Systematiserat våld

Saxat från Aftonbladet idag:
"För tio år sedan avslöjades att skojätten Nike använde sig av barnarbetare och att arbetsförhållandena i många av företagets 1 000 utländska fabriker var allt annat än bra. Sedan dess har företaget vidtagit en rad åtgärder för att förbättra villkoren och rentvå sitt eget rykte.
Men dussintals arbetare i Indonesien som nyhetsbyrån AP har talat med vittnar om att det ännu finns mycket kvar att göra. De tillverkar alla skor av märket Converse, som Nike köpte 2003.
En arbetare på fabriken Sukabumi berättar att hon fick sparkar av en övervakare efter ha begått ett misstag när hon skar upp gummi som används till skosulor.
– Vi är maktlösa. Vårt enda val är att stanna och lida eller tala ut och bli avskedade, säger kvinnan, som vill vara anonym av rädsla för repressalier."

Favorit i repris från Blondinbella: "Vår generation är snarare mer kritisk än någonsin. Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda."

Polis skyddar Niketown mot tweetar under kravallerna i Seattle 1999

Och en liten påminnelse från No logo (2000) av Naomi Klein om protester mot Nikefabrikernas svältlöner och dåliga villkor:
"Ungdomarna - varav de flesta var mellan elva och tretton - skrek och hojtade och dumpade ett flertal soppåsar med stinkande gamla Nikeskor framför fötterna på en rad väktare som hade fått specialuppdraget att skydda de heliga Nikelokalerna."

Saint Ange

Barnhem och sjukhus är skiten

Saint Ange/House of whispers är Laugiers debutfilm, mer känd för den banbrytande tortyrfilmen Martyrs. Det är en franska-rumänsk samproduktion där skådespelarna talar engelska. Jag trodde först att jag fått tag i en remake, men det visade sig vara originalet.
Filmens huvudperson kommer till ett nedlagt barnhem för att arbeta. Hon är gravid i hemlighet och barnet tillkom förmodligen inte under några angenäma former. När hon kommer dit reser barnen därifrån och kvar blir en husmor och en kvinna med mentala problem som vuxit upp på barnhem. Det står psykologisk thriller på mitt omslag men det här är en spökhistoria.
Det är mycket stämning och atmosfär i filmen. Ett gammalt, fallfärdigt hus med en labyrint av korridorer och rum. Förruttnade golv och rostiga rör. Knakande dörrar. Stora fönster med gardiner som fladdrar i stormar. Blinkande lampor. Ruiner. Lådor med undanstoppade dokument. Oförklarliga ljud och händelser. Jämrande ljud som kanske kommer från vattenrör och luftens vinande. Fördolda utrymmen. Det stora, labyrintiska huset som en bild av hemligheterna och förvirringen hos människorna som bor kvar där.
Jag har läst lite på forum på nätet att en massa trådar lämnas lösa och att den är långsam och tråkig. Måste man ha action och inälvor hela tiden känns den säkert långsam, men det där med lösa trådar begriper jag inte. Jag hade inga problem med att förstå filmen och tyckte att det hände något hela tiden, om än inte på någon övertydlig nivå. Det var knappast det otäckaste jag sett, men välgjort och kusligt.

Franska martyrer

All you need is blood


Jag såg nyligen Martyrs av Pascal Laugier. Kände mig konstig och tom efteråt. Världen kändes på något sätt som om den kunde kantra vilken sekund som helst. Filmen hade fjättrat mig lika obevekligt vid skärmen som kedjorna i filmen fjättrade offren.
Kedjor. Väggar nedstänkta med blod. Gråt. Massor med gråt. Huvudpersonerna snyftade, hulkade, knep ihop ögonen mest hela tiden. Tortyrkammare, självskador och flådda kroppar. En extas som öppnade sig mot tomheten.
Jag har faktiskt inte sett saw- eller hostelfilmerna men tror inte att det skulle roa mig särskilt. Äckla måttligt och tråka ut. Jag har sett annat som jag tyckte var blodigt och tråkigt. Martyrs är blodig men får mig också att leva mig in i smärtan, känna desperationen i hämnarnas våld och utsattheten hos de misshandlade. Förövarnas våld är rationaliserat och genomkorsat av försvarsmekanismer som hindrar dem från att se vilka missfoster de i själva verket är.
Jag brukar inte bry mig så mycket om eventuella spoilers, men den här gången vill jag faktiskt inte berätta ett ord för mycket. Bara se den. Och förresten, det ska komma en amerikansk remake. För publik som inte orkar höra franska, läsa textöversättningar eller får utslag av något som inte liknar det de ser för det mesta.

