Black swan

Såg äntligen "Black swan". En film om tyll, fjädrar, självhat och perfektion. Blod, sex och vansinne. Jag har förstås sett ett par uppsättningar av Svansjön och lyssnade sönder Tjajkovskijs musik en gång i tiden. Jag försökte mig även på ett litet skrivprojekt en gång i tiden som tog avstamp i dansföreställningen. Min relation till Svansjön är särskild och jag var lite orolig för att filmen inte skulle kunna leva upp till den. Det är ju så att mycket som man gillar slaktas och misshandlas när det når filmatiseringsstadiet. Inte för att det här en filmatisering av Svansjön, men jag vill inte att filmindustrin går in och vanhelgar en till berättelse som berört mig. Jag blev dock inte besviken den här gången. Underbar film.

Vad är det för fel på att hata?

En av mina bloggkamrater, Fredrik skrev så här nyligen: "Just nu, då folket runt omkring mig på den här planeten börjar ruska av sig den sinnessjuka rasistnorrmannens vansinnesdåd, börjar en annan debatt att ljuda.
Den som handlar om att man inte får tycka vad som helt, hur som helst. Alltså, det handlar inte om att folk säger att hey: sluta kasta sinnessjuk rasism runt omkring dig. Utan nu vänds kritiken mot hatet."

Det är rätt intressant med tanke på att Breivik själv ansåg att islamism, nazism och kommunism var hatideologier. Han var alltså mot hat.

Hat är ganska ärligt.
På en annan blogg, Rent principiellt, har jag läst om en kristen som "kommit ut" som antisemit. Han har en väldigt PR-mässig attityd till antisemitism. Absolut ingen hatare. Så här skriver han i kommentarerna om hur man bäst går till väga med "judekritik":
"Ta bara tabuet mot att säga, ”Hollywood domineras av judar”. Alla vet att det är så, ägarförhållanden talar sitt tydliga språk. Judarna själv medger det ju, även mediajudar (Joel Stein; även Judisk Krönika har haft det på förstasidan en gång på 1990-talet). Kruxet är att veta om att det är en het potatis. Man ska inte indignerat utropa, ”Hollywood domineras av judar”!!! Man ska nämna det mer ”en passant”, i förbigående. Man får raljera lite, dock med målet i ständigt sikte. Så tampas man med denna hydra, på alla plan – Holocaustics, Anne Frank, judisk historia mm.
Som judekritiker får man akta sig för att ge intryck av badwill, då förlorar man de intelligenta läsare som i övrigt är kritiska mot PK-ism och multikulti. Att nämna ”judar” fungerar som en rött skynke, det är som jag sa i inledningen: ”Var vad du vill men var inte rasist. Var inte antisemit”. Många stänger av mentalt när de ser judekritik framföras. Därför får man som sagt ta det med lämpor, sidsteppa, ”dance like a butterfly and sting like a bee”. För övrigt tror jag judekritik är på vippen att bli mainstream snart, det där antisemit-kortet är med förlov sagt väldigt nött nu. Judekritiker är inte längre rädda för att bli stämplade som antisemiter eftersom beteckningen är utnött, uttjatad. De har ropat ”vargen kommer” alltför ofta. Att kritisera Israel är t ex inte liktydligt med att återuppföra Auschwitz. Judarna har missuppfattat det där och frikostatigt satt antisemit-stämpeln på envar Israelkritiker."
Bloggaren är förresten associerad med Motpol.nu, en bloggportal som omhuldar många av de idéer som inspirerade Breivik. Just nu håller bloggarna på och svär sig fria från att Breivik kan ha något som helst med dem att göra. Förstås.
Men en gång i tiden sågs nazismen och många av de tankar den torgförde som ganska normal. I vår tid demoniseras den ibland på ett sätt som gör att vi inte förstår hur folk en gång lockades av den. Hitler gapar lite i en talarstol och vi skakar på hvuudet åt att man kunde gå på det. Det är lätt att vara efterklok. Men amerikanska storföretag hade exempelvis inga problem med att handla med nazityskland, även under brinnande krig, något man kan läsa mer om här. Med undantag för Hearst fanns det nog många som inte hatade. Det var business as usual.

