Brinn era djävlar! Brinn!

Jag är intervjuad i tidningen Skriva i artikeln "Svensk fantasy anar morgonluft - Långt bort från Midgård."

Men det är så tråkigt att citera sig själv så jag saxar lite vad min redaktör Anna Henriksson säger i samma artikel: "Visst finns det fortfarande mycket förutfattade meningar om att det handlar om trollkarlar med toppiga hattar. Men genren rymmer ju så oändligt många variationer. Urban fantasy är till exempel jättestort utomlands. och en accepterad genre även för vuxna. Och i själva verket kan du hitta alla sorters berättelser även inom fantasy. Här finns deckare, romantik och äventyr. Men det som är så spännande med fantasy är att du kan ställa frågor som du inte kan göra i mycket annan litteratur. Icke-fantasy är ju så bunden till de förutsättningar vi har i vår värld, både fysiskt och historiskt."

I februari kommer ett nytt nummer av antologin Eskapix som heter "Brinn Era Djävlar! Brinn!" Jag medverkar med en novell. Den heter "Brinnande betong" och börjar så här: "I vanliga fall brukade Jibril åka in till centrum och träffa sitt gäng för att slåss men när hon förstod hur hon skulle locka våldet till sina egna kvarter stannade hon där. I alla fall för några kvällar."
Till våren spricker knopparna till det ondas blommor som briserande splitterbomber...

Economic horror

Jag är fascinerade av de spanska spökstäderna som uppstod i krisens spår. Jag tänker på hur det skulle kännas att gå på de där breda gatorna utan att knappt se några bilar, betrakta husväggarna och bara mötas av mörka fönster. Lyssna på en tystnad som blir så mycket djupare för att man vet att det borde vara ett ständigt stadsbrus där.
   Och som fantastikförfattare tänker jag förstås på de varelser som flyttar in istället för människorna, på spökena efter döda förhoppningar som hemsöker gatorna.
   Jag tänker också på hur man kan gestalta ett skeende som finanskrisen. Man kan förstås skildra dess verkningar, men jag tänker mig att man - som fantastikförfattare - skulle kunna gå ett steg djupare. Ge det abstrakta bankskredet en form, odla kropp och röst åt det ekonomiska våldet.
   Jag tänkte förstås på detta när Vetenskapens värld visade en väldigt pedagogisk och intressant dokumentär i ämnet. Jag fick lära mig att konventionella makroekonomiska modeller fokuserar på aktörerna hushåll, stat och företag. Man tar inte med bank - och i förlängningen - finanssektorn eftersom dessa bara anses vara smörjmedel för systemet. Man ser följaktligen inte heller skulder och det anses inte heller spela någon roll eftersom skulder och lån anses ta ut varandra. IMF-chefen Mikael Kumhof säger apropå detta: ”De ekonomiska modellerna utgår ifrån att bankerna bara är en mellanhand. De sitter bara och väntar på insättningar som den kan låna ut. I verkligheten är det precis tvärt om, jag vet detta, jag är bankekonom, jag har gjort detta och det går att läsa om på flera centralbankers hemsidor ... När bankerna tycker att ekonomin är bra och är optimistiska lånar de ut pengar utan att vänta på några insättningar. När de lånar ut skapar de samtidigt insättningen. Banker skapar pengar ur tomma intet.”
   I och med att man avreglerade bank- och finanssektorn blev emellertid den här modellen alltmer daterad. Smörjmedlet växte till en parasit. Tillväxten byggde alltmer på lån och lånepengar användes i allt större omfattning till konsumtion. Konsumtionen kom alltså att drivas av skulder. Men man såg inte detta eftersom man inte hade någon karta för det. Eller rättare sagt, ett fåtal som orinternade sig efter terrängen istället såg det, exempelvis Steve Keen som intervjuades i programmet.
  Den globala företagsvärlden har blivit alltmer sammankpplad. Inte särskilt konstigt, men den domineras av ett hundratal bolagsjättar varav de flesta är finansinstitut och banker. Det kan ha bidragit till att krisen spreds så snabbt och vidsträckt.
   De senaste trettio åren har de ekonomiska klyftorna vidgats. De rika har dragit ifrån. Det här är enligt flera inget man ska bekymra sig om, och menar att överklassen driver och investerar i verksamheter som skapar arbeten och tillväxt för alla. Men är det så enkelt? IMF-chefen Mikael Kumhof menar att de rika istället för att investera lånade ut pengarna till alla andra. Bankerna växte och lånade ut till övriga befolkningen som, trots att vi halkade efter, ändå kunde öka vår konsumtion. Klyftorna växte, skulderna ökade och till slut sprack bubblan.
   Mot detta står sådana som nobelpristagare som Robert Lucas som ,apropå om man skulle ha kunnat förutsäga krisen, för ett resonemang om hur man inte kan förutsäga om någon kommer att trilla på en isfläck på trappan. Men vi talar inte om någon isfläck nu, utan om hur någon hällt ut vatten över hela jävla trappan och låtit det frysa till. Alltmedan sådana som Lucas för länge sedan struntat i trappor och istället tar hissen.