Vad som kan hända när man ska köpa balettbiljetter

Jag ska gå med min dotter på balett på lördag och cyklade ner för att hämta biljetter på Pustervik vid Järntorget. På vägen dit åker jag genom vägkorset vid Hagabion/Condeco och mot Haga. Det är mycket folk ute eftersom det inte bara är tid att gå hem från jobben och handla inför kvällen utan också varmt och skönt ute. Så det är många som ser de båda männen som bråkar. Eller rättare sagt, en av männen, en ganska smal, solbränd man med örhängen och en systemkasse i handen går väldigt nära en annan som mest ser ut som ett fettofyllo. Den magre mannen stänger nästan in fetfyllot och ger ett rätt aggressivt intryck. Den fyllefete ser å andra sidan skitskraj ut med ena axeln höjd i en menlös skyddande gest. Ansiktena är nära nog för att de utan problem skulle kunna kyssa varandra. Istället skallar den magre mannen den fete. Det är en rätt lagom skallning, ser inte ut som något knäckt näsben eller ens näsblod. Det ser rutinerat ut. Det huvudet har använts till lite annat än att tänka med. Men den fete såg långt ifrån kaxig ut, snarare vettskrämd, och en lagom skallning känns inte så lagom i ansiktet för den som tar emot... Kändes bara onödigt.
Ingen annan gör något så jag ropar till: "Hallå va fan gör du?" Eller jag snarare vrålar, sådan är jag. Den magre mannen ser sig om. Jag funderar om jag ska fortsätta cykla, men det är lite mycket folk och jag måste ändå varva ner. Jag stiger av cykeln och när han kommer närmare tar jag cykellåset i ena handen. Jag ställer mig med ena armen höjd och den andre bakom mig, beredd att slå det hårdaste jag kunde med låset. Tyvärr hade jag inte min överdimensionerade nyckelkedja med mig, annars hade jag tagit den istället. Givetvis irriterade jag mig på att jag gick omkring med 4-5000 på näsan. Dessutom tycker jag illa om att plötsligt få min synen bortslagen. Vi glasögonormar har svårt för spontant våld.
Skallaren och jag börjar tjafsa.
"Va fan vill du?" säger han
"Du skallade honom för fan," säger jag.
"Han pissade vid restaurangen fast jag sa till honom tre gånger."
"Du kan väl inte skall honom för det."
Och visst, jag kan tänka mig att han stod om dumpissade mot väggen, men karln såg verkligen uppskrämd ut. Skallningen var helt onödig.
"Varför står du sådär, vill du slåss också?"
"Jag tänker då inte låta dig skalla mig".
"Jag tänker inte skalla dig"
"Litar jag inte på för en sekund."
Vi säger håll käften till varandra och så rinner allt ut i sanden. Han avslutar stilenligt med att spotta åt mitt håll, så pass långt från mig att skuren inte når mig. Han går sin väg och jag hoppar upp på min cykel, trampar iväg och köper biljetter.

Hillbillyland

Man kan lätt få för sig att USA består av dels vältränade botoxoffer , dels knarkande afro-amerikaner som spelar hip-hop som glider omkring bland skyskrapor och klubbar. Då är det skönt att se en film som Winters bone där alla är så jävla sletna och oglamorösa, om man nu inte tycker att rutiga skjortor/tygjackor är skiten. Det är hillbillyland som skildras, komplett med banjospelande och countrymusik. Skådespelarna är ett kapitel för sig. Inget överspel här, snarare tvärtom. Underdrifter och små gester regerar. Dialogen är skön med repliker som:
”Jag har alltid varit rädd för dig.”
”Det är för att du är klok.”
Det är kompromisslös socialrealism som uppehåller spänningen med ganska små medel. Våldet är latent och finns hela tiden där i ordväxlingar, hotfulla rörelser, ansiktsuttryck eller varningar. Det är ett otryggt, vardagsmässigt våld som man aldrig vet när det bryter fram, långt ifrån välregisserade slagsmål och biljakter.
På filmens trasproletära landsbygd verkar alla vara släkt med varandra och huvudpersonen Ree Dolly inte bara bryter mot den utsträckta klanens tystnadskod när hon börjar ställa frågor om sin försvunne far utan spelar samtidigt på sina blodsband. Det är ett farligt spel och blodsbanden hotar att bakbinda eller rentav strypa henne – och det är så jävla bra gjort.
Berättelsens underliggande gåta, den ödsliga bygden och de än ödsligare människorna fick mig av någon anledning att tänka på Twin Peaks. Det hade inte varit konstigt med någon loglady som yrade om att ugglorna inte är vad de ser ut att vara.
Den här filmen kommer jag att bära med mig som en förebild.

Sådant som gör mig nöjd

Fick just ett kommentar från en läsare på det här inlägget. Tyckte det var lite roligt så jag klistrar in det här nedan:

"Jag hoppas du (din bok) får den uppmärksamhet som du (din bok) förtjänar. Jag läste klart den för några veckor sen och den dyker fortfarande upp i tankarna emellanåt. Jag gillade hur genomtänkt den kändes, och hur den lite spretiga inledningen vävdes ihop till en fint sammanvävd berättelse. Och med detta inlägg har jag på nåt vis gått varvet runt. Det började med att jag läste om din bok på bloggen Drömmarnas berg, och såg även att du kommenterat. Köpte sedan boken, och min fru skrev en kort blänkare om det på sin blogg, och som du hittade och kommenterade(!). Och nu är jag här och kommenterar. :)"

läsarreaktion

Jag är ibland inne på ett forum för ex-JV på Facebook och nämnde min roman i samband med att jag berättade om det som jag skriver om i det här inlägget. En kvinna beställde min roman på en gång. Hon har läst en del i den och skriver såhär:

"Jadu Pål... jag brukar kunna sträckläsa böcker.. men den här var tuff att läsa... oroar mig efter 189 sidor för att den kommer att ta slut alldeles för fort... älskar den hatar den... oroar mig... beundrar din teknik.... blir det någon fortsättning?
skrattade gott åt beskrivningen av paradiset.. dessa jävla ockrafärgade hus... silvergräsmattor.... skön blandning av allt.. och jag kan ju säga att jag inte är något stort fan av fantasyböcker.... men jag kanske får omvärdera min smak av böcker...."