Kultur, nation och den Andre.

Det mediala språkspelet - de inre, hatiska rösterna

   Allt det här med Björn Söders tal om nationer och vem som är svensk, privilegiedebatten, Sverigedemokraterna och att samer hellre vill bli kallade lappjävlar än svenskar har fått mig att fundera över mitt eget ursprung och bakgrund. Om att vara svensk och ändå inte, att vara en del av samhället och ändå inte. Att vara infödd i svensk kultur men se den utifrån. Fast inifrån. Att vara från ett annat land men som är en näraliggande kultur - och sedan närmast vidga klyftan.

   Mina föräldrar är finlandsvenskar och kom hit som arbetskraftsinvandrare. De har berättat för mig flera gånger hur de utsattes för rasism och diskriminering när de kom till Sverige. Min mamma hade en märklig vana att gå igång och hålla en halv föreläsning om hur hon alltid jobbat. Hela ansiktet började liksom hänga, meningarna kom ut mellan halvt ihopbitna tänder medan hon naglade fast mig med sin blick. Sedan kom hennes arbetshistoria. Hur hon jobbat som liten, hur hon jobbat som städerska och inom hemtjänsten i Sverige, så och så många timmar i veckan och så vidare. Det var som ett långt, långt röstmeddelande som alltid stod på väntning. Bara någon råkade komma åt knappen så gick det igång. Ibland undrade jag om det var mig hon var arg på. 

Vi håller ihop

   Ett exempel på hur mina föräldrar såg på svenskar är följande berättelse: Jag och min pappa skulle köra ut ur ett garage. Min pappa sträckte ut handen genom bilfönstret och drog i ett rep som fick garagedörren att långsamt öppna sig. När dörren långsamt och gnisslande lyftes såg jag en av grannpojkarna stå på andra sidan. Han stod mitt i vår körväg och såg överraskad ut, verkade inte riktigt veta vart han skulle vända sig. Han gjorde en hastig rörelse och svängde sedan runt och försvann utom synhåll.

   ”Svekfulla svenskar …!” väste min pappa mellan tänderna.

   ”Vad menar du?” frågade jag.

   ”Men såg du inte?! Han tänkte kasta en sten på oss!”

   Jag sa ingenting. Vi hade inte haft någon nämnvärd kontakt med pojkens familj och vad jag minns var vi aldrig i gräl med dem. Jag visste att det inte var okej att säga emot. Det var inte heller någon enskild incident. Gick något att tolka till något dåligt, till något värre än vad det var så gjorde mina föräldrar det.

    Då och då åkte vi till Finland för att hälsa på släkt. Vid ett tillfälle satt min mamma och grät när jag och pappa kom in i stugan. Hon och morfar måste ha diskuterat något. Med tanke på att morfar upprepade gånger sagt till sina barn under deras uppväxt att han borde ha stått redo med hammaren och slagit till när de stack ut huvudet ur skötet, och gjort vad han kunnat för att kompensera denna första brist på tuktan i efterhand, så utgår jag ifrån att hon inte grät för någon skitsak. Min pappa började läxa upp morfar varpå de var nära att börja slåss. Morfar hade gripit tag i pappas skjorta och skulle lappa till honom med sin köttiga näve när min syster kom springande nerför trappan och skrek att morfar inte fick slå hennes far. Jag har ett minne av att hon själv såg rätt arg ut och hade knutit sina nävar. Ingen match för en stor man men morfar kom av sig och lade ner.

   Min farmor sydde kläder som hon skänkte åt släktingar. Åt min syster gav hon de kläder som hon misslyckats lite med.

   Förhållandet till släkten var komplicerat. Min pappa skickade ett brev till en av sina systrar och krävde att hon skulle gå över till Jehovas vittnen. I annat fall så skulle hon vara dömd till undergång. Efter det dröjde det många år innan jag åter träffade mina kusiner.