Fruktans psykosomatik

Jag blir allt mer trött på att läsa om åtskillnad mellan psykologisk och … annan skräck. Jag vet fortfarande inte vad den där andra skräcken är som inte är psykologisk är för något, den har liksom inget namn verkar det som. Den får inte ens det. Men man anar förstås att den är … kroppslig. Huga. Typ blod och kön då kan man förmoda. Svett och saliv. Muskler och fett. Inte så konstigt att sådan skräck är för skräckig, med tanke på bantningstips, anabolamissbruk, vestibulit, anusblekningar och hollywoodstjärnornas obligatoriska träningsorgier. Vi ska vara frigjorda och bekväma i oss själva - när vi väl är perfekta. Vi tränar och bantar och larvar oss, fast vi gör det förstås bara för vår egen skull. Tänker aldrig på hur andra ser oss. Och nej, den del av hjärnan som vi satt skygglappar på tänker inte på det, men det gör resten av den grå tankepöbeln, det kan jag lova dig. Klart man inte vill läsa böcker om hur kroppar och klor löper amok bland kött och blod.
Kroppsskräck verkar också förutsätta något slags idiotskräck. Idioter som blir mördade av iditoter typ. Med köttkrok. Men den kroppsliga skräcken är ofta en del även i filmer och böcker som funnit nåd inför de som föredrar vad de kallar psykologisk skräck. Lovecrafts berättelser hade inte varit något utan lite blodstänk och monster som äter människor. I Ringu geggar huvudrollsinnehavaren omkring i en brunn och får upp ett äckelskelett ur vattnet. Vampyrtjejen i ”Låte den rätte komma in” löper amok på slutet, och sprutar blod ur kroppen när hon bryter mot de odödas tabu. Otäcka förlossningsscener, som i en av Ju on-filmerna vilken det nu var, är avgjort kroppsliga. Att barn dör eller att det som växer i magen inte är ens barn är en standardgrej inom skräck. Vad skulle Alienfilmerna vara utan parasitgraviditet och monstrens övervåld?

Vårens böcker och jag är med

Styxx Fantasy har lagt ut vårens böcker på sin hemsida. Min roman är med. Surfa dit och läs vad den handlar om.

Omslag

Nu kan man bevaka "Borde vara död" på Adlibris, Bokus och några bokhandlar till. Det är Anna Henriksson som gjort det, i mitt tycke, helt fantastiska omslaget. Det är härmed officiellt att jag utkommer på Styxx, ett imprint till Kabusa förlag. Lite kul att jag skrev om deras namntävling i det här inlägget.

Nytt förlag - ny roman

   För några veckor sedan gick jag uppför en trappa och kände att jag inte riktigt kunde andas. Det hade inget med dålig kondition att göra, tvärtom. Jag har verkligen kommit igång med löpträningen under sommaren.
   Nej, orsaken var att jag skulle träffa en redaktör på förlaget där min nya roman ska förläggas. Det kändes ganska nervöst. Jag förberedde mig på att de skulle föreslå hur många ändringar som helst, eller att det hela var ett invecklat skämt eller vad som helst. Fast jag kunde inte riktigt tro på det. Och när jag väl kom upp och träffade redktören så visade det sig att de inte bara ville ge ut boken utan att den inte behövde ändras på så mycket. Den var ganska färdig.
   Jag kan förstås inte berätta vilket förlag det rör sig om, men det är ett större. Jag har fått ett arbetsschema att gå efter och jag har ett publiceringsdatum - som jag inte heller kan skriva ut. Men om allt går som det ska kommer den ut nästa år.

