Sådant som gör mig nöjd

Fick just ett kommentar från en läsare på det här inlägget. Tyckte det var lite roligt så jag klistrar in det här nedan:

"Jag hoppas du (din bok) får den uppmärksamhet som du (din bok) förtjänar. Jag läste klart den för några veckor sen och den dyker fortfarande upp i tankarna emellanåt. Jag gillade hur genomtänkt den kändes, och hur den lite spretiga inledningen vävdes ihop till en fint sammanvävd berättelse. Och med detta inlägg har jag på nåt vis gått varvet runt. Det började med att jag läste om din bok på bloggen Drömmarnas berg, och såg även att du kommenterat. Köpte sedan boken, och min fru skrev en kort blänkare om det på sin blogg, och som du hittade och kommenterade(!). Och nu är jag här och kommenterar. :)"

läsarreaktion

Jag är ibland inne på ett forum för ex-JV på Facebook och nämnde min roman i samband med att jag berättade om det som jag skriver om i det här inlägget. En kvinna beställde min roman på en gång. Hon har läst en del i den och skriver såhär:

"Jadu Pål... jag brukar kunna sträckläsa böcker.. men den här var tuff att läsa... oroar mig efter 189 sidor för att den kommer att ta slut alldeles för fort... älskar den hatar den... oroar mig... beundrar din teknik.... blir det någon fortsättning?
skrattade gott åt beskrivningen av paradiset.. dessa jävla ockrafärgade hus... silvergräsmattor.... skön blandning av allt.. och jag kan ju säga att jag inte är något stort fan av fantasyböcker.... men jag kanske får omvärdera min smak av böcker...."

Vi gillar ojämlika

För en tid sedan lanserade Centerns ungdomsförbund kampanjen Fuck facket med denna posterboy:



Men de kunde lika gärna byta ut bilden på clownen mot den här gubben:



Farfar på bilden ovanför heter Esse Rosander. Han är nämndeman för Sverigedemokraterna i Malmö tingsrätt och entreprenör. En samhällets stöttepelare. SvD Näringsliv skriver om de en polsk gästarbetare, Marcin Wroblenski som arbetade på Esses företag. Där fick svenskar mer betalt och i Marcins kontrakt stod att han inte fick ansluta sig till någon facklig organisation och han inte heller fick kräva sjukersättning om han blev sjuk. Vilket han blev, och sedan fick han sparken. Go gubbe den där Esse. Och dessutom viril nog att knulla facket fast han är så gammal.
Vad har han då själv att säga om varför han ger polacker sämre betalt?
"De är inga yrkesmän, de gör sämre jobb. Det har jag många bevis på."


Jaddi Dalawi, lönegranskare på Kommunal berättar hur utländska arbetare luras och behandlas illa:

"Jag har hittat folk i pannrum, källare och husvagnar mitt ute i skogen. Människor som inte får gå ut och röka eftersom man gömmer dem, som tjänar 59 kronor i timmen och får ge hälften till arbetsgivaren för mat och boende."
Människor stängs in i växthus när de arbetar och sover i släpvagnar och lekstugor. Jag tror inte att alla som anställer dem är sverigedemokrater. Och de har indirekt fått hjälp av regeringen som skurit ner anslagen till Arbetsmiljöverket.

Är detta vad som menas när man skall lära blattar "svenska värderingar"?

Recension i BTJ-häftet

BTJ-häftet heter en publikation som går ut till alla bibliotek i landet. En hord av lektörer recenserar det mesta som ges ut av svenska bokförlag och skriver kortare recensioner som sedan blir grund för en hel del av bibliotekariernas inköp. Min roman har också recenserats och kommer att ingå i häfte 2, 2011. Jag har dock fått tillgång till den i förväg. Här är den:

"De döda fruktar födelsen är Pål Eggerts andra roman. Susanne har dött i en olycka och hon upplever hur hon som själ svävar i mörker. Snart möter hon en ljusguide som skall vägleda henne mot himlen. Men den astrala världen befolkas även av demoner som söker efter irrande själar och hennes själ är i fara. På jorden finns hennes syster Petra. Systrarna har en traumatisk bakgrund. Deras såriga syskonband för Susanne tillbaka till jorden. Med hjälp av Petras mediala vän Sebastian försöker de finna en genväg förbi demonernas avgrund, för att rädda Susannes själ. På baksidestexten nämns fantasy, skräck och socialrealism som genredrag. Utmärkande är dock de filosofiska diskussionerna om livshållningar som förs romanen igenom. Språket är rikt på metaforer, smarta dialoger och ironiska vändningar. Kanske överlastat. Det är en tankeväckande bok och personernas öden fängslar läsaren. Boken är mer ifrågasättande än övertygande som religiös fantasy. - Anneli stenberg."

Nu lär nog ett och annat bibliotek köpa in ett par ex av min roman. Referatet av handlingen är ganska okej, även om Susannes inte bara flyr från demonerna utan även ljusguiderna. Men, men, som Stewe skriver i sin recension "Förlaget Järnringen har nog gjort klokt i att vara väldigt sparsmakade med innehållsbeskrivningen, det hade varit stört omöjligt att ge en kortfattad, svepande sammanfattning om handlingen i boken."
Sedan så är det en roman som handlar en del om religion och använder element ur olika religiösa världar, men den är knappast religiös i den bemärkelsen att den speglar en religiös övertygelse (hos författaren). Med tanke på att jag är agnostiker med ateistisk slagsida så hade det nog varit märkligt...