Rent principeillt-bloggaren hatar knappast. Likafullt är han antisemit. Breivik tog avstånd från hatideologier, men planerade sina dåd med mordisk beräkning. Företag handlade med Tyskland under andra världskriget för att de tjänade på det och för att många av nazisternas idéerna var allmännt spridda. Och vem är du? En som bara fattar att något är fara å färde när någon heilar på fyllan med kängor och rakad skalle, eller begriper att män med kostym i regeringsställning vars ord är som knivar inlindade i siden är farliga på en helt annan nivå?

Mitten bestäms av var extremerna ligger

Hittade ett underbart citat idag:

"Denna neutraliserings mekanism formulerades redan 1938 av Robert Brasillach, den franska intellektuella fascisten, som såg sig själv som en “moderat” antisemit och uppfann formeln för rimlig antisemitism. “Vi ger oss tillåtelse att applådera halvjuden Charlie Chaplin, på bio; att beundra halvjuden Proust; att applådera Yehudi Menuhin, en jude … Vi vill inte döda någon, vill vi inte att organisera någon pogrom. Men vi tror också att det bästa sättet att hindra den instinktiva antisemitismens oförutsägbara handlingar är att organisera en rimlig antisemitism.”

Hela texten kan läsas här.

Systematiserat våld

Saxat från Aftonbladet idag:
"För tio år sedan avslöjades att skojätten Nike använde sig av barnarbetare och att arbetsförhållandena i många av företagets 1 000 utländska fabriker var allt annat än bra. Sedan dess har företaget vidtagit en rad åtgärder för att förbättra villkoren och rentvå sitt eget rykte.
Men dussintals arbetare i Indonesien som nyhetsbyrån AP har talat med vittnar om att det ännu finns mycket kvar att göra. De tillverkar alla skor av märket Converse, som Nike köpte 2003.
En arbetare på fabriken Sukabumi berättar att hon fick sparkar av en övervakare efter ha begått ett misstag när hon skar upp gummi som används till skosulor.
– Vi är maktlösa. Vårt enda val är att stanna och lida eller tala ut och bli avskedade, säger kvinnan, som vill vara anonym av rädsla för repressalier."

Favorit i repris från Blondinbella: "Vår generation är snarare mer kritisk än någonsin. Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda."

Polis skyddar Niketown mot tweetar under kravallerna i Seattle 1999

Och en liten påminnelse från No logo (2000) av Naomi Klein om protester mot Nikefabrikernas svältlöner och dåliga villkor:
"Ungdomarna - varav de flesta var mellan elva och tretton - skrek och hojtade och dumpade ett flertal soppåsar med stinkande gamla Nikeskor framför fötterna på en rad väktare som hade fått specialuppdraget att skydda de heliga Nikelokalerna."

Saint Ange

Barnhem och sjukhus är skiten

Saint Ange/House of whispers är Laugiers debutfilm, mer känd för den banbrytande tortyrfilmen Martyrs. Det är en franska-rumänsk samproduktion där skådespelarna talar engelska. Jag trodde först att jag fått tag i en remake, men det visade sig vara originalet.
Filmens huvudperson kommer till ett nedlagt barnhem för att arbeta. Hon är gravid i hemlighet och barnet tillkom förmodligen inte under några angenäma former. När hon kommer dit reser barnen därifrån och kvar blir en husmor och en kvinna med mentala problem som vuxit upp på barnhem. Det står psykologisk thriller på mitt omslag men det här är en spökhistoria.
Det är mycket stämning och atmosfär i filmen. Ett gammalt, fallfärdigt hus med en labyrint av korridorer och rum. Förruttnade golv och rostiga rör. Knakande dörrar. Stora fönster med gardiner som fladdrar i stormar. Blinkande lampor. Ruiner. Lådor med undanstoppade dokument. Oförklarliga ljud och händelser. Jämrande ljud som kanske kommer från vattenrör och luftens vinande. Fördolda utrymmen. Det stora, labyrintiska huset som en bild av hemligheterna och förvirringen hos människorna som bor kvar där.
Jag har läst lite på forum på nätet att en massa trådar lämnas lösa och att den är långsam och tråkig. Måste man ha action och inälvor hela tiden känns den säkert långsam, men det där med lösa trådar begriper jag inte. Jag hade inga problem med att förstå filmen och tyckte att det hände något hela tiden, om än inte på någon övertydlig nivå. Det var knappast det otäckaste jag sett, men välgjort och kusligt.