"Scalped" av Jason Aaron

"They [the Indians] are a conquered nation, and when you are conquered, the people you are conquered by dictate your future. This is a basic philosophy of mine. If I'm part of a conquered nation, I've got to yield to authority... [The FBI must function as] a colonial police force."
- Norman Zigrossi -
ASAC Rapid City
1977

När jag köpte albumet ”You gotta sin to be saved” i Jason Aarons serie ”Scalped” bestämde jag mig för att läsa om serien från början.
   Scalped handlar om Dashiell Bad Horse från FBI som ska infiltrera Casinoägaren Red Crows organisation. Som namnen antyder utspelar sig serien i ett nutida indianreservat, en plats som Dashiell egentligen inte har någon lust att återvända till. I själva verket pressas han av sin överordnade att anta rollen som stampolis, vilka lyder under Red Crow.
   En stor del av behållningen av serien är just skildringen av reservatet. Det är mycket arbetslöshet, fattigdom, metamfetamin, våld och prostitution. I ett kapitel beskriver Aaron tonårspappan Dino Poor bears vardag. Han mekar med en bil som han hoppas en dag ska kunna ta honom från reservatet, rensar i en toalett som proppats full av ett småsyskon med fetalt alkoholsyndrom, lever med en överviktig morbror som fått amputera benen på grund av sin diabetes, och så vidare.
   Historien spelar en avgörande roll i serien. Dashiell och många i den yngre generationen är ointresserade av traditionella indianska seder och bruk, medan Red Crow – och Dashiells mamma Gina – i unga år hörde till en revolutionär indiangrupp, Dog Soldiers. Det är också orsaken till att FBI:s intresse eftersom Dog Soldiers var inblandade i mordet på två agenter.
   Det här påminner förstås om fallet Leonard Peltier, som var med i AIM, American Indian Movement och som vissa menar är oskyldigt fängslad för mordet på två FBI-agenter. I viss mån kan man väl även säga att det berör COINTELPRO, FBI:s hemliga, ickeortodoxa och ibland illegala aktioner mot socialister, kommunister, Ku Klux Klan, Martin Luther King och den svarta medborgarrättsrörslen och andra grupper som var i opposition mot det rådande systemet.
Dashiells förhållande till sin mor och hennes historia är komplicerat. Hans mor, Gina …, ser honom som en man som gått över till fienden när han går i tjänst hos Red Crow. Dashiell å sin sida minns med bitterhet hur moderns engagemang för indianernas rättigheter hela tiden överskuggade hans behov som barn.
   Aaron växlar mellan mer intrig/handlingsbaserade berättelser och mer karaktärsorienterade. Det är våldsamma räder mot laboratorier för metamfetamin ena avsnittet och skildringar av uppväxt och utveckling av enskilda personer i nästa. Dashiell är i en liknande situation som poliserna i The Wire vilka inte bara försöker jaga kriminella utan även måste hantera de som står över dem i hierarkin. Liksom i TV-serien nöjer sig inte Aaron med att skildra poliserna utan ger läsaren en god inblick i exempelvis Red Crows leverne och motiv. Ingen är bara psykopat eller allmänt god utan förklaring. Gränsen mellan kriminell och polis är dessutom ibland så grumlig att rollerna är närmast utbytbara.

Alla säger att det var bättre förr...

