John Constantine

Den förfallne mannen på bilden är en av förebilderna för Sebastian - och även Isa. Figuren ifråga heter John Constantine och skapades ursprungligen av Alan Moor, mannen bakom serierna Watchmen och V for Vendetta (Och nej, det räcker inte att ni sett filmerna) Hellblazer, serien om John Constantine har även blivit film. Det jag hört talas om den räcker för att jag inte ska se den.
Här nedan ser ni John Constantine när han är ung tillsammans med några kompisar. John Constantine är den rökande mannen i skinnjacka som går först. Alla andra på bilden kommer att dö. En efter en under åren som kommer. Constantine själv hamnar på dårhus ett tag.



John Constantines uppväxt spelar många gånger en betydelsefull roll i serien. Som läsare får jag ta del av hans dåliga relation till sin far - som aldrig får en prydlig och försonande lösning - ungdsomsåren då han mest verkar vara odräglig och kaxig men även barndomen. Hans magi är intimt sammantvinnad med hela hans bakgrund och speglar även hans personlighet. Hans besvärjelser är många gånger bara en del i ett sätt luras eller bedra för att han ska kunna uppnå sina mål. Många gånger blir det också fel. Vänner och älskande dör dör lika ofta som John Constantine lyckas hjälpa dem.
John Constantine själv är inte alltid någon särskilt behaglig person. Han svär, dricker och röker för mycket och kan vara både ovänlig och sarkastisk. Han är desillusionerad och cynisk och en adrenalinknarkare som många gånger låter ändamålet helga medlen. Samtidigt gör han många gånger bra saker, vill hjälpa folk som står nära honom och har inte någon större respekt för folk som i egenskap av sin auktoritet ställer sig över andra människor.
Historierna kring Constantine är ofta som han själv; komplexa, mörka och spännande, många gånger kryddade med hårdkokt humor. De handlar om politik, sex, religion, familjeförhållanden, beroende, klasskonflikter, kort sagt vadhelst författarna intresserar sig för. Den tramsiga gränsen mellan psykologisk skräck och bodyhorror överträds dessutom mer än gärna.
Berättelserna om John Constantine har så många element som är bra så jag vet inte var jag ska börja. Men framförallt visade det mig hur man kan berätta historier som inte bara är spännande och kusliga utan även känns angelägna på ett annat plan. De visade också att man kunde väva samman skildring av det motsägelsefulla i människan och ren uppväxtberättelse med fantastik.Och med tanke på vad min egen roman handlar om så är det tänkvärt att John Constantinte även dekat ner sig så pass att han blev uteliggare under en kortare period.

Gudsfruktan

Jag har tidigare skrivit om att en av huvudpersonerna i "Borde vara död" har en bakgrund inom Jehovas vittnen och lite om hur det påverkar berättelsen. Men hela min förmåga att skapa fiktion har påverkats av min uppväxt i Jehovas vittnen. Det började med att jag drogs till science fiction. I Bibeln stod det inget om utomjordingar. Alltså var det inte helt rumsrent att ens fantisera om dem. Kanske kunde de ha något med demoner att göra?
Fantasy var en ganska undanskymd genre på den tiden, men i och med den tecknade filmen av Ralph Bakshi fick jag upp ögonen för Ringtrilogin. Jag fick inte tillåtelse att se själva filmen, men jag lånade böckerna på biblioteket och läste, om och om igen. Det var också då som min egen lust att skriva väcktes. Det här kan tyckas oskyldigt, till och med något som man kanske som förälder kunde tänkas uppmuntra. I själva verket var det kontroversiellt. För jag ville ju skriva fantasy som dels var våldsam - vilket gick emot Jehovas vittnens pacifistiska hållning - och dels handlade om magi. Vi kan väl också tillägga att mycket av stapelvarorna inom fantasy som gudar, ickemänskliga varelser och liknande som dessutom är hämtade från gamla hedniska religioner och folktro inte var okej. Jag kände mycket väl till hänvisningar till bibelställen som 5 Mos. 18 kap. 10-12 "Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå genom eld eller som befattar sig med trolldom eller teckentydning eller svartkonst eller häxeri. Ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar, eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda. Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant och för sådana styggelsers skull fördriver Herren, din Gud, dem för dig."
Det resulterade förstås i kreativ förstoppning att leva enligt sådana bibelställen och samtidigt försöka skriva något. Naturligtvis fanns det även andra kontroversiella saker att ta hänsyn till. Jag har redan nämnt våld, men även sådant som att skildra främmande religioner eller sex var inte heller att rekommendera. Min barndom var ganska inrutad med flera kvällar i veckan då vi hade möten på Rikets sal och dörrknackning på helgerna. Till detta kom förstås skola och läxor. Jag hade sällan särskilt mycket tid över men då och då försökte jag skriva mig igenom barriärreven av regler.
Problemet var inte bara reglerna. Ända sedan jag var liten hade Gud varit en väldigt naturlig del av mitt liv. En allsmäktig varelse som såg och hörde allt, till och med mina tankar och känslor och som jag var skyldig mitt liv. Och som tog illa vid sig om jag gjorde något Han inte godkände.
För att förstå tycker jag att man kan se på en animerad film som Jehovas vittnen själva framställt. Den är bara ett par minuter lång och handlar om en liten kille som kommer hem med en leksak, den magiske krigaren Sparlock. Lägg märke till hur Modern talar om hur hennes son faktiskt förmår göra sin gud ledsen genom att vilja ha sådana leksaker. Man kan se filmen här.
Under min uppväxt fanns alltid Gud som en tredje förälder som vakade i hemlighet över mig. När jag var riktigt liten var det till viss del en trygghet men ju äldre jag blev dest mer medveten blev jag om att han alltid såg ända in i mina hemligaste vrår, såg vad jag egentligen ville. Och jag visste att han många gånger inte tyckte om det Han såg. Att Han blev ledsen. Och om jag fortsatte göra Honom ledsen skulle Han ta ut sin rättmätiga vrede på mig på domens dag och döda mig tillsammans med alla andra syndare. En massgrav för de ovärdiga. Men fram till dess skulle jag veta och känna hans besvikelse över mig, varje dag, varje timma.