Jag vill se svaga kvinnor

Jag har funderat över det här med Starka kvinnliga personer i fiktion. "Hon är en Stark kvinna" kan man höra om någon filmpersonlighet, men det kan vara ett ganska grunt porträtt med något påklistrat, typ att hon viftar med en pickadoll eller är i karriären. Vad är det för bra med det? Är det något fel på svaga kvinnor? Varför kan man inte göra en feministiskt trovärdig film om svaga kvinnor? Dessutom blir det lätt endimensionellt. Kvinnor är svaga ibland, precis som män. Det är mänskligt att vara bådeoch. Nåja, jag ska inte skriva så mycket om det utan helt enkelt hänvisa till inlägget på den här bloggen som handlar om just det.

Darling River

"Mitt huvud är ett strerilt rum. En operationssal. Ett väntrum med sjuka kvinnor som har suttit där i veckor. Ett träd behängt med laxrosa och smutsvita klänningar och bränt linne. Där hänger mors kappa med sina skyar av sot. Mors fläckiga linnen. Mors underkläder. Mors broderier som om hon varit en sådan mor som broderar."

Darling River är allt annat än ett sterilt rum. Det är en intensivt fysisk roman där skeendet är intimt förknippat med kroppens förfall och svaghet. Dåliga tänder, illasittande kläder, självsvält, menstruationslöshet, hår som ramlar av i tussar, ögon så svaga att allt ljus är som från strålkastare, stinkande kön, skämda armhålor, valkar, förlossningsärr och så vidare. Romanens inledning där en flicka åker omkring med sin far i ett brinnande landskap känns nästan surrealistisk, som en dröm. Språket i sig är nog något av det bästa jag läst på länge. Vacker och otäckt på samma gång. Som en form av introvert splatter där ett vilddjur av psykosociala omständigheter gradvis förtär människorna.

Du ska göra det andra inte vill kännas vid

Nu har jag läst Kristian Lundbergs ' Yarden'. Den är bara på 140 sidor, inget mot monsterdeckare på 450 sidor. Vissa böcker är som berg av späck där någon hugger med köttyxa, ibland väldigt slö. Men Yarden är precisa piskrapp på en graciös kropp.
Lundberg var med i Malmöligan, en samling poeter där bland annat Lukas Moodyson ingick, som gjorde uppläsningar och hade en viss framgång i breda lager. Han har sedan dess fortsatt skriva poesi men även deckare. Jag läste en del av hans poesi för länge sedan och när jag fick reda på vad Yarden handlade om tyckte jag det var dags att kolla upp honom igen.
Yarden är självbifografisk och handlar om hur Lundberg inte får mer kulturjobb och tvingas bli daglönare i Malmö hamn, längst ner på samhällets botten. Samtidigt får läsaren ta del av hans uppväxt och historia. Man kan väl säga att hans liv gått i en cirkel.
Så här kan han skriva:

"Jag har inte kontroll över mitt värde; knappt ens mitt språk längre.
Det är andra faktorer som styr. Det är en kaosvärld. Det är en skuggvärld. Jag är en liten del av ett stort maskineri. Bilindustrin. På sätt och vis är jag inom bilindustrin. På ett annat plan är jag bara en sådan som kommer och går, en sådan vars namn man aldrig lägger på minnet. Det tar ett par veckor innan jag får ett eget skåp i omklädningsboden. Nere på godsspeditionen, som jag också arbetar för under nätterna, får jag varken skåp eller ett eget namn.
Det är ändå ingen som pratar med mig. Jag är fyrtiotvå år gammal. Jag är en hund. Om mig kan man säga: "Låt honom göra det! Vi skall fan inte behöva städa!" och så gör jag allt som alla andra inte vill kännas vid."

Lundbergs farsa var framgångsrik men det var inget som påverkade hans uppväxt till det bättre eftersom fadern drog illa kvickt - och höll sig borta. Såhär skriver han om sin pappa:

"Det finns speciellt en episod som jag aldrig kommer att glömma; i mitt minne antar den närapå mystiska proportioner. Det händer att jag måste fråga mina sysken: "Var det verkligen sant? Sade han verkligen så?"
Deras svar: "Ja. Det är sant. Det var så." Min far bodde i en större exklusiv bostadsrätt i centrala Malmö. Det var verkligen en vacker våning; högt i tak, knarrande parkett. Nu skulle han fylla jämnt, femtio eller sextio minns jag verkligen inte. Han ringde runt till oss syskon och frågade om vi ville arbeta för honom under den här kvällen - ta emot ytterrockar och servera mat. "Men ni behöver ju inte säga att ni känner mig? Ni kan ju vara personal. Och tjäna en hacka.""

Häng med på Lundbergs rasande välskrivna skildring av en omvänd klassresa och se om din världsbild står pall för den.