   Jag läste "Män av våld - om svenska huliganer" av Tommy Deogan för en tid sedan. Deogan har intervjuat ett gäng huliganer och andra som de kommer i kontakt med som deras fruar, flickvänner, en yrkeskriminell och en polis. Upprinnelsen till boken kommer sig av att Deogans storebror Tony dog i ett huliganslagsmål och han är knappast positiv till huliganföreteelsen.
   Deogan tar upp huliganismen utifrån flera perspektiv, exempelvis hur äldre utövare tycker att slagsmålen var lite ädlare förr - exempelvis att man kunde hjälpa sina motståndare upp - att den yngre generationens modefixering mest är trams och gör det lättare att identifieras av polisen och att man inte backar upp varandra lika kompromisslöst numera. De äldre rekryterades i högre grad utifrån lojalitet med fotbollslaget, medan de nyare huliganerna inte behöver visa samma intresse för just fotbollen i samma grad. Droger verkar också spela en större roll för yngre huliganer. "Men sen kom det här med kläderna. Och så började okontrollerade människor dyka upp och ena hälften sprang och andra hälften ringde och tipsade snuten. Det var alltid nya ansikten från samling till samling och jag störde mig mer och mer på det. Många av dem kom endast för laddet (kokainet) och ville endast slåss efter några linor. Jag fick nog. Sen var det Tony och flera andra ligister som jag kände som dog. Några av dem tog sitt liv, det var droppen".
   Det är lite småroligt när en yrkeskriminell och en huligan samtalar och den förre bara skakar på huvudet åt att slåss för att det är kul istället för att skaffa sig exempelvis ekonomiska fördelar. Tommy intervjuar också en person som lever på att ha rykte om sig att vara ledande huligan men i själva verket tipsar polisen mest hela tiden. Föräldrarna är bekymrade, skolan är bekymrade och socialen är bekymrade över killens våldsamhet men det är alltså mest snack och ingen verkstad.
   Deogans jämförelser med firmor i utlandet är intressant. Det verkar som om vårt relativt jämlika samhälle även har en inverkan på hur huliganscenen ter sig. Han jämför med Ryssland där huliganerna kan ha slagits för sina liv på gatan sedan de var små och sålunda är betydligt brutalare än våra välfärdsfostrade motsvarigheter som kommer från olika skikt i samhället och är mer beskedliga.
   Deogan intervjuar även en polis som jobbar vid högriskmatcher som säger så här: "Jag vet några som blev poliser enbart för att de ville vara med om saker, inte för att de ville arbeta för ett samhälle fritt från kriminalitet och våld./--/Jag tror att en del poliser kan identifiera sig mer med huliganer och annat bus i förorten till exempel än med sina egna kollegor, eller rättare sagt med polismyndighetens ramar."

Obarmhärtiga texter

   Warrebäck publicerade sig med "Kloth" i "Eskapix: Häxrötter och andra historier", en science fiction-novell. Jag gillar det erotiska anslaget och vissa andra idéer, som att drömmarna är sponsrade av företag. Det senare är ett ämne som förtjänar en egen novell. Warrenbäck skriver helt okej, men jag tror han borde fördjupa sina idéer och koncentrera sig mer på vad han verkligen vill ha sagt.

   Johann von Fritz har skrivit ett stycke surrealism, "En död opera". Det är lite som poesi, behagliga associationskedjor, men kanske inte helt min grej.

   Stewe Sundin skriver om obarmhärtig kriminalitet på landsbygden i "Skepnadsskiftare". Sundin börjar med att skildra lite vardagsgrymhet och låter sedan berättelsen spåra ut i något riktigt obehagligt.

   Malin Rydén skriver om någon som återvänder till sitt gamla hus, till sitt förflutna. Personen ifråga kommunicerar med sig själv via lappar. Enkla påminnelser om att köpa mjölk som sedan spårar ut i ren fasa. 

   "Mjölken i kylen var sur. Kartongen luktade mord när jag öppnade den. Klumparna samlades som slamsor i vasken när jag tömde och sköljde. Lite som stelnad sperma. Eller foster. Hade mjölken varit gammal när jag köpte den? Lappen på kylen sa till mig 'glöm inte att köpa mjök', och det var min handstil. Jag borde gå och köpa mjölk men det regnar ute och det gjorde honom alltid rastlös."

   "Häxrötter" innehåller även en del mindre artiklar. De jag tyckte bäst om, delvis för att de berättade sådant jag inte visste och för att de var lite längre, var "Dödens grymma vällust" om den belgiske konstnären Rops, samt artikeln om psykiatern Velikovskys teorier om Bibelmiraklens uppkomst. 

   Tidigare inlägg om "Häxrötter" finns här och här.

Slakteriavfall och avfallsmänniskor

Jag läste nyligen "Schackler" av Susanne Samuelsson i senaste Eskapixboken "Häxrötter och andra historier". Den utspelar sig mestadels i ett slakteri och handlar om två städare på den status- och lönemässiga bottnen av hierarkin, Tim och Elsa och deras arbetsledare Andy.