Kamratfostran

”'Jag skall gå över världen med min plog', hade Gud sagt, eller Jesus. Hon mindes inte. Men någon plöjde världen just nu, och i plogens fåror reste sig de döda.”
Ur ”Att stapla de döda” av Malin Rydén


Umgänge spelar roll för skrivandet trots att det är en väldigt ensam syssla. Under tiden som jag skrev ”Borde vara död” hade jag en liten skrivarcirkel som hette Treudden – vi var tre och det var en anspelning på den sataniska treudden – och jag kom i kontakt med ett antal författare/skribenter kring tidskriften Eskapix, där även jag publicerade mig alldeles nyligen, vilket man kan läsa om i den här recensionen. Det började egentligen med att jag hittade till skräckförfattaren CJ Håkanssons blogg (som nu är nedlagd) och vi var ett litet gäng som pratade i kommentarsfälten, konversationer som övergick i mail och till slut ledde till att vi träffades även utanför sociala medier. Vi pratade om vad man borde skriva och varför, om livet och samhället och delade med oss av tips på sådant vi gillade. Två av mina kompisar ur Eskapixkretsen publicerades nyligen i en gratis e-bok. Jag gläder mig åt att de två recensioner jag hittills läst lyfter fram just mina kamrater.
Bloggen Literatur Connoiseur skriver om titelnovellen (!) Bländverk att ”Sundin bjuder också på en av de allra mest obehagliga dödsvisioner jag mött, i novellens två sista stycken, som nog kommer att hemsöka mina tankar emellanåt.” Elstad på LitteraturMagasinet skriver att Stewes novell är en av höjdpunkterna. Samma recensecent skriver om Malins novell ”Att stapla de döda” är den novell som starkast grep tag i honom. Den förstnämnda bloggaren skriver att det är bonusnovellen ”Flygrakan”, även den skriven av Malin, som han känner allra mest för.
Jag avslutar med ett litet stycke ur ”Bländverk” av Stewe där huvudpersonen får reda på att hans chef rotat lite i hans förflutna och därför säger åt honom att lämna urinprov:
”Sköterskan på öppenvården kände igen mig, hon mindes till och med mitt namn fast jag inte mindes hennes. När hon frågade hur läget var, ryckte jag mest på axlarna.
”Jag är inte här för att småprata”, sade jag, och vi gick tillsammans in på toaletten. Det var mer förnedrande än jag mindes. Vi stod rygg mot rygg, men jag visste att de där speglarna såg allt. Min uppknäppta gylf. Mina skakande händer. Det kändes som jag stod i all evighet och väntade innan pisset väl kom. Den tunna plastmuggen var varm och fruktansvärt vidrig i min hand. Om jag ändå haft styrkan att kasta den i deras jävla ansikten.”

