort, passar att sluka i mellandagarna - tack.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaFan va trist det du berättar. Varför vill man inte ge kraft till de som kommit snett? Jag hatar att så många inte försöker se en människas potential. De som jag träffat som gjort det är jag evigt tacksam, även om vi sedan kanske inte tyckte lika eller gått skilda vägar.
SvaraRaderaJag blev rätt förbannad när jag läste Yarden, det finns en sorgsen grundton i den. Den tar upp saker som uppväxt, klass, invandring, inflytande och regler på arbetsplatsen och annat på skön prosa, och den gör det med en intensitet som bär läsaren. Jag skulle kunna säga att den är som en käftsmäll, men Lundberg skriver inte på det sättet. Den är väl värd att prova och gillar man den inte så tar 140 sidor inte så lång tid av ens liv.
Låter intressant, trots att jag omedelbart blir lite misstänksam när jag hör att den kommer från en kille från överklassen. Jag ska ge den en chans ändå. Arbetarskildringen från det citerade stycket känns välbekant. Som knegare är man inte värd skit. Det sa till och med facket rakt ut till en av mina arbetskamrater.
SvaraRaderaHan kommer inte från överklassen. Hans pappa var en klassresenär, men Lundberg fick inte följa med på resan. Han växte tvärtom upp med sin mamma i Rosengård, och... jag vill inte avslöja för mycket. Men någon överklassuppväxt hade han verkligen inte.
SvaraRaderaSedan så blev han publicerad och kunde leva bra på det en tid. Men sedan gick det som sagt utför och så var han tillbaka där han började.
Låter som en väldigt intressant och tänktvärd bok.
SvaraRaderaOch jag känner verkligen igen mig i Stewes kommentar om att inte ens få ha ett eget fack. Jag minns hur glad jag var som plusjobbare när jag fick min egen hurts med mitt namn på. Jag fick vara med och leka, men jag var ändå aldrig på riktigt och var ständigt medveten om att befinna mig längs ner i hierarkin. Vissa utnyttjade ju det och gav mig terapijobb i form av praouppgifter. Nu är jag timvikarie, men det känns faktiskt bättre, även om ett eget postfack blott är en dröm. Jag fortsätter att citera Kalles Klätterträd livet igenom: Emma finns bara i fantasin.
Emma; visst är det lustigt att en sån där grej med ett sketet fack betyder något? Samtidigt blir det som en slags symbol över att man befinner sig på en arbetsplats för att utföra något, man har samma skyldigheter - men räknas ändå inte som en anställd bland de andra.
SvaraRaderaHej Pål, fan jag hade glömt dig för ett tag.. och läste just Yarden och hittade det här. Yarden är gruvligt bra. Jag gillade inte Kristian förut. Men jag bugar mig. Det gör jag inte för speciellt många andra i dagens skrivar Sverige. Jag tror inte någon bok hammrat sig in i huvudet på mig som Yarden gjorde nyss, jag rekomenderar den till alla mina vänner... och andra med. Den är jävla bra.
SvaraRaderaAndreas Altermann
ps. Finns som Andreas Erik Altermann på FB, ska se om jag hittar dig där också.
Spännande att du fastnade för det där med pappan, och valde ett annat citat. Trots att boken är så kort finns det flera teman, lika intensiva allihop.
SvaraRaderaJo, det är en väldigt intensiv bok. Allt oväsentligt fluff är borta.
SvaraRadera