"I taket hänger krokar och kedjor som för bara några timmar sedan lät kroppar pendla fram och tillbaka i en böljande, röd ström utan slut. En labyrint vars vändningar är omöjliga att förutse oavsett hur länge man jobbat här. Säkraste sättet att skada sig är att inte vara uppmärksam. Ett slag i bakhuvudet från en dinglande ko som kommer åkande och man ligger med ansiktet neråt i geggan.
   Man kan dö för mindre. De flesta som jobbar tar något för att orka. Tempot överväldigar dem annars. Slakterihålor är en dröm för langare."

Det är rena arbetsplatsundersökningen och därtill underhållande läsning. Kristian Lundbergs "Yarden" med hinkar av blod och köttslamsor.
   Men vem hade räknat med annat i ett slakteri? Det finns emellertid kuggar som är betydligt renare och luktar bättre men som likafullt maler ner dem som arbetar där. Smörjer maskineriet med smärta. Som Amazons lager i Pennsylvania där de anställda vissa dagar arbetade i 38 graders värme och företagets enda åtgärd var att hota dem med avsked och kritisera dem för bristande effektivitet. Halva arbetsstyrkan utgjordes förstås av inhyrda från bemanningsföretag. "Arbetare som slitit ut fötterna på betonggolven får sparken när de inte kan hålla tempot. Läkare berättar att de uppmanats att behandla arbetsskador så att de inte behöver rapporteras - om en skada bandageras istället för sys hamnar den nämligen inte i olycksstatistiken. Amazon intog tidigt en hård linje mot fackförbunden, vilket bidrar till att hålla lönerna nere."
   Amazon är tydligen känt för att vara "den långa svansens"vän där ingen bok är för smal för att hamna i deras sortiment, men de smala förläggarna krävs ofta på dubbla rabatter. Amazon lever gott på skattlättnader och annat stöd. "Enligt ett utslag i USA:s högsta domstol från 1992, det vill säga innan internetbokhandeln tog fart, behöver postorderförtetag inte ta ut moms ("sales tax") när de säljer till delstater där de inte har lager eller kontor. Amazon tar därför bara ut moms i fem delstater (samt vid försäljning till EU). En studie från University of Tennesee uppskattar att delstaterna de senaste sex åren har förlorat 52 miljarder dollar i utebliven moms från nätförsäljning. Momsbefrielsen kan betraktas som ett offentligt stöd till näthandelsbranschen" vilket förstås ger Amazon en fördel gentemot andra lokala bokhandlar och butiker. Amazon kämpar förstås för sitt stöd från det offentliga med mot och stämningar mot delstater som vill införa moms på nätförsäljning. (GP 28/4 -2012)
   Vare sig man handlar med kött eller böcker så krävs det förstörelse för att få vinsterna att stiga. Men vad var det nu Clive Barker en gång skrev? "Alla människor är en bok på insidan, skriven med blod".

En ensam värld av måne och regn

Jag har varit ute och tågluffat med familjen. Jag, min fru och mina två barn på elva och åtta åkte till Amsterdam, Bryssel, Paris, Prag, Hamburg, Dresden och Köpenhamn under något mer än två veckor.
   Något som fascinerade en del var förstås arkitekturen. Bryssels hus är rätt prydlig och fina på framsidan men på baksidan kan det ibland var rena kaoset. Tillbyggnader i olika form och höjd, gärna med något slags balkongliknande uteplats utan räcken med några torra växter, klädstreck och skorstenar.
   När jag såg taklinjen i Paris centrum kom jag att tänka på gamla filmer där man jagar varandra över taken och Aristocats. Det är som en egen värld där upp, en bergskedja skapad av människor, med dalar och toppar, bråddjup och torn. Det finns en del konstärliga verk som handlar om människor, eller andra varelser, som lever i kloaker och tunnelbanesystem, men det är väl inte lika vanligt att man anväder sig av taken? Jag spann loss i fantasier om fladdermusvarelser på tak och vindar som endast kommer fram när mörkret fallit. Månens folk som vi bara hör dunsarna av mot våra tak. En ballerina söker upp dem för att lära sig deras elegans och lätthet och betalar priset för att korsa det naturligas gräns.
   Jag lade också märke till graffitin som gärna förekom högt upp på väggarna intill sneda tak eller längs väggstegar. På en del platser krävdes det nog att man trotsade sina svindelkänslor och passade sig för plötsliga kastvindar.
   När jag åkte genom Paris såg jag en grafittimålning som föreställde en hög med stiliserade dödsskallar. Väldigt snyggt målat. Graffaren hade gått ut på det sneda plåttaket åtskilliga våningar ovanför gatan och målat på väggen till ett ännu högre hus. Jag ser en gotisk graffare framför mig i svart och med huva, som väver sin dödsbesvärjelse med sprejburken; försöker nå en annan stad bortom de levandes där han ännu en gång ska möta dem som han trodde att han älskade.