Gud slaktar de som inte älskar honom

En av huvudpersonerna i ”Borde vara död” är uppväxt inom Jehovas vittnen. Ni vet de där som knackar dörr och vill prata om Guds rike. Den här filmen beskriver hur det kan vara att växa upp inom Jehovas vittnen, vilka fantasier som behärskar ens vardag. Att det är just fantasier spelar ingen roll. Tror man att något är sant får det effekter som om det var det.

I filmens början skildras Harmageddon, världens undergång. Jag känner igen den från åtskilliga teckningar eller målningar från min egen barndom. Den försiggår alltid i stadsmiljö, folk springer omkring, himlen spyr ur sig eldklot, skyskrapor träffas och rasar och liknande. Som en katastroffilm av något slag. Det finns förstås något slags yttre hot där. Om du inte lyder alla regler och följer Guds påbud så kommer du att dödas när det är dags för Gud att skipa rättvisa.

Naturligtvis springer Jehovas vittnen sällan omkring och utfärdar Guds dödsdomar mot folk rätt i ansiktet på dem. En del tänker på bibelställen där det står att det endast är Gud som dömer. Men i varje predikan, artikel eller bok som de publicerat om ändens tider och Guds dom så är det underförstått att många – många – kommer att dö i Harmageddon och att det knappt är en räddning ens att vara med i Jehovas vittnen. Man har en större chans då. De som är utanför har ingen alls. Det här sägs sällan rätt ut och då talar man vanligen i metaforer, som att ”den stora skaran” ska överleva. ”Den stora skaran” är det gemena vittnena, inte de 144 000 som ska regera med Jesus i himlen efter harmageddon.

Det finns de som hanterar det genom att tänka att det är de andra som ska dö. Så fort de hyser minsta tvivel för egen del kastar de ut dem över sina medmänniskor och tänker: ”Han där beter sig så och så och det gör inte jag – Gud räddar mig” – och lite tystare för sig själv och andra tänker man kanske – ”och dödar honom.”

Men de flesta upplever nog förr eller senare någon oro, ytlig eller djup, för att de själva ska stryka med när himlens härskaror rensar världen från de som inte är värdiga att leva vidare. Jag har försökt skildra hur det kan påverka en att leva med ett hotande Harmageddon i huvudet, med bilden av undergången som ett raster över tillvaron. Hur det till slut kan få en att tro att man aldrig borde ha fötts, att man borde vara död. Här är ett litet utdrag:

”Han föreställde sig hur han skulle ligga halvt begravd under ett lager tegelsten medan andra gick bort mot den nya, gröna paradisiska jorden. Ingen skulle se åt honom, inte ens spotta på eller hata honom. Så mycket passion var han inte värd.”

Skrivövning för instängda barn

Ibland när jag skriver så gör jag små utvikningar för att pröva tankar, se vilka vägar man kan gå, vilka bilder man kan odla ur dem. Det här är några strofer om hur känslan av att man borde vara död kan gestaltas eller formuleras.

Lyssnar till minnen tills de slutar streta åt alla håll. Hör hur de vrider sig om varandra till ett och samma budskap. Dras åt.

Skalar av lite för mycket. Inte bara det oviktiga. Hudhyvlade lite för djupt. Försöker sy fast igen. Sedan känslan av att det inte spelar någon roll.

Ögonen öppna fast alla bilder gråas ner inne i hjärnan. Alla ljuden löses upp i hörselgången. Som om inget går att lyssna till längre, bara höra långt borta. Kroppen rör sig åt ett håll fast den vill åt ett annat. Stannar på samma plats fast det inte är dit man vill. Lägger sig ner men somnar bara. Fast man vill mer.

Springer rätt in. Knyter näven kring ett enda syfte. Litet nog att klämmas fast bakom vitnade knogar. Samma fråga varje gång. Kommer du att tappa det den här gången?

Lungorna har slutat fyllas med luft. Hjärtat skrumpnat ihop. Dagens ljus gör ont. Till och med när det speglas av månen. Behöver inte äta som andra. Bara av dem. Behöver inte vara bland andra. I alla fall inte med dem. Behöver inte ge någon något.  Kan bara ta.

Postmodernt dödsväsen

För en tid sedan hade Kobra en Trollspecial. Man spekulerade om att det var en trollvåg inom fantastiken. Det handlade mest om de norska filmerna Trolljägaren och Thale som handlar om en huldra – som inte är något troll utan ett annat folktroväsen.

