À l'intérieur

Det här är nog en av de värsta filmer jag sett. Det är minimalistisk slasherskräck om en höggravid kvinna vars hem invaderas av en kvinna utan namn som är väldigt händig med sax. Några andra personer gör kortare, och blodiga gästspel. Det är överhuvudtaget en väldigt blodig film. Redan förtexterna visas mot en fond av blod som trögt väller fram över någon yta. Blod i sig är förstås inte skrämmande men här spetsas det med en klaustrofobisk känsla, våld riktad mot något av det mest sårbara som finns - en gravid kvinna - och en vildsint grymhet. När jag såg Martyrs i somras kollade jag runt lite på nätet och då nämnes den här filmen flera gånger. Någon skrev exempelvis att Martyrs inte var någon ny "À l'intérieur" och det är det inte. Dock tycker jag inte att jämförelsen utfaller till Á l'intérieurs fördel. Den senare är som sagt minimalistisk och även om det var omöjligt att tycka att Sarah, den höggravida kvinnan, var någon papperfigur med allt lidande och tårar som man upplevde genom henne, så blev personskildringen lite väl kompakt. Det är likadant med själv historien. Inte den minsta utvikning eller utsvävning. Manuset är som en krypskytts kula. Hursomhelst, vill man se riktigt blodig film som egentligen är för mycket finns det ingen anledning att vänta med att ta del av À l'intérieur. Den är sublim i all sin grymhet.

Frontier(s)

Jag såg Frontier(s), fransk tortyrskräck. Våldsamma upplopp följer när en högerextrem regering tar över i Frankrike. Några ungdomar av utländsk härkomst kommer över en stor summa pengar - genom någon form av rån kan man förmoda - och flyr mot Amsterdam. När de tar in på ett litet lantligt hotell hamnar de i klorna på en nazistisk kannibalklan. Jag blev lite fascinerad av hur klanen skapat sig ett eget universum där man faktiskt äter upp de som gör intrång utifrån. Medan jag såg på filmen började jag fundera över hur en berättelse om medlemmarna skulle se ut. Det finns ett spännande mönster av avund, sträng hierarki, pennalism, lojalitet, hat och till och med något slags kärlek - inte mycket av den varan förstås - i den milt talat dysfunktionella släkten. Jag tänkte mig en längre berättelse där man närmade sig familjemedlemmarna, deras erfarenheter och känsloliv till upplösningen som gestaltas i filmen.

Black swan

Såg äntligen "Black swan". En film om tyll, fjädrar, självhat och perfektion. Blod, sex och vansinne. Jag har förstås sett ett par uppsättningar av Svansjön och lyssnade sönder Tjajkovskijs musik en gång i tiden. Jag försökte mig även på ett litet skrivprojekt en gång i tiden som tog avstamp i dansföreställningen. Min relation till Svansjön är särskild och jag var lite orolig för att filmen inte skulle kunna leva upp till den. Det är ju så att mycket som man gillar slaktas och misshandlas när det når filmatiseringsstadiet. Inte för att det här en filmatisering av Svansjön, men jag vill inte att filmindustrin går in och vanhelgar en till berättelse som berört mig. Jag blev dock inte besviken den här gången. Underbar film.