Eskapixfesten i Linköping

Övre raden: Stewe Sundin (novellist i Eskapix) Malin Rydén (novellist i Eskapix), jag, Magnus Blomdahl (författare till "Äkta skräck" om extrem skräck) Nedre raden: Henrik Holmström (redaktör för Eskapix) Ingo Roos (Trollkarl och multikonstnär) CJ Håkansson (författare till "Fjärilen från Tibet")

   Vi träffades hos Malin i Linköping, drack öl, lyssnade på metal och babblade. Ingo började spika näsan full.
Då tyckte grannarna det var nog och kallade på det lokala psykteamet som tvingade på honom tvångströja, vilket fick honom att gå bärsärk.

När han väl fått av sig tvångströjan fritog han redaktören.

Malin frågade vänligt psykvårdarna om de kunde lämna oss ifred så att vi kunde fortsätta prata om kannibalism och kravaller.

"Vi kallar på polisen!" ropade vårdarna.
"Äntligen", sade Stewe sammanbitet.

"Nu får jag damma av kulsprutan jag köpte på marknaden!" sade CJ

"Det är bättre att grillköttet kommer till oss än att vi måste ut och jaga det", sade Magnus.

Psykvårdarna bara tittade på oss och skyndade sedan ut. Inga poliser kom. Vi fick hålla till godo med chips som vanliga människor. Men omväxling förnöjer.


För den som inte kan få nog finns inlägg här och här.

"Klasskriget är redan här"

"Marianne Orhlander säger rakt ut att fattiga inte bör skaffa barn. Varför svarar vi inte med att kräva att alla nolltaxerande rikemansparasiter tvångssteriliseras så att deras psykopatiska gener inte förs vidare?"
CJ Håkanssons senaste krönika i Arbetaren kan läsas i sin helhet här.

Avslutat kapitel

Igår var sista tillfället för "Skriva skräck och fantasy" som jag varit kursledare för på Folkuniversitetet. Jag har tidigare varit med i skrivarcirklar och liknande så jag är ganska van vid textsamtal, men det var ändå inte en helt lätt uppgift. Inte så mycket på grund av kursdeltagarna utan mer mina egna krav och fantasier. Jag vill förstås att det jag gör blir bra, och jag är ganska bra på att föreställa mig vad folk gör när de inte gillar det jag gör. Men vill man verkligen göra något ska man inte låta prestationsångest eller annan rädsla låta hindra sig.
   Det var nära att kursen överhuvudtaget inte blev av eftersom det var få sökande. Någon fick dessutom ett nytt jobb i samma veva och var tvungen att utebli ett par gånger innan han helt enkelt tackade för sig.
   Men den sista träffen kändes som en bra avslutning och Rebecca på Folkuniversitetet hade redan satt upp mig som lärare på en ny kursomgång inför våren, något jag dock avböjde. Eventuellt anmäler jag mitt intresse inför våren, men det beror lite på hur vissa andra saker i mitt liv faller ut.
Här har en av kursdeltagarna skrivit om sista tillfället på sin bokblogg Boktjuven. Hennes bloggvinkel är att skriva vad hon vill stjäla från böckerna för att förbättra sitt eget skrivande, en ganska rolig vinkel tycker jag.
   Skräckförfattaren C J Håkansson har blivit intervjuad på Spektakulärt. Läs eller dö.

Det är aldrig rea på offerkoftor

Min kompis Elin - som en gång i tiden recenserade min roman tillsammans med Siska - skriver precis vad jag tycker om begreppet "offer" och synen på det. Vi har sett och gillat samma TV-program och retat oss på samma boktitel. Vad som menas? Läs här.