Franska martyrer

All you need is blood


Jag såg nyligen Martyrs av Pascal Laugier. Kände mig konstig och tom efteråt. Världen kändes på något sätt som om den kunde kantra vilken sekund som helst. Filmen hade fjättrat mig lika obevekligt vid skärmen som kedjorna i filmen fjättrade offren.
Kedjor. Väggar nedstänkta med blod. Gråt. Massor med gråt. Huvudpersonerna snyftade, hulkade, knep ihop ögonen mest hela tiden. Tortyrkammare, självskador och flådda kroppar. En extas som öppnade sig mot tomheten.
Jag har faktiskt inte sett saw- eller hostelfilmerna men tror inte att det skulle roa mig särskilt. Äckla måttligt och tråka ut. Jag har sett annat som jag tyckte var blodigt och tråkigt. Martyrs är blodig men får mig också att leva mig in i smärtan, känna desperationen i hämnarnas våld och utsattheten hos de misshandlade. Förövarnas våld är rationaliserat och genomkorsat av försvarsmekanismer som hindrar dem från att se vilka missfoster de i själva verket är.
Jag brukar inte bry mig så mycket om eventuella spoilers, men den här gången vill jag faktiskt inte berätta ett ord för mycket. Bara se den. Och förresten, det ska komma en amerikansk remake. För publik som inte orkar höra franska, läsa textöversättningar eller får utslag av något som inte liknar det de ser för det mesta.

Vad som kan hända när man ska köpa balettbiljetter

Jag ska gå med min dotter på balett på lördag och cyklade ner för att hämta biljetter på Pustervik vid Järntorget. På vägen dit åker jag genom vägkorset vid Hagabion/Condeco och mot Haga. Det är mycket folk ute eftersom det inte bara är tid att gå hem från jobben och handla inför kvällen utan också varmt och skönt ute. Så det är många som ser de båda männen som bråkar. Eller rättare sagt, en av männen, en ganska smal, solbränd man med örhängen och en systemkasse i handen går väldigt nära en annan som mest ser ut som ett fettofyllo. Den magre mannen stänger nästan in fetfyllot och ger ett rätt aggressivt intryck. Den fyllefete ser å andra sidan skitskraj ut med ena axeln höjd i en menlös skyddande gest. Ansiktena är nära nog för att de utan problem skulle kunna kyssa varandra. Istället skallar den magre mannen den fete. Det är en rätt lagom skallning, ser inte ut som något knäckt näsben eller ens näsblod. Det ser rutinerat ut. Det huvudet har använts till lite annat än att tänka med. Men den fete såg långt ifrån kaxig ut, snarare vettskrämd, och en lagom skallning känns inte så lagom i ansiktet för den som tar emot... Kändes bara onödigt.
Ingen annan gör något så jag ropar till: "Hallå va fan gör du?" Eller jag snarare vrålar, sådan är jag. Den magre mannen ser sig om. Jag funderar om jag ska fortsätta cykla, men det är lite mycket folk och jag måste ändå varva ner. Jag stiger av cykeln och när han kommer närmare tar jag cykellåset i ena handen. Jag ställer mig med ena armen höjd och den andre bakom mig, beredd att slå det hårdaste jag kunde med låset. Tyvärr hade jag inte min överdimensionerade nyckelkedja med mig, annars hade jag tagit den istället. Givetvis irriterade jag mig på att jag gick omkring med 4-5000 på näsan. Dessutom tycker jag illa om att plötsligt få min synen bortslagen. Vi glasögonormar har svårt för spontant våld.
Skallaren och jag börjar tjafsa.
"Va fan vill du?" säger han
"Du skallade honom för fan," säger jag.
"Han pissade vid restaurangen fast jag sa till honom tre gånger."
"Du kan väl inte skall honom för det."
Och visst, jag kan tänka mig att han stod om dumpissade mot väggen, men karln såg verkligen uppskrämd ut. Skallningen var helt onödig.
"Varför står du sådär, vill du slåss också?"
"Jag tänker då inte låta dig skalla mig".
"Jag tänker inte skalla dig"
"Litar jag inte på för en sekund."
Vi säger håll käften till varandra och så rinner allt ut i sanden. Han avslutar stilenligt med att spotta åt mitt håll, så pass långt från mig att skuren inte når mig. Han går sin väg och jag hoppar upp på min cykel, trampar iväg och köper biljetter.