   Man skulle kunna tro att mina föräldrar gillade att vara i Sverige men det gjorde de inte. Tvärtom glorifierades Finland hela tiden medan Sverige var rena skiten. Jag kommer ihåg tillfällen då jag satt i vardagsrummet med dem medan de lät sin frustration läcka ur dem. Det kändes som om luften blivit gul och svårandad av något slags mental smog. Som att sitta i ett rökfyllt rum eller simma genom ett avlopp. Stanken som trängde in i huden. Känslan av smuts. Att inte höra hemma.

   Mina föräldrar var egentligen inte föraktfulla. Det var många gånger väldigt politiskt korrekta. Man fick inte tala illa om fattiga, förakta romer eller nedvärdera människor från andra kulturer och länder. Inom familjen kallade vi inte varandra idiot eller svor åt varandra. Svordomar var förstås förbjudna.
   De sympatiserade med Israel och tyckte att svensk media alltför ofta höll på palestinierna. De identifierade sig med judarna. Med det förföljda folket. 

Familjesammankomst

   En stor del av min vakna uppväxt tillbringade jag med att lyssna på föredragshållare på Rikets sal som framställde världen utanför som en öken av synd och förfall. En värld som, på grund av detta, snart skulle gå under. Full av onda människor som skulle slaktas. Etisk - inte etnisk - rensning.

   Inte för att någon egentligen var god. Men om man åtminstone insåg sin uselhet och underkastade sig Gud och Hans enda representant på jorden, Sällskapet Vakttornet, så kunde man skyddas på den yttersta dagen av Guds oförtjänta omtanke. Men till dess så skulle man inte vara en del av världen. "Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom." Världen var denna tingens ordning. Inte rösta i val, inte fira några högtidsdagar – bara Jesu död – och ägna sig åt att predika Guds ord från dörr till dörr istället för att syssla med karriär, sport, hobbies och annat.  

   "Ni trolösa, vet ni in­te att vänskap med värl­den be­ty­der fi­end­skap med Gud? Den som vill va­ra vän med värl­den blir fi­en­de till Gud." Världen utanför var i Satans våld och han ville snärja så många som möjligt för han visste att hans tid var kort. Det var en främmande kultur – en teokratisk nation mitt i Sverige. En gudskultur. Som enprocentarversionen av kristendomen. 

   Trots att Jehovas vittnen suttit i koncentrationslägren så fick jag höra att Rikets sal förde tankarna till Tredje riket. När jag och min mamma predikade från dörr till dörr så var det en kvällspostenförsäljare som ropade ”Judar!” åt oss. Min mamma fick för sig att det var någon form av komplimang. Men ju sämre jag behandlades desto mer skulle jag glädjas:  "Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till."

Guds oförtjänta kärlek

   När jag blev äldre försökte jag lite försynt tala om att Sverige kunde vara rätt okej. Jag berättade om någon svensk jag kände som inte vara rasist till exempel och hade sagt något bra. Det var inte okej. Min mamma blev nästan argare för att jag sa det. Tillrättavisade mig med nästan sammanbitna tänder. Stirrande ögon.

   Sverige var dåligt. Svenskarna dåliga. Det var så det skulle vara och ingen skulle säga emot. Världen var dålig. Världens människor var inte bra. Inom Jehovas vittnen var det också människor som betedde sig illa. Man måste vara på sin vakt. Vara bättre än de. Vara noga med att följa reglerna så att man inte blev påhoppad. Och påhoppad kunde man bli överallt. Bara Finland var åtminstone lite bra. Något bättre. Inte fullt så dåligt. 

   Därhemma rådde ett ständigt könskrig. Mamma mot pappa. Visst var de gifta – är det fortfarande förmodar jag. Det hängde ett ständigt hot om skilsmässa i luften och flera gånger i veckan bröt bittra strider ut som egentligen aldrig avslutades, bara rann ut i trötthet och tystnad. Bedrägeri, anklagelser, skrik, pikar, ältande, bitterhet och hat. Självmordsförsök. Vi barn enrollerades i kampen. Jag och mamma mot min pappa och min syster. Inte för att jag och min syster egentligen stod emot varandra, men vi agerade ändå som någon form av måltavlor eller stödtrupper. Fast mest sökte vi skydd från de rikoschetterande kulorna och granatsplittret från föräldrarnas strider.