   Huldran har väl egentligen mer gemensamt med skogsrået, ett annat kvinnligt skogsväsen med svans. Överhuvudtaget finns det en del nya filmer och böcker om folktroväsen. Mikael Strömberg har gett ut romanen ”Vätten” – det är ju rätt självklart vilket väsen den handlar om – och ”Inmurad” där bland annat kyrkogrimen figurerar. Nene Ormes skriver om de sära som vi dödliga bara sett glimtar av och kallat för eldtursar eller häxor. En film som heter ”Vittra” är också på väg.

   Själv skriver jag om grav-rån i ”Borde vara död”. Vår folktro rymmer rån för skog, berg och skog, men inte för graven och döden. Man skulle kunna säga att det är ett postmodernt folktroväsen, men även en negation till skogsrået. Där skogsrået når fram till människor genom sensualism och förförelse tar gravrået vad den vill ha av oss genom att använda vårt eget mörker som ett vapen mot oss.

Och vad har bilden med texten att göra? Läs "Borde vara död" så får du se...

Gerillaskräckis

I förra inlägget, ”Våldsamma kvinnor”, skrev jag om en novell som hette ”Den nostalgiske guden”. Den har några år på nacken men den finns i alla fall utlagd i tre delar på nättidningen Yelah för den som vill läsa. Jag länkar till dem här: Del ett, del två, del tre.

Novellsamlingen ”Syner i natten” recenserades av Enhörningen som särskilt nämnde min novell: ”Alla är ganska bra, den sistnämnda är till och med riktigt bra. Eggert berättar om en kvinnlig gerillasoldat i Latinamerika, som efter att alla i hennes hemby massakreras säljer sin själ till dödsguden för att bli en så effektiv hämnare som möjligt. Novellen kombinerar på ett intressant sätt modern politik med gammal latinamerikansk mytologi, och då Eggert dessutom gör levande personbeskrivningar – läsaren kommer till och med dödsguden in på livet – blir resultatet något som verkligen fastnar i minnet.”

 

Våldsamma kvinnor

Tidigare publicerad på Kabloggen.
Kristofer Ahlström skriver om flickgängsgenren, och våldsamma, beväpnade kvinnor på film, exempelvis de nya Foxfire, The blingring och Spring breakers i DN idag.

Lite lustigt då att det i nästan samtliga romaner/noveller jag skrivit förekommer våldsamma kvinnor. Det börjar lite mjukt i ”De döda fruktar födelsen” där en av huvudpersonerna är en f d autonom aktivist. Hennes våld ligger väl för det mesta bakom henne men hotar då och då att bryta ut och har förstås format henne. Att hon dessutom var indragen i ett incestuöst maktspel med sin syster och mor under uppväxten är en våldssituation med sexuella förtecken som inte skildrats särskilt ofta i litteraturen.

Sedan har vi Olivia i novellen ”Den nostalgiske guden” (Syner i natten, 2003). Olivias by hemsöks av kaibiler, guatemaltekiska elitsoldater, som tvingar byborna att turas om att piska hennes bror Velasques tills han dör. Istället för att låta sig knäckas piskar Olivia mer och hårdare än alla andra. På så sätt överträffar hon kaibilerna och kan ta herraväldet över våldet – mot dem. Så mycket det nu går. Det leder sedan till att hon blir gerillasoldat och andra, mer bisarra händelser.

För några månader sedan publicerades min novell ”Brinnande betong” i Eskapixantologin ”Brinn era djävlar! Brinn!”. Huvudpersonen är Jibril, en förortstjej som deltar i upplopp som påminner om de i Rosengård för några år sedan. Såhär introduceras hon: ”I vanliga fall brukade Jibril åka in till centrum och träffa sitt gäng för att slåss men när hon förstod hur hon skulle locka våldet till sina egna kvarter stannade hon där./--/ Jibril sprang och mindes hur hon själv börjat ge sig av till stan. Hon hade inte vetat varför förrän hon träffade andra som hon. Andra tjejer. Tills de blev ett gäng. De retade upp folk, omringade dem, slog ner och stal deras mobiler. Kanske deras jackor. Några gånger hade de slagit dem medan de låg ner. En känsla av makt som slog ut allt annat när foten fick offret att sprattla, att kura som en liten unge. Efteråt tejpade de ihop hela händelsen med flatgarv, fniss och beskrivningar av vilka luffare och rädda förlorare deras offer var. Isoleringstejp.”