C J Håkansson om censur, då och nu.

Ny krönika av C J Håkansson, vars huvudsakliga brottsplats är skräckromanen Fjärilen från Tibet. Trovärdiga vittnen har även rapporterat hans sporadiska nedslag i tidsriften Eskapix.

"I dag är det statliga förmynderiet avskaffat i Sverige, men kulturcensuren lever och frodas. I demokratiska länder har den bytt form och är, som det mesta idag, inte reglerad av staten, utan av marknaden /--/ Marknaden är på sätt och vis mer konservativ än staten i sin censuriver, något jag själv lägger märke till varje gång jag går förlagsrundan med en ny roman. Den hegemoni vi lever i vill inte ha något annorlunda, utan mer av samma sak. Vinstbringande alster som är lätta att marknadsföra."

Misantropi

En fem år gammal artikel satte igång något av en folkstorm mot Annica Dahlström och nu kan man läsa den här artikeln på Aftonbladet om att män inte är farliga för sina barn. Och när jag kollar kommentarerna till artikeln så visar det sig att vissa tror att Annica Dahlström är feminist. Att hon är en del av "feministmaffian". Vissa vet fan ingenting. Och de vill inget veta heller.
Och under tiden i Kina så är det inte bara svett som flyter för att välbeställda över hela världen ska få köpa sig en Ipad, utan även blod. Det har man ju hört om nu typ hundra gånger. Och det är knappast bättre med  annan teknologi, eller tischor eller whatever. Det är ju inte precis första gången man läser om sådant här. Same same but different.
Normens öga spottar ur sig så starka eldar att vi måste blunda och inte kan se klart. Men vi tror att det är lägerelden i vår mitt...
Då kanske det är bättre att svära trohet åt mörkret... ?

Blod Eld Död

Vadå blodet droppar? Det ska forsa. Bilden: Erik Danielsson i Watain.

Jag fick tag i Blod Eld Död på sjudagarslån. Snygg titel. Det första kapitlet jag läste var om Shining och självmordsmetal eftersom jag nyss upptäckt och gillar bandet ifråga (särskilt albumet "Född förlorare") och är intresserad av genren i stort.
   Jag är inte så vansinnigt förtjust i Watain, men efter att ha läst kapitlet om dem skulle jag gärna se en konsert, och då är jag ändå lite småljummen till konserter numera. Så här säger Vega Natas:
   "På en Watainspelning skändas varje sinne så totalt att man går upp helt i upplevelsen. Lukten av ruttet kött är så intensiv att jag kan smaka den, hettan från elden, smärtan från den upphetsade publiken och naturligtvis den rent musikaliska attacken. I det tillståndet, när sinnena är så överhettade att de trubbas av helt, kan jag hitta till en plats inom mig själv som är helt ren."
   Kapitlet har också en mening som blir väldigt rolig och bisarr om den rycks ur sitt sammanhang: "Men hur kan man vilja gå och se Watain, men inte vilja känna lukten?".
   Apropå två korpar som det vällde mask ur och var en del av scendekoren.
   Sedan hoppade jag runt lite i boken samt läste kapitlen om Pelle Dead, Black metal, Deathmetal, Av män för män. Alexandra Balogh har en intressant infallsvinkel: "Black metal handlar om våld, brutalitet och ondska. Det har inte så mycket med kön eller med sex att göra /--/ Det skulle vara fel med en naken brud på ett skivomslag, det skulle vara oseriöst. Det var bland annat det som lockade mig till genren. Som black metal-tjej var det unisex som gällde. Man klädde sig inte annorlunda än killarna. Ibland trodde folk att man var en snubbe, om man inte hade smink eller örhängen. Det tyckte jag var rätt skönt. Folk i skolan drog i mig och undrade vad jag var för något."
   En del kapitel, som det om Heavy Load tyckte jag var rätt tråkiga och en hel del hann jag inte läsa. Det får bli nästa gång jag lånar, eller köper den. Jag gillar att författarna går på djupet utan att framhäva sig själva och sina personliga funderingar. Av det jag läst verkar de inte intresserade av skönmålning, sensationsmakande eller demonisering. Jävligt bra helt enkelt.

Läsning för spruckna ögon

Eskapix fick mig att återknyta kontakten med Emilie Autumn. När hon inte sitter på dårhus gör hon såhär fina låtar.

