Livide

--> -->

 

 

Jag såg den surrealistiska skräckfilmen Livide, av samma par som gjorde À l'intérieur (Inside). De båda filmerna är på många sätt varandras motsatser. Inside är en minimalistisk slasherfilm, ett våldsamt kammraspel. Den utspelar sig i ett vanligt bostadshus där en gåtfull kvinna försöker stjäla barnet från en gravid journalist. Innan det är fött. Poliser, en kriminell, redaktörer och en mamma spelar blodiga biroller när de av olika anledningar kommer till huset.

   Livide börjar på ett nästan klassiskt vis, i ett kråkslott med en gammaldags spökhusestetik. Huvudpersonen arbetar inom hemtjänsten och gör vad hon ska med den gamla damen som närmast verkar ligga i koma i huset med syrgasmask och dropp. Sedan följer en skildring av hur gränserna mellan mardröm och verklighet, liv och död löses upp och endast hålls ihop hjälpligt av en historia om en sträng balettlärarinna och hennes dotter.

   När jag såg den tänkte jag att det här är en sådan film som får pisk av rätt många. Och mycket riktigt. Jag gick bl a in på Nyheter 24 och läste kommentarerna.

”Filmen kan inte riktigt bestämma sig om den vill vara gore, fantasy, skräck eller vad.”

   Det här är en av filmens styrkor. Den är inte förutsägbar. Den översvämmar kategorierna, blandar dem i en hämningslös orgie där alla kombinationer är tillåtna. Det skrämmer förstås de som vill vara kyska och hålla sig till en.

”men man får veta för lite om historian, karaktärerna och vad som egentligen har hänt. De skulle ha gjort den längre och förklarat mer”

   När man sitter i skräckpaneler så är det alltid någon som börjar prata om att allt det läskiga försvinner när monstret visar sig. Det gäller väl någon femtiotalsfilm där det dyker upp en gräslig – på ett tråkigt vis - utomjordning i slutet, men om man sett Alien eller för den del Ringu eller The Descent så vet man att det stämmer sisådär. 

De som klagar på att allt läskigt försvinner när monstret visar sig borde älska den här filmen. I Livide så får tittaren stiga in i en främmande verklighet som inte riktigt visar sig - någonsin. Övernaturliga lagar som vi inte känner till träder i kraft och vi får aldrig riktigt reda på hur de egentligen fungerar. Det är med andra ord som det är i livet. Man får känna sig fram. Läskigt att leva utan förklaringar.

”… sen spårar den ur rejält och det förstör tyvärr.”

   Det är just urspårningen som gör den så bra. Särskilt slutet, som någon skriver är rena katastrofen, är så oväntat och ändå på något sätt konsekvent. Mer urspåring och åkningar utanför bekvämlighetszonen borde vara mer uppskattat av skräcktittaren, men tyvärr inte.