Det är knappast frågan om personer vars våldsutövning är oproblematisk. Den har ett pris och det är oftast fult och smutsigt. Men häri skiljer de sig inte från männen som utövar våld i det jag skriver heller. Jämlikhet.

Läsaren kan inte vänta sig något moraliskt lättuggat våld i romanen ”Borde vara död” heller. Isa, som är en av huvudpersonerna, lever av att äta själarna hos dem som befinner sig på samhällets botten. Redan genom att samtala med dem kan hon översvämma dem med deras egna mörker tills de är helt i hennes makt. Redo att förtäras. Här är ett utdrag ur en scen där hon möter en pundare på spårvagnen.

”Vagnen rasslade fram över bron mot Hisingen. Det kändes som för mycket. Isa hade nyss varit jagad av en torped som förmodligen skickats av Janina, dödat en människa och äntligen börjat komma i balans. Så mycket balans som hon kunde klara med tanke på att hennes liv ständigt halkade neråt. Hon kände hur hon bet ihop tänderna. Kände hur nära Jamal var. Ett ord bort. Oskyddad. Minnena som en öppen bok. Bara nafsa lite på hans själ. Sätta honom på plats.

”Brevet”, sa Isa och stirrade Jamal i ögonen.

Hans blick var ögonklovad vid hennes. Hon var redan inne i honom. Hon kände hur hans tankar sprättades upp och blödde in i henne. Det var som om hon klyvdes i två. En Isa som talade sönder Jamal och en annan som lyssnade till den sönderfallande själen. Det var så man dog för henne. Inifrån och ut. Hon mindes vagt att hon bara tänkt skrämma iväg honom, men nu kunde hon inte sluta tugga sig ut ur Jamal, som en parasit som ville ut ur sin värdkropp.

”Du går inte bara på amfetamin”, hörde hon sig själv säga. ”Du går på heroin ibland också.”

Jamal såg henne inte längre i ögonen utan vred sig på sätet som om han satt fast. Vred sig på ett spett. Hennes ord en eld. Helveteseld.

”Hur … hur kan du?” sa Jamal och det lät som om han skruvade orden ur sig.”

Ahlström skriver förresten lite om filmen Springbreakers där en kvinna stoppar en pistol i munnen i något slags fellatioversion. Jag låter faktiskt huvudpersonen göra det på sin pappa i novellen ”Dockhuset” (Svenska monster och annat otyg, 1999). Bara så ni vet. Det är inte jag som apar efter Hollywoodfilmer.

Lyssna på inledningen till undergången

Tidigare publicerad på Kabloggen.
Förra inlägget handlade om hur titeln "Borde vara död" egentligen föddes. Om du inte blev avskräckt så finns det en bokpuff där du kan lyssna på mig när jag läser ett par sidor ur inledningskapitlet. Klicka här.

De nya gudarna kräver offer

Tidigare publicerad på Kabloggen.
Swedishzombie sammanfattar det väl när han menar att ”Borde vara död” handlar om de som är fel, oönskade och inte behövs. De som borde vara döda.
En liten, men betydelsefull del, av handlingen berör även ett reportage som inte fick den uppmärksamhet det borde ha fått. Reportaget publicerades delvis i artikelform på nättidningen Yelah och kom sedan ut i bokform.
Längst bak i romanen finns en sida med en tacktext. Där står bland annat: ”Agneta Enströms och Hanna Dahlströms utmärkta reportage ”En svensk tiger – om Skanska, olja och förintelse i Amazonas” hade en avgörande betydelse för gestaltningen av företaget Skark.” De båda kvinnorna gjorde något som jag tycker är något det bästa en journalist kan göra, ett grundligt reportage - med wallraffinslag - på plats där de inte bara pratade med ursprungsbefolkningen och organisationer som stöder dem utan även Skanska representanter. Till exempel träffade de Skanskas regionalchef Milton Diaz som uttryckte sig såhär: ”Folk här i bushen borde vara mer tacksamma mot industrin, istället för att bara klaga och kräva orimligheter. Utan bolagen skulle de fortfarande leva på bananer och inte känna till något annat än djungeln, ja precis som apor.”
Det kan tyckas lite märkligt att jag använder ordet ”gestaltning” i min tacktext, men det är just vad det handlar om. Det är ändå en samtidsfantasy jag skrivit och jag behöver inte hålla mig till reglerna. Istället för att bara skildra Skarks aktivitet och effekterna därav fantastikifierade jag dem. Jag tänkte på citatet ovan och reportageförfattarnas resonemang om att Skanska kommer undan med vad de gör delvis för att företagets största aktieinnehavare på hemmaplan är AMF Pension. Storföretagen ger och tar, rör sig över hela världen på outgrundliga ekonomiska vägar och måste blidkas med avregleringar, skatteförmåner och statligt stöd. Kort sagt, storföretagen är gudar, eller har åtminstone förbindelse med gudalika varelser. Och det var också så som Skark framställdes i romanen. Och om gudarna – de nya gudarna - vill så får vi reda på mer i kommande verk…

