torsdag 4 augusti 2011

Vad är det för fel på att hata?


En av mina bloggkamrater, Fredrik skrev så här nyligen: "Just nu, då folket runt omkring mig på den här planeten börjar ruska av sig den sinnessjuka rasistnorrmannens vansinnesdåd, börjar en annan debatt att ljuda.
Den som handlar om att man inte får tycka vad som helt, hur som helst. Alltså, det handlar inte om att folk säger att hey: sluta kasta sinnessjuk rasism runt omkring dig. Utan nu vänds kritiken mot hatet."

Det är rätt intressant med tanke på att Breivik själv ansåg att islamism, nazism och kommunism var hatideologier. Han var alltså mot hat.

Hat är ganska ärligt.
På en annan blogg, Rent principiellt, har jag läst om en kristen som "kommit ut" som antisemit. Han har en väldigt PR-mässig attityd till antisemitism. Absolut ingen hatare. Så här skriver han i kommentarerna om hur man bäst går till väga med "judekritik":
"Ta bara tabuet mot att säga, ”Hollywood domineras av judar”. Alla vet att det är så, ägarförhållanden talar sitt tydliga språk. Judarna själv medger det ju, även mediajudar (Joel Stein; även Judisk Krönika har haft det på förstasidan en gång på 1990-talet). Kruxet är att veta om att det är en het potatis. Man ska inte indignerat utropa, ”Hollywood domineras av judar”!!! Man ska nämna det mer ”en passant”, i förbigående. Man får raljera lite, dock med målet i ständigt sikte. Så tampas man med denna hydra, på alla plan – Holocaustics, Anne Frank, judisk historia mm.
Som judekritiker får man akta sig för att ge intryck av badwill, då förlorar man de intelligenta läsare som i övrigt är kritiska mot PK-ism och multikulti. Att nämna ”judar” fungerar som en rött skynke, det är som jag sa i inledningen: ”Var vad du vill men var inte rasist. Var inte antisemit”. Många stänger av mentalt när de ser judekritik framföras. Därför får man som sagt ta det med lämpor, sidsteppa, ”dance like a butterfly and sting like a bee”. För övrigt tror jag judekritik är på vippen att bli mainstream snart, det där antisemit-kortet är med förlov sagt väldigt nött nu. Judekritiker är inte längre rädda för att bli stämplade som antisemiter eftersom beteckningen är utnött, uttjatad. De har ropat ”vargen kommer” alltför ofta. Att kritisera Israel är t ex inte liktydligt med att återuppföra Auschwitz. Judarna har missuppfattat det där och frikostatigt satt antisemit-stämpeln på envar Israelkritiker."
Bloggaren är förresten associerad med Motpol.nu, en bloggportal som omhuldar många av de idéer som inspirerade Breivik. Just nu håller bloggarna på och svär sig fria från att Breivik kan ha något som helst med dem att göra. Förstås.
Men en gång i tiden sågs nazismen och många av de tankar den torgförde som ganska normal. I vår tid demoniseras den ibland på ett sätt som gör att vi inte förstår hur folk en gång lockades av den. Hitler gapar lite i en talarstol och vi skakar på hvuudet åt att man kunde gå på det. Det är lätt att vara efterklok. Men amerikanska storföretag hade exempelvis inga problem med att handla med nazityskland, även under brinnande krig, något man kan läsa mer om här. Med undantag för Hearst fanns det nog många som inte hatade. Det var business as usual.

Rent principeillt-bloggaren hatar knappast. Likafullt är han antisemit. Breivik tog avstånd från hatideologier, men planerade sina dåd med mordisk beräkning. Företag handlade med Tyskland under andra världskriget för att de tjänade på det och för att många av nazisternas idéerna var allmännt spridda. Och vem är du? En som bara fattar att något är fara å färde när någon heilar på fyllan med kängor och rakad skalle, eller begriper att män med kostym i regeringsställning vars ord är som knivar inlindade i siden är farliga på en helt annan nivå?

13 kommentarer:

  1. Jag hatar det. 8)

    Bra text!

    Jag har inget att tillägga. Jag hatar förtryckarna. Alltid.

    SvaraRadera
  2. Hat kräver ett känslomässigt engagemang. Saknar du emapati hoppar du förbi hatet.

    SvaraRadera
  3. Jag har sällan hatat på riktigt, men tycker väl att man ibland förskjuter fokus till det som syns och är uppenbart för att själv slippa undan. Det är ju ingen hemlighet att Breivik ligger närmare SD än det som en gång kallades vit makt. Och SD i sin tur ligger nog närmare vad en del i andra riksdagspartier och liknande i maktposition tycker, Gudmundson t ex. Därför är det bättre att förskjuta hela problematiken så långt ifrån en själv som möjligt.

    SvaraRadera
  4. Kanske för att slippa det personliga ansvaret? Då är det lättare att flytta fokus. Både för SD och för svensson.

    SvaraRadera
  5. Ah, jag har själv retat mig på det där i det offentliga samtalet, att alla låter som pårökta woodstockhippies; att man ska möta "hatet med kärlek och öppenhet", när snubben själv ansåg sig anti-rasist och ville skydda de liberala värderingarna från "hatideologier". Han var ju för samma "öppenhet" som regeringspartierna dvs frihandel och frisläppt kapital.
    Hat är positivt, ibland det enda som får upp en ur sängen om mornarna.

    SvaraRadera
  6. Hat är så underklassigt och opassande i salongerna. Det är därför det är bättre att hänvisa till hatare istället för till exempelvis emontionellt lata personer som gör vad som främjar deras syften.

    SvaraRadera
  7. Jag tror att frånvaron av känslor är mycket farligare än hat.

    SvaraRadera
  8. Kloka kommentarer från er alla. Jag bara myser och läser.

    Men.

    Jag hatar att det inte var jag som skrev det ni skrev.

    8)

    SvaraRadera
  9. För mig handlar det om hat eller självförakt. Valet är enkelt.

    SvaraRadera
  10. Tror jag ofta valt det senare. Ibland har man inte så många alternativ ...

    SvaraRadera
  11. Jag har aldrig varit tvungen att välja mellan hat och självförakt. Jag har däremot varit tvungen att fundera på hur värt det är att hata vissa företeelser. Hatet kommer naturligt då jag ser hur människor behandlas. Det finns inget frivilligt över det.

    Självförakt är att hata sig själv. Det gör man om man mår dåligt eller om man gjort något dumt. Det finns inget poetiskt över det. Tycker jag.

    8)

    SvaraRadera
  12. he he, nä, destruktiva känslor känns sällan särskilt poetiska när man är mitt i dem. Men ett språk som är poetiskt - i motsats till klichéartat - kan ibland levadegöra känslan för andra.

    SvaraRadera