Saint Ange

Barnhem och sjukhus är skiten

Saint Ange/House of whispers är Laugiers debutfilm, mer känd för den banbrytande tortyrfilmen Martyrs. Det är en franska-rumänsk samproduktion där skådespelarna talar engelska. Jag trodde först att jag fått tag i en remake, men det visade sig vara originalet.
Filmens huvudperson kommer till ett nedlagt barnhem för att arbeta. Hon är gravid i hemlighet och barnet tillkom förmodligen inte under några angenäma former. När hon kommer dit reser barnen därifrån och kvar blir en husmor och en kvinna med mentala problem som vuxit upp på barnhem. Det står psykologisk thriller på mitt omslag men det här är en spökhistoria.
Det är mycket stämning och atmosfär i filmen. Ett gammalt, fallfärdigt hus med en labyrint av korridorer och rum. Förruttnade golv och rostiga rör. Knakande dörrar. Stora fönster med gardiner som fladdrar i stormar. Blinkande lampor. Ruiner. Lådor med undanstoppade dokument. Oförklarliga ljud och händelser. Jämrande ljud som kanske kommer från vattenrör och luftens vinande. Fördolda utrymmen. Det stora, labyrintiska huset som en bild av hemligheterna och förvirringen hos människorna som bor kvar där.
Jag har läst lite på forum på nätet att en massa trådar lämnas lösa och att den är långsam och tråkig. Måste man ha action och inälvor hela tiden känns den säkert långsam, men det där med lösa trådar begriper jag inte. Jag hade inga problem med att förstå filmen och tyckte att det hände något hela tiden, om än inte på någon övertydlig nivå. Det var knappast det otäckaste jag sett, men välgjort och kusligt.

Franska martyrer

All you need is blood


Jag såg nyligen Martyrs av Pascal Laugier. Kände mig konstig och tom efteråt. Världen kändes på något sätt som om den kunde kantra vilken sekund som helst. Filmen hade fjättrat mig lika obevekligt vid skärmen som kedjorna i filmen fjättrade offren.
Kedjor. Väggar nedstänkta med blod. Gråt. Massor med gråt. Huvudpersonerna snyftade, hulkade, knep ihop ögonen mest hela tiden. Tortyrkammare, självskador och flådda kroppar. En extas som öppnade sig mot tomheten.
Jag har faktiskt inte sett saw- eller hostelfilmerna men tror inte att det skulle roa mig särskilt. Äckla måttligt och tråka ut. Jag har sett annat som jag tyckte var blodigt och tråkigt. Martyrs är blodig men får mig också att leva mig in i smärtan, känna desperationen i hämnarnas våld och utsattheten hos de misshandlade. Förövarnas våld är rationaliserat och genomkorsat av försvarsmekanismer som hindrar dem från att se vilka missfoster de i själva verket är.
Jag brukar inte bry mig så mycket om eventuella spoilers, men den här gången vill jag faktiskt inte berätta ett ord för mycket. Bara se den. Och förresten, det ska komma en amerikansk remake. För publik som inte orkar höra franska, läsa textöversättningar eller får utslag av något som inte liknar det de ser för det mesta.

Hillbillyland

Man kan lätt få för sig att USA består av dels vältränade botoxoffer , dels knarkande afro-amerikaner som spelar hip-hop som glider omkring bland skyskrapor och klubbar. Då är det skönt att se en film som Winters bone där alla är så jävla sletna och oglamorösa, om man nu inte tycker att rutiga skjortor/tygjackor är skiten. Det är hillbillyland som skildras, komplett med banjospelande och countrymusik. Skådespelarna är ett kapitel för sig. Inget överspel här, snarare tvärtom. Underdrifter och små gester regerar. Dialogen är skön med repliker som:
”Jag har alltid varit rädd för dig.”
”Det är för att du är klok.”
Det är kompromisslös socialrealism som uppehåller spänningen med ganska små medel. Våldet är latent och finns hela tiden där i ordväxlingar, hotfulla rörelser, ansiktsuttryck eller varningar. Det är ett otryggt, vardagsmässigt våld som man aldrig vet när det bryter fram, långt ifrån välregisserade slagsmål och biljakter.
På filmens trasproletära landsbygd verkar alla vara släkt med varandra och huvudpersonen Ree Dolly inte bara bryter mot den utsträckta klanens tystnadskod när hon börjar ställa frågor om sin försvunne far utan spelar samtidigt på sina blodsband. Det är ett farligt spel och blodsbanden hotar att bakbinda eller rentav strypa henne – och det är så jävla bra gjort.
Berättelsens underliggande gåta, den ödsliga bygden och de än ödsligare människorna fick mig av någon anledning att tänka på Twin Peaks. Det hade inte varit konstigt med någon loglady som yrade om att ugglorna inte är vad de ser ut att vara.
Den här filmen kommer jag att bära med mig som en förebild.