En titel född ur blod och träck

Tidigare publicerad på kabloggen.
Jag trodde jag visste var titeln ”Borde vara död” kom ifrån, men när jag träffade min moster för första gången på tjugo år visade det sig att det fanns en djupare betydelse. Min moster började med att säga att titeln på min roman sa mycket om vår släkt. Att saker som hände i en generation färdades genom generationerna som ringar på vattnet. När hon pratade vidare kände jag krusningarna från det förflutna mot min hud. Kände igen dem.
Luften var full av moderns jämmer och stönanden medan hon krystade för att få ur sig sitt barn. Huvudet var på väg ut ur kroppen. I nio månader hade kroppen tänjts till bristningsgränsen för att göra det nya livet redo för sitt utträde. Nu slet, pressade och stötte kroppen det nya livet ur sig. Blod, fostervatten och smärta drev barnet ur livmodern, ögonen ihopknipna mot ljuset. Dess huvud glänste. Snart skulle resten av kroppen följa. I vanliga fall skulle någon stå och ta emot barnet, kanske lirka det vidare, klippa navelsträngen och föra det till moderns bröst. Men inte nu.
Barnets ögon var fortfarande slutna. De skulle aldrig komma att öppnas. Det första skriket kom aldrig över dess läppar. Hammaren föll som en brutal gränsbom. Käkarna smulades sönder. Inga tänder skulle någonsin växa ut från dem. Ögongloberna mosades. Aldrig någonsin skulle de blinka mot ljuset. Skallen sprack inte – den krossades och hjärnan stänkte sin grå substans över blodiga lakan och skälvande lår.
Är det en makaber bild?
Inte mer makaber än att den rymdes i min morfars hjärna.
Inte mer makaber än att han flera gånger berättade för sina barn att det var så han borde ha gjort.
Inte mer makaber än att jag, trots att min mor berättat om det flera gånger under min uppväxt, sällan tänkte på det tills jag träffade nämnda moster i Stockholm nyligen. Det var kanske tjugo år sedan sist vi sågs, men för något år sedan började vi kommunicera sporadiskt via sms och mail. Hon dök upp med sin man när jag var på författarsamtal med Patrik Schylström på Söderbokhandeln i Stockholm. Efteråt gick vi och tog en öl och pratade om gamla tider. Och hur de klöste sina märken i de nya.
Sedan berättade hon att hennes pappa, min morfar, flera gånger sagt ”Ni borde ha skjutits” om sina egna barn och att hon kommit att tänka på det när hon läst titeln till min roman. Jag berättade om hur min mor brukade säga att morfar sagt att han borde stått redo med hammaren så fort huvudet stack ut vid födseln och min moster nickade igenkännande. ”Jo, jag fick höra det också.”
”Borde vara död” handlar inte om min morfar. Den utspelar sig bland hemlösa och missbrukare, bland människor som slåss med andra för att inte skada sig själva och övernaturliga varelser som borde vara döda enligt alla naturlagar. Jag hade inte en tanke på Morfar eller hans tendens att önska livet ur sina barn. Men när min moster berättade förstod jag att morfaderns ord aldrig tystnat. Att de blivit ett generationseko, en arvsynd, som klätt sig i nya känslor, i nya tankar, men bevarat samma onda kärna. Att något som levde borde vara dött.

Nya inlägg

Fyra inlägg hittills på Kabloggen. "En titel född ur blod och träck", "Lyssna på inledningen till undergången", "De nya gudarna kräver offer" och "Våldsamma kvinnor". Häng på!

Kabloggen

Under juni bloggar jag på Kabusa Böcker, moderförlag till Styxx Fantasy som publicerat mig. För att komma till bloggen, klicka här.