Jag läste detta om hur man som deprimerad är dömd hur man än beter sig:
"I’m caught in a trap where if I don’t perform sadness, I’m not really depressed, but if I express sadness at all to any degree, I’m annoying and boring and should stop being so self-centred."
Därför manar jag till uppror mot alla humörnormativa som definierar deprimerade kroppar med sin happy gaze. Vi måste prata om det deppofobiska samhällets förtryck. Erkänn dina humörnormativa privilegier!