Eskapix 1 2012 börjar med ett reportage från Frightfest av Magnus Blomdahl. Frightfest är en festival för fantastisk film med fokus på skräck. Magnus Blomdahl är mannen bakom "Äkta skräck". Lite om min egen relation till "Äkta skräck" (som jag inte ens läst): Jag blev förstås intresserad när den kom ut och när jag gick igenom vilka filmare som Blomdahl skrev om kände jag knappt igen någon av dem. När jag kollade upp dem blev jag dock fundersam över om jag verkligen skulle förmå att gilla någon. Vissa verkade mest stapla vedervärdigheter ovanpå varandra; typ någon seriemördare som stympade sina offer, autentiska spyor, kannibalism, sexuella övergrepp och så vidare. Inte för att jag har något emot att någon eller några av dem förekommer, men alla på en gång. Och sparsamt med övernaturliga inslag verkade det som. Jag vill gärna ha lite spöken och demoner.
   Då kanske det också säger desto mer om Blomdahls förmåga eftersom jag faktiskt läste hans reportage med behållning. Men det handlar trots allt om skräck - och det visar sig att han dessutom gillar Martyrs som jag tyckte mycket om - och han skriver bra. Det är helt enkelt en intressant inblick i någon annans reflektioner om en avkrok inom mörk kultur.
   På det följer Stewe Sundins novell "Spår i snö". Den handlar om Elinora, en liten flicka som flyttar till en ny ort tillsammans med sin mamma. Det verkar vara rätt vanligt att de flyttar och läsaren får följa hur flickan börjar i skola. Det finns en stillsamhet, ett dämpat tonfall i skildrinngen som skapar en effektiv kontrast till Elinoras tilltagande isolering, de övernaturliga förändringarna i hennes kropp och mammans galenskap.
   "Det hade kunnat vara samma skola som den jag gick i tidigare, bara det att byggnaderna var annorlunda. Det hade kunnat vara samma barn, fast med andra ansikten. Allt blev sig likt så snabbt, jag minns det som att det skedde på några veckor efter att jag börjat."
   Personskildringen, prosan och accelereringen mot slutet - som ljudet av en motor som plötsligt varvar upp sig varpå läsaren känner berättelsen slå in i honom/henne. Det är bra.
   Camilla Jönsson har skrivit "Strängar" om en rockmusiker som inte kan motstå att köpa en ny gitarr. Som givetvis visar sig vara något mer. Jönsson kan svänga ihop en bra historia, men jag skulle vilja att hon fann en mer egen vinkel, ett personligare tonfall, några mer idiosynkratiska bilder. Jag tycker den här novellen är bättre än flera andra jag läst av henne, särskilt slutscenerna.
   Sandra Christiansen har skrivit om en balkongvy mot världens undergång. Det är en surrealistisk berättelse med betydande inslag av erotik. Den yttersta tiden förvandlar huvudpersonen och Christiansens språk har hullingar av sensualism och poesi. Den rösten kan läsaren inte komma loss från förrän novellen är slut, om ens då.
   Patrik Centervall har skrivit om kristna vapendårar i "Men först låt oss be". Egentligen har jag samma invändning mot den som mot Jönssons novell. Jag vill ha lite till. Kanske lite djupare personskildring eller lite större tomhetskänsla eller lite blodigare jakt. Något som särskiljer den lite, lite till. Men den är helt okej läsning som den är.
   Malin Rydén skriver om livet som djurskyddsinspektör. Det är en perfekt novell. Personskildringen är bra, prosan känns nära som en ovälkommen smekning över huden, tempot är obevekligt. Ett litet bett för att väcka aptiten:
   "Kadavren hade legat omkring henne i dyngan, uppsvällda av gaser. Stanken var bedövande men utsikten var värre, som om hon svävat i skyn och tittat ned på ett landskap av dynga bestrött med hårbeväxta kullar. Istället för flockar av antiloper fanns här horder av flugor, istället för vattenhål och floder fanns här spruckna ögon och halvruttet kött."
   Martin Glännhag har skrivit om tysk expressionism och Daniel Rehnlund om Lucio Fulci. Jag övervägde att inte läsa dem, men när jag väl gjorde det så fann jag dem inspirerande. Så fel man kan ha.