Det levande vapnet

   Mina föräldrar genomskådade till slut Jehovas vittnen och gick ur. Eller genomskådade - det blev en schism mellan vår familj och inflytelserika JV. Men inte förrän mina föräldrar funnit en ny fiende att befolka sin värld med. Dels bröt de i omgångar med min syster när hon gift sig, men framförallt byggde de upp en omgivande fiende i form av en förföljande släkt. Det var en släkt som svärmade fram genom Malmös gator och hus, både i Jehovas vittnen och utanför, på min mammas arbete och bland mina kompisar. Klaner på flera hundra som hatade oss. Och allt för att min mamma en gång ställt upp för några mobbade personer. Så lydde i alla fall berättelsen. Min mamma och pappa stod rygg mot rygg mot en ond omvärld. Världsliga. Svenskar. Mobbarklaner. Sin egen dotter och hennes makes släkt.

   Under några år var jag fortfarande en del av Jehovas vittnen men gick allt mindre på deras möten. När jag var yngre var det förstås viktigt att stå upp för min tro men efter gymnasiet talade jag allt mindre om min religiösa tillhörighet och historia - trots att jag på många sätt levde efter dess bud. Jag och mina föräldrar blev en sekt i sekten. I den teokratiska nationens utkant. I ett land som jag fostrats att se som främmande. Omgivna av flera hundra av en främmande, fientlig släkt som ville oss ont. 

   Det var förstås inget jag kunde berätta för någon. Det var bara att hålla käft och se ut som om man  någon annan. Låta som det. Lukta som det. Vara försiktig så att det inte ekade i de stora hålen som uppstod när jag utplånade historia, känslor och tankar med tystnad. Det var ensamma år.

Välj vapen - välj mask

   Mina föräldrar flyttade tillbaka till Finland. Konstigt nog blev det inte så bra där som de trodde. Den grannen betedde sig konstigt. I den affären sa de något otrevlig och så vidare och så vidare.

   I ett av mina sista samtal med min far frågade han om min syster. Jag sa att jag hälsat på henne i Malmö och att jag kom bra överens med henne. Han sa att en dag skulle jag också bli tvungen att välja sida.

   Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med den här berättelsen. Jag vet inte riktigt i vilken grad mina föräldrar var utsatta för diskriminering. De hittade på så mycket, och litade på så mycket påhittat att jag inte vet vad jag ska tro. Jag tillhörde en annan kultur. Vi var en annan nation. Fast ändå inte. Vi var från ett annat land och frossade på ett närmast bulimiskt vis i att vara det. Vi såg nästan lite för normala ut, men hade kommit ut på andra sidan. Vi såg svenska ut, men inga normala svenskar klädde sig på det där tråkigt prydliga viset och gick omkring från dörr till dörr i det då väldigt ateistiska Sverige och pratade om Gud med vilt främmande människor.

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. /Ur Sverigedemokraterna och nationen

   Jag minns en annan historia. Min mamma varnade mig en gång för att någon kanske skulle säga åt mig att ställa mig framför flaggstången och sedan fotografera mig. Då skulle de kunna skicka bilden till tidningen och hävda att här stod ett Jehovas vittne och hälsade flaggan. Eftersom det är en amerikansk religion så var det här med flagghälsning en grej som togs upp i tidskrifterna. Och eftersom vi inte skulle vara en del av världen så var det inte okej att hälsa flaggan. Eller sjunga nationalsången.
   Men jag oroade mig mest för hur jag skulle kunna luras att ställa mig framför flaggan. De kunde ju hitta på alla möjliga sätt som jag inte kunde förutse för att få mig dit.